Ute är det kall och blöt vinter. Just nu är jag genomförkyld och sover och sover, stora delar av dygnet. Men jag ska försöka tänka framåt. Planera in saker att längta till och se fram emot. Jo jag försöker. Jag har under en tid tänkt på vad jag skulle vilja göra medan det går. Resa, skriva en bok, måla tavlor, besöka vänner ... Vackra drömmar men oftast orkar jag inte genomföra hela proceduren med planerande och genomförande.

Vilken tur att min man Peter hjälper mig. I slutet av hösten bokade han en resa till Filmfestivalen i Göteborg. Själv var jag tveksam, då jag inte visste i höstas hur jag skulle må nu. Men det gick! Förra helgen var vi faktiskt i Göteborg tillsammans med mina vuxna bonusbarn och deras kusiner. Och jag orkade fantastiskt nog med tågresan, de lugna middagarna och filmerna. Massor med bra filmer, som jag såg i biosalongerna. Med medicin och sköna biostolar lyckades jag trotsa värk och trötthet. Vila på tågresan dit och hem och skön sömn i skön hotellsäng gjorde också sitt till. Det blev en underbar kulturinjektion i ett ganska lugnt tempo. Det gav mig en kick och var roligt! Jag distraherade mig från mina orostankar och fick påfyllning i form av härliga berättelser.

Om jag tänker efter framåt från nu, vad vill jag? Jag har tänkt att jag skulle vilja se norrsken. Så vi har tittat på en resa till Abisko med övernattningar och linbana och guide till en höjd där man ska se norrskenet särskilt tydligt. Nattåg upp och flyg tillbaka. Men det blir onödigt dyrt och tänk om det bara snöar och blir besvärligt. Tänk om det inte är klar väderlek den helg vi bokat, då syns inte norrskenet. Tänk om jag fryser och fryser och får mer värk ...

Nej. Det blir inte av. Jag kan leva utan norrsken. Vi bokar en smålandsresa till barn och barnbarn istället. Och en biltur får det bli till mina föräldrar. Hoppas på att kunna åka till Öland i påsk och träffa mina svärföräldrar och alla släktingar och vänner där. Kanske kan vi resa till Malmö och fina släktingar där senare i vår. Och ska vi klara av en resa till Berlin också? Allt under vårterminen. Jag vet inte alls, men hoppas på att det ska gå.

Och vardagar och helger då vi inte kan resa ska det vara blommor och god mat. Vila och vänlighet. Värme och glädje. Jag lyssnar på böcker, ser filmer och försöker njuta. Ja det blir bra!

Nu håller jag tummarna att allt det roliga vi planerar ska bli av. (Vi har ju ingen aning om det blir behandlingar, vila och sjukhus istället.) Kanske kanske kan det gå ....

Hur det än blir vill jag ha lite guldkant varje dag! Eller som Karlsson på taket säger: "Roligt vill jag ha, annars är jag inte me".

 

Inger

1 februari 2015 18:02

Håller med dig..det ska vara kul, åtminstone på något sätt. Det är ju en väldig massa inte kul som man får lov att att gå igenom men att det ändå finns kvalité. Jag är en människa som har en bra förmåga att känna lycka, att hitta guldkornen men jag funderar en del över hur jag skulle reagera om livet får för lite av det. Jag har arbetat en del som lärare inom vårdyrken och reflekterat över hur många av mina dåvarande elever som var övertygade om att de själva skulle vilja få dödshjälp i livets slutskede..när jag följer bloggar och själv funderar är det sällan ett alternativ. Gränserna för vad som är möjligt flyttas fram.

Blir jag för svår nu?...det är svårt att prata om döden när det är på riktigt.

Säg till om jag ska hålla tyst.

Kram/Inger

Helena Lundbäck

1 februari 2015 22:58

Jag tror vi alla har svårt att prata om döden. Vi vill på något magiskt sätt klamra oss fast vid livet. Livet är normen. Och frisk ska man vara. Och stark. Att vara sjuk och ledsen är ingen hit. Helst ska man vara en hjälte om man nu måste vara sjuk. Ja ja. Jag ser ju att även svårt sjuka (de som mår mycket sämre än jag) tidvis kan bli bättre. Det går liksom inte att veta hur sjukdomen ska krångla sig fram med en. Somliga tycks vara ganska friska ända tills det är dags. Andra är förfärligt dåliga med väldigt liten livskvalitet.

Jag har fortfarande livskvalitet, men deppar lite emellanåt. Jag vet inte om jag kommer att uppleva en gräns då jag säger att nu får det vara, nu vill jag inte mer. Eller om jag får massor av livsglädje och livsmod som peppar mig hela vägen fram.

Det är väl olika olika dagar också, hur man ser på sin situation.
Kram

 

Annette

1 februari 2015 21:05

Önskar dig allt gott, roligt och smakfullt som finns.
Stor kram.
Annette

Helena Lundbäck

1 februari 2015 22:58

Tack för det!
Kram

 

Maggan

2 februari 2015 13:28

Så fint Helena...att ha drömmar och mål att planera för.Ibland kan det kännas som ett ok att man alltid ska vara glad, tacksam och leva i nuet. När man tycker att allting rasat och man tappat fotfästet, gång efter annan. Man måste få lov att gråta, vara ledsen, arg och tycka livet är orättvist. Tillåter man sig de känslorna så kanske man hamnar i ett tillstånd, inte av acceptans kanske för det är svårt men att lära sig leva med sin situation. Själv lever jag med återfall hängande över mig, för det mesta går det bra men veckan innan halvårskontrollen så är jag övertygad om att jag fått ett återfall. Ont i magen och hela kroppen, alla möjliga symptom dyker upp. (psykosomatiskt) Sedan när allt än så länge visar sig vara bra är försvinner symptomen. Min typ av cancer har inte så bra prognos, enl statistik så är 20 % fria efter 5 år. Jag väljer att inte tänka så o dessutom tror jag att det är gammal statistik, överlevnaden är mycket större nu. Så...jag planerar precis som du, en drömresa är beställd till september och lite annat roligt att se fram emot. Men det går upp o ner, så tror jag de flesta känner. Vi ska inte vara så rädda att prata om döden, en dansk psykolog sa i TV att vi måste vara mer medvetna om döden, så vi förstår att livet inte är oändligt utan lär oss leva i nuet. Önskar dig fina dagar framöver. Kram från Maggan

Helena Lundbäck

2 februari 2015 13:45

Du skriver så fina kommentarer till mig alltid, Maggan. Varma kramar, Helena

 

Berit

7 februari 2015 19:12

Glad att du finns och delar med dej av ditt liv och dina tankar! Är utan cytostatika just nu medan jag väntar på svar. Har varit i Göteborg i helgen o hälsat på våran dotter. Roligt men så skönt att komma hem också! Stor kram

Helena Lundbäck

8 februari 2015 17:12

Hej Berit! Hoppas på bra besked för dig! Skönt att du kan åka iväg och träffa dottern. Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...