tursomentokig

Direktlänk till inlägg 30 januari 2015

Önskar bara att jag vore cancerfri ...

Av Helena Lundbäck - 30 januari 2015 17:50

  "Våga planera och drömma", skriver Cancerfonden i sin blogg idag

 
De berättar om en cancersjuk kvinna som ringt in och hur de samtalat om hennes rädsla och känslor. Hur de svarat att det enda rätta är att fortsätta att planera och leva på, fast hon har kronisk cancer. Många lever på med sina kroniska sjukdomar och kan till och med ha det bra. Ingen vet ju när cancern tar över helt och det inte längre går att leva som vanligt.
 
Jag är glad för alla som vill hjälpa människor som är drabbade av cancer. Jag är glad att det finns hjälplinjer att ringa på Cancerfonden, kuratorer i vården, terapeuter, medmänniskor, kurser, rehabveckor på Cancerrehabfonden.
 
Men själv kan jag ändå inte känna mig helt tröstad, det är så svårt att veta att cancern inte går att bota. Och det är svårt att inte tänka på det varje stund.
 
   
"Det tar tid att bearbeta sorg och rädsla, att få landa i det nya liv som blev", står det i Cancerfondens blogg idag.
 
För mig verkar det som om jag inte längre kan bearbeta min sorg och rädsla. Jag gör roliga saker, jag försöker ta en dag i taget, jag njuter av att leva, men jag klarar inte av att vara hoppfull. Kanske för att jag varit med om att vänta på döden så många gånger nu under min cancersjukdom. Jag har liksom gått igenom chock efter cancerbesked, sorgbearbetning, försökt ta nya tag, hittat hopp igen, blivit sjuk på nytt, försökt klara av ny sorg, blivit tacksam för ny operation, hittat nytt hopp, blivit sjuk igen, gått igenom behandling och ... sedan liksom aldrig tagit mig upp i hoppfullhet och förmåga att drömma och planera igen.
 
Även om jag rent intellektuellt förstår att jag ska leva på som vanligt och att jag inte är framme vid slutet än, är jag känslomässigt helt blockerad av vetskapen att min tid är begränsad av sjukdomen. Jag kan tänka att jag borde vara tacksam för det fantastiska liv jag fått leva - och det är jag verkligen - men samtidigt har jag inte lyckats få ut rädslan ur mig. Jag vet inte om jag någonsin kan känna mig tröstad och trygg. Och jag klarar och vågar inte längre planera och drömma fullt ut.
 
Min största dröm, att slippa ha cancer som inte går att bota, kommer aldrig att gå i uppfyllelse. Och med den vetskapen känns det så svårt att vara glad och hoppfull. Men jag försöker.
 
 
Ingen bild

amelie.vandenbrink@telia.com

30 januari 2015 18:56

Ha nu inte skuldkänslor för det. Det är nog mycket få individer som klarar. Själv gjorde jag det inte under den tiden jag var sjuk. Jag var arg och bitter och gick genom vardagen som i en dimma. Nu är jag frisk och väldigt tacksam men tycker att jag borde blivit lite klokare och något mer ödmjuk men tyvärr är jag samma småsinta person som tidigare. Men ibland, ofta i slutet av ett träningspass eller när det råder lite familjegemenskap kan jag känna en pust av lycka och tacksamhet. Beröm dig själv varje tiondels sekund du klarat att glömma tid och rum och vara i nuet. Det är stort nog tror jag.

Helena Lundbäck

30 januari 2015 19:37

Tack fina du!

 
Ingen bild

amelie.vandenbrink@telia.com

30 januari 2015 18:58

Hej
Råkade skicka iväg för tidigt.
Jag önskar dig så mycket lycka som det går och att du får mår smärtfri så länge som möjligt
kram
Amelie

Helena Lundbäck

30 januari 2015 19:38

Tack igen!
Kram, Helena

 
Oldmolly

Oldmolly

30 januari 2015 20:32

Jag tycker du är mycket mänsklig och en fantastisk förnuftig människa. Ingen kräver att du ska vara glad och orädd också. Jag kommer att ha massor av ångest och inte veta hur jag ska klara av det, när det drabbar mig, det är jag ganska övertygat om.

http://oldmolly.bloggplatsen.se

Helena Lundbäck

30 januari 2015 21:13

Tack. :-)

 
Ingen bild

Maria

30 januari 2015 21:04

Vi känner inte varandra och jag brukar inte kommentera bloggar. Men nu känner jag bara att jag vill skicka en stor kram med mycket värme genom cyberrymden! 💕

Helena Lundbäck

30 januari 2015 21:14

Tack!
Kram!

