Inger

31 mars 2016 16:32

Ja det är det där svåra med att inse att livet tar slut, för dig är det ju verkligen ställt på sin spets. Vi vill alla leva här och nu, fånga dagen osv...men på något sätt är det de stunderna som det uppstår som också väcker sorgen och rädslan för att det tar slut en dag.❤️

Helena Lundbäck

31 mars 2016 17:43

Ja. Det kanske också har med åldern att göra. Alla som fyllt 50 kanske börjar tänka på slutet. Vad vet jag?

Inger

31 mars 2016 19:02

Jag tror nog att det krävs lite mer än att fylla 50. Själv hade jag coloncancer när jag var 51 som visst skakade om men ändå inte på allvar. På 4 månader fick jag hjärnblödning, blodförgiftning, cancer och ftill slut diabetes av kroppsstressen och kortisonbehandling men jag kände mig ändå odödlig. Senare visade det sig att jag har en muterad gen som gör att jag har mycket hög risk att drabbas av tarm och underlivscancer...varje år genomgår jag undersökningar (även mina barn (de 4 av 5 som testat sig har ärvt genen)) och första åren hade jag bara ångest månaden innan koloskopi, gastroskopi osv. Nu har jag fyllt 64 och har så många fler tankar om när det ska hinna ifatt mig tränger sig på allt oftare.

När jag var nyfärdig sjuksköterska 1978 arbetade jag på en onkologavdelning, då tyckte jag att jag träffade så många som var tillfreds med sin död och jag kände mig lugn av det. Nu undrar jag om det var sant men jag hoppas.

Helena Lundbäck

31 mars 2016 23:18

Ja det låter mycket tufft. Du har levt många år med oro. Jag vet inte om det stämmer att man är tillfreds med sin död. Kanske att man accepterar att det är dom det är, när det inte går att bota sjukdomen längre. Men tillfreds ... Ja kanske att det blir så till sist. Själv pendlar jag mellan acceptans och sorg.

lena

1 april 2016 00:24

Käraste!
Du har överlevt , som dem andra , 70% drabbade.
Det blir många vårblommor, många vackra år i ditt liv!
Det är jag säker på.
Bli bara glad med din familj och allt annat , och sov nu så gott i natt.
Vi behöver dig!
Kram.
Lena.

Helena Lundbäck

1 april 2016 06:47

Ja! Så tänker jag också ofta. Jag känner glädje för livet, älskar livet! Och därför är jag ledsen om det tar slut för tidigt .... Men jag gläds åt att leva NU! Tack Lena för att du påminner mig!

Helena

1 april 2016 08:11

Hej Helena!

Hoppas du får uppleva många vårar till! Önskar dig en fin dag!

Kramar Helena

Helena Lundbäck

1 april 2016 17:17

Kram!

Eva-lena

2 april 2016 13:40

Åhhhh kan inte ens föreställa mig hur det sulle vara att i en ev tidsbegränsad men omedveten om när, acceptera och hålla ihop, man ev kommer vara den som måste somna in av sjukdom som man såååå kämpar med.. Jag har fått ok besked men utreds vidare vid reumatolog

Helena Lundbäck

3 april 2016 01:13

Nej det är ju en lite märklig situation att befinna sig i och jag förstår att det kan vara svårt för andra att tänka sig in i hur det känns för oss som har en kronisk sjukdom som med stor sannolikhet leder till döden. Skönt att dina undersökningar visar bra resultat och lycka till med de nya undersökningarna!

Lena

3 april 2016 16:35

Hej!
Vem "har skrivit under" , att man dör av sin sjukdom?
Sjukdomen , som Eva-Lena tänker på leder till tillfrisknandet
OFTAST, och speciellt i det här fallet.
Vi, alla är "tidsbegränsade", men tänker inte på det, och behöver inte tänka på det.
Man vet ju aldrig vad kommer att ske , bra med det!
Men i det här fallet har du lämnat bakom dig, Helena, det värsta!!!!
TACK Gud!
Lev och glöm dem onda kommentarer.
NU är det VÅR! Och du är en av dem duktigaste, som har valt LIVET!
Hur mår Valle? Hoppas att han mår bra .
Kram.
Lena.

Helena Lundbäck

3 april 2016 16:51

Hej Lena!
Nu är det ju så att så klart valde jag livet om jag fick bestämma. Men jag kan inte bestämma hur cancern kommer att utveckla sig och när den inte längre går att hejda. Jag vet att tarmcancer som kommit i metastaserande fas oftast utvecklar sig snabbt. Jag har å andra sidan haft tur som fått opereras och sedan fått Avastin som stoppar upp förloppet ett tag, men det allra troligaste är att nya metastaser tillkommer igen och igen. Hur lång tid det tar tills jag dör vet jag inte. Inte du heller. Inte ens läkarna vet. Jag spekulerar inte heller i andras sjukdomar. Det är sorgligt att drabbas och jag förstår mycket väl att man är rädd när man får cancer. Jag är själv rädd samtidigt som jag är glad för den tid jag får. Men jag kan inte välja och jag tycker inte att det handlar om att vara duktig.
Valle mår bra. Och så klart ska vi alla vara glada för våren. Om vi kan.

Maggan

3 april 2016 19:58

Hej Helena...det är ofta tankarna som ibland spelar oss ett spratt. Kanske vi skulle gå en KBT kurs och lära oss att tänka om. Lära oss att inte ta fram de mörka tankarna som dyker upp allt som oftast men på ett sätt så kanske de också behövs för att se det ljusa igen. Bakom molnen lyser solen. Vår granne som är 93 år nu sa tidigt förra våren: Undrar om vi får se björkarna slå ut i år också. Vi är i alla fall glada att vi kan stiga upp varje morgon och tacksamma över livet. De lever ännu och är relativt pigga men naturligt så kommer de tankarna är man uppnått så hög ålder. På samma sätt som när man drabbas av en obotlig sjukdom. Ibland brukar jag tänka att det är människans gissel att inte veta. Från dagen vi föds har vi en dödsdom över oss. Somligas liv blir korta medan andras liv blir långa. Vi sitter alla i samma båt. Så jag tror att vi ska lära oss att prata mer om döden och läsa om den och även skriva om den. Jag tycker att du skriver så fint i din blogg, både om det svåra och det ljusa. Och jag tycker absolut att vi ska prata även om det svåra, det får oss att växa. Inte sopa något under mattan. Sedan har vi alltid en privat sfär som bara är vår egen och som vi värnar om. Men att tala om det svåra tror jag är jätteviktigt, både för dig själv och för din bearbetning och även för oss andra som läser. Ett liv i enbart rosenrött tröttnar man snart på. Öppenhet är A och O . För mig har en blogg en djupare mening än Facebook, det är min åsikt.Det var lite filosofiska tankar från mig idag . Önskar oss i alla fall många fina dagar framöver.
Kram från Maggan

Helena Lundbäck

3 april 2016 21:51

Nja. Visst är det bra att prata om svåra saker, men inte alltid. Och det är inte alltid så lätt. Jag tycker inte att vi sitter i samma båt. Visst ska vi alla dö, men det är en klar skillnad på att inte veta när utan kronisk dödlig sjukdom och att inte veta när med kronisk dödlig sjukdom. Jag har båda erfarenheterna, så jag vet skillnaden - åtminstone skillnaden som uppstått för mig.
Tack för dina tankar och önskningar om många fina dagar. Kram