Isabelle

3 april 2014 17:00

Vad du berör med dina ord. Tror att många med sjukdom känner igen sig i din beskrivning. Jag som anhörig gör ju faktiskt också det. Miste min make för fyra månader sedan efter åtta års kamp mot sjukdomen. Man vill så gärna kunna säga att det är bra för det är det man önskar och även känner att omgivningen vill höra. Men den där motståndaren, den där cancern den gör som den vill. Påminner nästan ständigt och jämt om sin existens, ibland i form av illamående och värk, andra gånger i form av oro och ångest, och så alla andra besvärliga symptom... Sänder många varma tankar och styrka. Än en gång, tack för att du skriver och delar med dig. Du är viktig!
Vänligen
Isabelle

Helena Lundbäck

3 april 2014 18:45

Tack Isabelle för dina väldigt fina ord!
Och jag är ledsen för din skull att du förlorat din man.

Så mycket kamp och sorg som livet innehåller, både för den som är sjuk och den som står bredvid den sjuke. Det konstiga är att vi inte förstår vilket under det är när vi är friska och allt fungerar. Först när vi möter svåra sjukdomar och drabbas av förluster inser vi hur fantastiskt det är de stunder och perioder då vi får vara friska och har allt och alla vi älskar kvar hos oss.

Men livet är som det är oavsett hur vi önskar kunna skapa det och bestämma över det. Jag tänker att man får försöka MÖTA livets smärtor och glädjeämnen istället för att försöka bemästra och styra. Med allt som det innebär. Det är det enda man kan göra.

Varmaste tankar och kramar!

Helen

3 april 2014 19:07

Hej
Jag brukar läsa dina inlägg och njuta av dina vackra bilder. Du skriver så ärligt, och så klokt. Jag är ledsen att det dykt upp igen och jag hoppas du känner att du har stöd i denna blogg. Att du kan skriva det du vill och att det hjälper dig. Det är verkligen så sant det du skriver om att försöka möta istället för att bemästra. Mycket bra uttryckt- man kan ju faktiskt inte styra livet- hur gärna man än önskar. Hoppas att du får bra hjälp mot värken och att du kan sova bättre. Låter inget vidare att ligga vaken och ha ont på natten.
Varma tankar till dig.

Helena Lundbäck

3 april 2014 21:30

Tack Helen!
Det är skönt att skriva av sig och jag känner ett fantastiskt stöd från er alla som kommenterar och det värmer mig. Nu har jag tagit mediciner för natten och ska bulla upp med kuddar och hoppas kunna sova bättre i natt. Tack för fina ord och tankar!

Ann-Katrin

3 april 2014 21:30

Känner alltid igen mig i det du skriver. Att inte orka belasta omgivningen med mer elände. Då är väl detta en utmärkt kanal. Vi som läser här är blir ju inte tyngda av att höra utan är mer eller mindre i samma sits. Skulle vilja hjälpa till att bära dig genom denna svåra väntans tid nu eftersom ditt generösa berättande betytt mycket för mig under mitt insjuknande. Du var min första " träff" när jag sökte på nätet och även mina anhöriga och arbetskamrater kom till mig och berättade om "Helena Lundbäck". Det är viktigt att du inte känner att du behöver vara offentlig för vår skull. Om man har en tung tid kan det ju vara så att man bara vill dela det med de allra närmaste.

Helena Lundbäck

3 april 2014 21:36

Hej!
Jag väljer ju att skriva här själv. För att det ger mig en viss lindring men också samhörighet med er alla som läser och kommenterar. Det blir lite mer begripligt det jag går igenom och jag känner mig lyft av alla snälla ord. Sedan finns bloggen för dem som vill veta mer om cancer och för dem som vill veta hur jag mår. Jag tänker att de som inte orkar ta del, de läser inte här. (De slipper det). Tack alla ni som läser och alla ni som ger mig kloka och varma kommentarer!