 
Ingen bild

Helen

30 januari 2015 23:01

Är det möjligt att gå igenom detta och känna tacksamhet och glädje? Är det någon som klarar det? Jag tror att det är så emot den mänskliga naturen att acceptera sitt eget frånfälle- det är en omöjlig insikt. Man klarar inte att bearbeta ett sådant besked. Ska man ens försöka. Kanske de "lyckligaste" är de som kan förtränga det hela så mycket som möjligt.
Jag önskar att du slipper smärta så mycket som möjligt och kan finna stunder av glädje och ro.

Kram Helen

Helena Lundbäck

30 januari 2015 23:31

Ja jag önskar att det fanns ett fungerande sätt att förhålla sig. Kanske kommer acceptansen senare? När man märker att döden är väldigt nära? Men hur gör man på vägen fram till dess?
Tack snälla för fin kommentar! Ja, jag har ju stunder av glädje också. Och mellan orosstunderna finns stunder av ro när jag lyckas släppa tankarna. Det är som en prövning. Kanske får jag snart en insikt i hur jag ska lyckas släppa oron helt ...
Kram!

 
Ingen bild

Inger

31 januari 2015 11:11

Innan jag hade cancer tänkte jag att de flesta når den där acceptansen efter ett tag. Jag jobbade ett tag på en onkologisk vårdavdelning när jag var nyfärdig sjuksköterska och tolkade det jag såg så, det kändes bra i mitt hjärta. När jag själv fick coloncancer vid 51 år tog det ett tag innan rädslan tog tag i mig. Först var det bara kamp och full fart framåt men så småningom kom oron....och trots att jag blev frisk vill det inte gå över. Nu påminns jag i o för sig ständigt genom olika skopiundersökningar o annat då jag har en genmutation som ger mig stor risk att drabbas på nytt men trots att jag hitintills inte blivit sjuk igen så är det som att förlorat någon form av tilltro. Samtidigt så tänker jag på när min mamma dog..visst, hon var gammal men förutom sin cancer helt frisk och vital. Hennes sista tid i livet blev ändå känslomässigt väldigt fin..vi kom varandra så nära och det var nästan som en sorts omvänd graviditet..hon somnade när hon var redo.

Ja, det här var ju varken muntert eller tröstande..men varma tankar till dig och din situation❤️

Helena Lundbäck

31 januari 2015 13:04

Jag känner igen mig - först kamp och ingen plats för rädsla. Det måste bara gå bra! Sedan kommer rädslan när man förstår vad det är som hänt. Så var det för mig med.
Skönt att du har sluppit återfall! Men jag förstår ändå att du känner dig "stukad" och lite rädd. Cancern sätter sina spår.
På något sätt måste man ju acceptera hur det nu blir, oavsett om man får fortsätta att vara cancerfri eller om det blir återfall. Men det är ju inget att jubla över, det att man fått cancer.
Kram och tack för att du skrev och berättade och tack för dina varma tankar!

 
Ingen bild

Monica

5 februari 2015 22:23

Förlorade min mamma för en månad sedan i cancer men vill ändå tillägga att det går att leva 100% fram tills dess också, det kan ta månader eller år och ingen vet faktiskt, det händer mirakel varje dag och varje dag är ett mirakel..Det enda sättet att växa är att kämpa med utmaningar...Och min mamma var en oerhört levande människa verkligen oerhört förälskad i livet...Och läkarna sa att hon levde så länge berodde på hennes livsvilja, minns inte vem som sa det men "En dag ska vi alla dö, men fram tills dess ska vi verkligen leva" Jag önskar dig allt allt det bästa.//M

Helena Lundbäck

8 februari 2015 17:11

Så fina ord Monica. Och härligt att höra att din mamma fick leva så gott. Ja det är verkligen tänkvärt det som du skriver om att en dag ska vi alla dö men alla andra dagar ska vi leva. Livet är en gåva att ta vara på.
Tack!

