Det är svårt att befinna sig i den här fasen. Vi är liksom nybörjare på det här området. Jag har svårt att veta vad jag ska säga, i vilken ordning och när jag ska förbereda mig för allt som ändå ska göras och hur jag ska bemöta alla nära och kära på bästa sätt. Och lika svårt är det för dem. Det enda vi vet är att jag inte blir frisk, att jag kommer att dö.
Idag var en av mina döttrar på besök och vi började prata lite om hur det kan tänkas bli. Det är svårt. Jag skojade om att "det är första gången för mig". Så är det ju också. Jag är liksom oförberedd på att lämna min familj. Jag vet inte hur man gör och hur det blir.

I förra inlägget skrev jag att jag ville leva på och inte börja sörja redan nu. Det är en önskan, men samtidigt fungerar det inte så fullt ut. Jag pendlar mellan oro och lugn, glädje och sorg. Precis som mina vänner och mina nära i min omgivning.

Det ska nog gå bra det här också. Vi försöker klara av detta med. Livet pågår just nu. Ett tag till ...

Det är så många, så många som blir ledsna, rädda, oroliga och chockade när man blir sjuk i cancer. Och särskilt när cancern inte längre går att bota. Jag tror att det är bland det värsta vi kan tänka oss. Att behöva avsluta sitt liv i cancer. Och att förlora våra vänner, våra kära, våra barn, våra föräldrar, våra syskon ....

Det jag fått veta nu är att min cancer inte längre går att operera. Och det skrämmer många runt mig. Även jag pendlar mellan oro och lugn. Men jag lever ju fortfarande! Även om jag inte vet hur länge jag får leva eller hur det kommer att bli framöver. Jag vet inte och kan inte svara på hur jag ska må när jag behandlas med cellgifter. Går det att krympa tumörerna? Går det att stanna upp förloppet? Kommer jag att få några eller många månader? Ett eller flera år?

Förmodligen går det inte att svara på i förväg. Jag måste lita på att jag får den bästa vården och att alla gör vad de kan för att hjälpa mig. Mer vet jag inte. Jag får bara möta det som blir.

Det jag vill är att försöka behålla det friska i mig så länge det bara går! Jag vill inte sjunka ner i sorg och depression och ta ut allt elände i förtid. Jag vill träffa mina barnbarn och spela kort med dem och läsa för dem och grädda pannkakor till dem. Jag vill skratta med mina barn och mina vänner. Jag vill njuta av våren och se hur livet spirar och spritter och sprakar. Jag hoppas att jag orkar med att verkligen leva och uppleva hela vägen fram.

Idag har jag pratat med en sköterska på Onkologen på Akademiska sjukhuset, och vi bestämde att jag får vänta med den första cellgiftsbehandlingen till efter påsk. Det är jätteskönt! På så vis får jag påsklov med en stor del av familjen och våra "sambor" på Öland i sommarhuset. Det tror jag blir bra för oss alla.

Jag vill inte att jag och alla omkring mig ramlar ner i sorg-hålet nu.

Det är inte dags för det ännu!  

Vårkramar till er alla!   

Vi var hos läkaren idag. Och fick beskedet - det värsta. Cancern har tagit över och den går inte att operera bort denna gång. (Det blev visst "tredje gången gillt" för sjukdomen.)

Två gånger tidigare har sjukvården räddat mig med operationer - först en gång 2011, när jag opererades för tarmcancer och sedan 2012 när jag opererades för metastaser i bukhinnan. Men nu går det inte längre att operera bort de nya metastaserna som tillkommit. Cancern har vuxit till sig för utspritt och sitter för illa till i min bröstkorg. Nu ska jag remitteras till onkologen istället.

Det börjar en ny fas i sjukdomsförloppet. Jag måste acceptera hur det blivit och hitta nya mål och ny glädje mitt i eländet.

Hoppet att bli frisk får ändras till hopp om att kunna må så bra som möjligt under den tid jag har. Leva och ta vara på det som är bra!

Och jag är oändligt tacksam för allt jag fått - ett fint liv, en underbar och älskande familj, fantastiska och kära vänner, ett roligt jobb på en arbetsplats där jag trivs så bra, otroligt mycket stöd och värme från alla möjliga håll och fin vård där jag redan tidigare blivit räddad och fått extra tid att leva på ... Tack! Ja, jag är lyckligt lottad.

Nu ska jag möta det svåra - sjukdom och slutet. Men jag hoppas kunna fortsätta att njuta av allt jag har i livet så länge det pågår.

En dag i sänder! Jag försöker behålla lugnet och tilliten till att jag får all den hjälp och den stöttning jag behöver på vägen. Jag har tur som har en blogg att skriva av mig på, ett jobb, ett hem, ett tak, en säng, en familj, vänner och kärlek. Jag har också tur att jag lever i ett land där de flesta får god omvårdnad. Det är jag så tacksam för. Nu intalar jag mig att allt är bra och allt ska gå bra. Jag tar min medicin och hoppas på att få sova gott så att jag kan orka med en ny dag imorgon. God natt! Vi hörs snart igen.

Jag har börjat ljuga. Eller i varje fall att låtsas. Jag låtsas som om allt är bra. När någon frågar om jag mår bra säger jag jaa, det är bra ...

För det är svårt att berätta. Jag känner mig tjatig när jag kommer med min cancer för tredje gången. (Hur mycket ska folk behöva höra? Hur mycket plats ska jag ta? Det finns ju annat här i världen än mitt hälsotillstånd.)