Ingela

4 april 2014 07:17

Jag har ytterligare ett uttryck för det du kallar ljuga, låtsas " handskas vårdslöst med sanningen "
Hoppas du får svar snart, väntan är svårt och plågsamt att förhålla sig till. Vad ska man svara när man inte vet själv??
Ge dig inte förrän du har en medicinering som hjälper dig få din välbehövliga vila, kanske kan du även få något lite avslappnande som gör att man kommer djupare i sömn
Jag tar numera en halv Propavan , och denna gör min natt lugnare med färre uppvaknande o lättare att somna om de gånger jag vaknar
Kram till dig

Helena Lundbäck

4 april 2014 07:50

Ja, det är en variant av att ljuga. :-) Jag tänker också att "hitta en för tillfället lämplig sanning" kanske kunde fungera i sammanhanget? Man kan ju må bra på ett plan och dåligt på ett annat. Jo jag ska försöka få så mycket hjälp jag kan. Tack Ingela! Och skönt att du fått hjälp med din sömn. Kram

Maggan

4 april 2014 11:45

Sänder varma tankar & styrka till dig. Jag tror du fixar detta också. Kram Maggan

Helena Lundbäck

4 april 2014 20:37

Kram! :-)

Dominique

4 april 2014 15:50

Hej Helena!
Jag tycker inte att det är konstigt att du reagerar så! Jag minns när jag fick bröstcancer, ville jag inte alls prata om det med bekanta och jobbarkompisar. Det var bara de närmaste som fick veta det. Innan operation och fullständigt besked så var det så. Jag ville ha konkreta och klara besked innan jag skapade oro hos andra. Vi reagerar så olika på sådana här besked, vissa berättar för alla och känner tröst i det medan andra inte säger någonting. Inga sätt är fel. Många icke drabbade är också rädda för att bli delaktiga i dåliga besked och drar sig undan. Jag har varit mycket sjuk i mina dagar, dock inte någon annan cancer, men är bukopererad 12 gånger, för Crohns sjukdom, där totalt cirka 5 meter tarm tagits bort, och i somras en mycket svår operation för en enorm cysta (25 x15 cm)dock godartad, fick då stomi. Stomin är nu sedan februari nedlagd i buken igen.Det är inte roligt att behöva säga att man är sjuk igen. Varken för en själv och allra minst för någon annan. När du känner dig redo med din acceptans för det som hänt, kommer du att berätta det för alla du vill. Du ska absolut inte ha dåligt samvete eller så för att du tummar lite på sanningen. Allt har sin tid och du måste först och främst få landa själv. Inga sätt att reagera är fel i sådana här situationer utan ge dig själv tid.
Kram

Helena Lundbäck

4 april 2014 20:45

Oj! Så många operationer! Så jobbigt för dig och vad tapper du måst vara som gått igenom allt detta! Tack kära du för så kloka ord om att det är ok att försöka landa i beskeden själv först. Och att vi alla reagerar olika. (Jag känner att jag nästan inte orkar med alla mina egna reaktioner längre. Jag vill nästan dölja dem för mig själv.) Kram!

Emma

4 april 2014 18:35

Vi ses snart <3

Helena Lundbäck

4 april 2014 20:46

Hej Emma! Ja det gör vi! Härligt!

Malin

5 april 2014 12:15

Hej Helena! Jag blir så berörd av det du skriver. Befinner mig i en liknande situation just men vågar/orkar/vill knappt formulera det ens för mig själv. På bloggen skriver jag mest käcka inlägg, trots att den annars fått fungera som min ventil. Jag är så trött på att cancern, oron och ångesten tar så mycket plats. KRÄVER sånt jäkla utrymme i mitt liv. Inte heller jag vill "belasta" andra...

Stor kram till dig! Jag hoppas verkligen att cancer 3 inte innebär någon större spridning och att den går att operera bort.

/Malin

Helena Lundbäck

5 april 2014 14:26

Hej Malin!
Cancern är sååå tråkig!
Tack! Och hoppas att du får vård och blir bra! Kram

Kicki

14 april 2014 13:15

Det är svårt att komma med tröstande ord.Du ser så fräsch ut på alla bilder.Jag är så ledsen för din skull.Jag har nyligen fått bröstcancer och har en enorm ångest.Du måste vara en fantastisk stark människa.Jag beundrar dig verkligen.

Helena Lundbäck

14 april 2014 13:42

Hej Kicki!
Usch vad jobbigt för dig att vara alldeles i början på din cancer. Du kommer kanske att känna dig bättre när du påbörjar din behandling. Jag önskar verkligen att det känns bättre för dig snart.
Kom ihåg att det går bra för de flesta! Jag har tre vänner som har haft bröstcancer och även om behandlingen var jobbig för dem så mår de bra nu! Jag tror att bröstcancervården är den allra bästa! Jättemånga (de flesta) med tarmcancer klarar sig bra också! Och till och med när det övergått till bukhinnecancer finns det många som har räddats. Lycka till! Kram