 
Ingen bild

Annika

10 februari 2015 19:30

Ska det göra så här ont så vill jag faktiskt hellre dö, sa min mamma två veckor innan de upptäckte tumörhelvetet, mag-tarmcancer. Sedan var hon full av tillit, okej, det är min tur jag har gjort mitt, nu förbereder vi min begravning, som blev knappt 2 månader senare. Världens bästa mamma, en liten krutgumma som stod upp för utsatta och aldrig rädd för att säga vad hon tyckte var rätt eller fel, med sina 150 cm över marken. Kyrkan var knökfull på begravningen, hon var omtyckt och det känns gott i hjärtat.
Jag har många gånger funderat vad som gjort henne så trygg i allt hon företagit sig, men hon var, och är säkert fortfarande, starkt troende. En tillit att Gud finns där för henne.

Själv har jag levt med smärta i över 30 år, efter en traumatisk olycka och verkligen försökt leva livet här och nu. Har jag accepterat vad denna olycka gav mig för bestående skador? Svaret är både ja och nej! Jag var bara 20 år då det hände. En blandning av ilska och att jag inte accepterade skadorna, har drivit mig framåt, måste bara få vila med jämna mellanrum och hämta andan. Går att läsa min berättelse på Livsberättelser hos Nordiska museet, "En traumatisk hjärnskada och Doris" + "Vad 17:on är kolofoniumallergi?"

Att jag idag är röntgad för smärtorna i magen gav en hint om hur jävla ont det gör när smärtan är på 9 av 10, (=avsvimmad), möjliga. Då, sa den morska röntgensköterskan, att nu måste du lägga dig på mage. Då tänkte jag som mamma, ska det göra så här ont så kvittar det. Inte för att jag inte vill leva, utan det är när smärtan tar udden av att inte ens kunna andas normalt, som jag då känner att döden är en frihet. Men nu passar jag på att leva igen, bara jag fick lite mer smärtstillande går det bättre. Ett steg till.

Lalehs låt Vårens första dag- jag är inte beredd att dö än, passar så bra in på alla som väldigt gärna vill leva. Tack för att hon sjunger för oss!

Din blogg är oerhört viktig för oss som hamnar i denna form av undersökningar och behandlingar. Dina ord och din kunskap värmer ända in i hjärtat, du är en fin och synnerligen klok människa. Tack för att du finns!
Varm kram!

Helena Lundbäck

10 februari 2015 19:44

Hjälp, så förfärligt! Smärta i 30 år! Vilka perspektiv.
Jag undrar över det här med livskraft och livsmod. Det måste vara de allra starkaste och största krafter som finns. Fantastiskt. Och ändå anar jag att fast du säkert är stark som orkar med smärtan, så är du förmodligen svag och uppgiven däremellan. Människan är förunderlig!
Och du är FIN som skriver denna kommentar här på min blogg! Tack Annika!

 
Ingen bild

Annika

14 februari 2015 20:52

Det här med livskraft och livsmod är stort, men jag vill tro att det för mig har handlat om att jag växte upp i en trygg, humoristisk och kärleksfull familj. Det gav mig ett bättre utgångsläge då jag var nyskadad och fick minimal hjälp från vården. Jag hade en familj som fanns där för mig. En familj som tyckte om mig för den jag är, trots att jag inte fungerade som förut. Jag fick vara jag.
Min mamma sa, att min kraft att överleva och viljan att orka kämpa, hade jag fått från Sisublodet, som finns i min släkt. Ett jävlar anamma är nog bra att ha i ryggsäcken, men humor, kärlek och ett gott skratt varje dag, har gjort det betydligt lättare att uthärda det jag varit och är med om.