Eftersom min historia, om hur jag inte fick remiss till UCC sommaren/ hösten 2012, utan måste bekosta den på annan väg blev så medialt uppmärksammad, blev jag som person också lite "halvoffentlig". Alla snälla människor brydde sig om och ville veta hur det gick för mig. Hur har det gått för din mamma, frågar de mina barn? Vad kul att du är frisk säger de till mig.

När insamlingen för min skull täckte en stor del av kostnaderna för operationen på UCC var ju också så många delaktiga. Så visst blir jag glad att så många bryr sig om och visst är det alldeles underbart att Haile Mahteme och hans kollegor på UCC gjorde ett så fint jobb! Jag blev helt cancerfri och kunde börja jobba och leva som vanligt igen. Tack!!!! Det har varit en fantastisk tid. Jag är så glad för den.

Men cancern ger sig inte. Den gör som den vill. Nu har det gått 1 och 1/2 år och den dyker upp på nytt. Och vad händer nu? Eftersom jag inte vet själv ännu, vet jag inte vad jag ska säga när människor frågar. Jag har börjat berätta lite (bland annat här på bloggen), men jag kan inte prata obehindrat om det.

Sanningen är att trots min styrka och mitt hopp om att allt ska gå bra, är jag samtidigt rädd. Rädd för att det väntar en väldigt sjuk tid nu. Jag gillar inte att vara klen och ha ont ...

Förra natten sov jag dåligt. Vaknade mitt i natten och hade svårt att sova. Det gör ont att ligga, ont att andas och jag hittar ingen bra ställning. Det värker både i skuldran, i armen, i sidan och i bröstet. Det hugger till när jag vänder mig. Jag tar värktabletter och bullar upp med kuddar. Det här gör mig så ledsen. Det känns som om min lunga är angripen och jag får svårt med luften. Hur ska det bli nu?

På jobbet idag ringde jag ett nummer som jag fått till kontaktsjuksköterskan på kirurgen. Så skönt att ha fått en sådan! Hon lovade att hjälpa mig med recept på fler värktabletter så att jag ska kunna sova. Och så försöker hon hitta en läkartid så tidigt det går efter tisdagskonferensen i nästa vecka. Å vad det känns bra att veta att de hjälper mig!

Nu sitter jag på tåget och väntar på att det ska ta mig hem. Jag har jobbat min halva dag och det gick bra. Solen skiner och snart får jag gå ut med min hund i vårvädret.

Men luften gick visst ur mig. Och glädjen! Som om jag plötsligt förstod ...

Känner mig sur i magen och i matstrupen. (Har det med cancern att göra?) Är trött i ryggen och har ont under höger bröst och när jag andas djupt.

Mest är jag bara alldeles väldigt ledsen. Det är en sån stund nu.

Det här med att ha cancer ... Så många tankar hit och dit. Så många känslor. Hopp och förtvivlan. Men så länge som det går att tro på att det går att bli frisk, så gör jag det. Och jag är glad för att jag mår hyfsat bra än så länge. (Hoppas slippa för mycket värk och illamående den här omgången... )

En dag i sänder. Ingen ide att ta ut en massa i förskott. Just nu mår jag ju bra.

Tack för alla snälla kommentarer och hälsningar! Det värmer. Men nu måste jag sova så jag orkar jobba imorgon.

Jag har det bra och lever gott. Men varje morgon vaknar jag med spänd och stel kropp och andas återhållet. Jag har ofta värk, särskilt i bröstet och kring revbenen och det gör mig så trött. Förmodligen är det min gamla "stressjukdom" som permanentat sig i mig, men jag oroar mig ibland och undrar också om cancern är på gång någonstans igen och att det är det som kroppen reagerar på.

Jag försöker ständigt stretcha och röra mig och det brukar hjälpa, men den sista tiden har jag haft svårt att lätta på spänningarna och bli av med värken. Igår kväll bad jag min man att massera min rygg och när han rörde vissa punkter intill ryggraden och i skuldran, började jag gråta häftigt och det stramade i alla mina ärr på magen, innanför högra axeln (där venporten suttit) och inuti mig i bäckenet, där äggstockarna en gång fanns. Som om kroppen plötsligt mindes sjukdomen och operationerna. Och jag kände hur skör jag egentligen är bakom all min vardagstillvaro där jag "kämpar på" med jobbet och träffar alla mina kära i den stora familjen.

Förra veckan röntgades jag. Denna vecka var jag på provtagning och nästa vecka får jag veta vad undersökningarna visat, när jag ska på läkarbesök på kirurgavdelningen på Akademiska sjukhuset.

Jag har just sett ett teveprogram, det avsnitt av "Jills veranda" som hade Kristian Gidlund som gäst. Det var så fint att se att han fick den resan fast han var så sjuk. (Han dog några månader efter att programmet spelades in.) Det föder många tankar om att vi alla ska ta vara på livet medan vi har det. Nu! Och nu och nu ...

Här har det känts som vår de sista dagarna, trots att det fortfarande är februari. Jag hittade tussilago igår.

Men förra veckan när jag och min man var på Söderfors Herrgård var det riktigt vintrigt med snålblåst och snö.

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Efter en god middag och övernattning på den gamla herrgården, åkte vi till Uppsala och tog in på ett alldeles nytt hotell innan vi gav oss ut i regnet och shoppade, åt middag och gick och såg en fin film. Sedan sov vi gott i det fina hotellrummet. Dagen därpå sken solen och vi fikade tillsammans med några i familjen på café. Det blev några fina dagar med turistande på hemmaplan. Vi satte lite guldkant på tillvaron för att fira att vi varit tillsammans i hela 25 år.

Och tillbaka i vardagen med jobb och vila njuter jag vidare av att få leva.

Nog är det en gåva.