Det har funnits perioder jag upplevt mig själv så låg, att jag knappt stått ut med mig själv. Trots det har "de mina" stått kvar vid min sida. Och så är det ju det här med hundar, de visar en ovillkorlig kärlek, precis som små barn, tar en tillbaka till här och nu. En fantastisk bra medicin för mig.
Hade jag valt att bli sur och bitter skulle jag säkerligen inte heller vara älskad och hualigen vad trist. Jag gjorde tidigt ett val, fortsätter att vara nyfiken på livet trots mina begränsningar och slutar aldrig att älska livet, även om det är motsägelsefullt många gånger. Det här sista tycker jag att jag borde fått slippa, men vem bestämmer över det?

Kram igen!

Helena Lundbäck

14 februari 2015 22:53

Kram.

 
Ingen bild

Mikael Brodén

22 februari 2015 02:57

Hej Helena! Jag har legat på operationsbordet i Malmö. Men när dom öppnade mug så kände man på tarmarna och där var fullt med knottror så man kunde inte göra sugar baker operationen. Huvud tumören satt vid blindtarmen. Där är spridning till bukhinnan och i tarmkäxet! Man ringde haile mateme i Uppsala han sa att det var ingen idé att göra operation utan stäng igen, låt mig läka sen börja med cellgifter. Nu har jag hållt på 1år man ser ingen förändring på röntgen ser likadant ut som första gången säger onkolog läkaren i Helsingborg. Cancer markören har gått ner från 7 till 2 . Nu har jag ett uppehåll på 3 månader sen ny röntgen nya prover. Jag gråter ibland när tankarna far iväg. En del vänner har dött i cancer och någon i något annat! Då tänker jag att när är det min tur? Jag är sjukskriven har varit det 1år. Inget roligt vill jobba med barnen i skolan där jag är assistent! Tyvärr så orkar jag inte eftersom cytostatikan bryter ner en så man inte orkar något! Försöker hitta stunder som är roliga men livet är inte som förr. Vill att cancern gått tillbaka så dom kan göra operationen så jag kan bli frisk! Tack för sin berättelse om din resa! Kram

Helena Lundbäck

22 februari 2015 14:08

Hej Mikael!
Tack för din berättelse. Nej det blir inte som förr. Cancern är inte rolig. Och att vara trött och gå och vänta är så jobbigt. Hoppas att du hittar glädje och energi någonstans. Kram!
Helena

 
Ingen bild

maria

9 maj 2015 08:18

Så många får kämpa så länge med bla cancer. Min tonårsbästis lämnade jordelivet för några år sen- kan inte förstå och ta in det än! Hon tjejen som var så stark i sin personlighet och hade sån livskraft. Tyvärr hade livet gjort att vi inte hade så mycket kontakt men en annons i tidningen berättade! Det finns så mycket jag skulle vlija prata med henne om- tacksam för att vi inte slutade umgås pga bråk, utan " bara"att vi levde så olika liv......Nu går min bästis på äldre dar sin resa/kamp mot cancer. Jag försöker att finnas där, vi pratar om tunga saker ibland men också om våra intressen och familjer. Vi gör saker ihop och när hennes gubbe inte har möjlighet att följa med henne till sjukhuset hänger jag med! Läkarna trodde hon skulle klara sig någon månad- det har nu blivit 5 år. Klart alla dagar är inte lätta men det har gått. Ibland är hon riktigt nere och jag försöker finnas där som vän. Förstår att alla stunder inte kan vara bra, sorgen måste få finnas med- man kan inte alltid trycka undan den...Men nu planerar vi en dag i Sthlm-någon utställning, shopping, god mat och en massa skratt! Det fungerar med vila dagen innan och efter. Det ger både mig och min väninna en stunds glädje-det är livsviktigt! All kärlek och styrka till dig som nu går din livskamp av något skäl

Helena Lundbäck

9 maj 2015 11:45

Så kloka ni är både du och din bästis! När det blir en utdragen tid med sjukdom kan man ju inte bara sluta leva. Som sjuk behöver en känna sig nästan frisk ibland. I alla fall levande och inte döende.
Glädjen är viktig!
Tack för din hälsning!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Helena Lundbäck - 10 december 2017 11:04


Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

Av Helena Lundbäck - 6 december 2017 10:46


    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Av Helena Lundbäck - 21 november 2017 18:31

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Av Helena Lundbäck - 17 november 2017 14:59

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

Av Helena Lundbäck - 12 november 2017 23:04


På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Januari 2015 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards