Idag är det söndag och dagen före nästa cytostatikabehandling. Jag är så innerligt glad för att jag har fått vara fri från biverkningar (illamående och diarréer) sedan i torsdags kväll. När magen fungerar och man kan äta som vanligt kommer energin och glädjen åter. Å så ljuvligt!

Igår var vi sju personer här hemma, några barn och barnbarn på besök som hjälpte till med trädgårdsarbete och matlagning. Så trevligt och roligt och välgörande. Idag har jag och Peter vandrat tillsammans med en av sönerna och några vänner i Florarna. Vi såg tjäderhönor eller möjligen orrhönor och njöt annars av att vara ute i gammelskog och komma ut på myrmarken. Jag är så glad att jag orkade!

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Efter förra veckans sjukhusvistelse med illamående och dropp, känns det bra att kunna jobba denna vecka. Men jag ska erkänna att det varit lite skakigt vissa stunder. Illamåendet anar jag bara ibland, men jag har haft lite jobbigt med små diarreer. Då och då. Jag kan äta igen i alla fall. Men jag skulle tro att jag tappar några kilon under den här perioden.

Annars mår jag hyfsat bra. Lite torr är jag (inte minst av den kyliga luften ute) och läpparna går ibland i en blåröd ton.

Men blåast är jag på låren, där jag tar mina sprutor (för att förhindra blodpropp) varje kväll. Jag ser helt enkelt misshandlad ut. Likadant under höger nyckelben. Där är jag både blå och gul, men operationssåret har läkt fint och min nya venport ligger tryggt under huden.

Som om det inte räckte med blåmärken, har jag idag skaffat mig två nya. Benen bär mig inte som jag är van att de ska. Jag har värk i vaderna och kanske var det värken som spelade mig ett spratt när jag ramlade omkull i en trappa vid tågstationen idag. Jag slog mig på båda knäskålarna och låg hopkrupen en lång stund innan jag kunde resa mig. Då trodde jag att jag skulle blöda igenom jeansen, men det gick aldrig hål. Istället blev det präktiga blå svullnader på knäna och nu haltar jag lätt. Jag satte mig högt med fötterna på tåget hem och kunde gå i skogen med Valle på eftermiddagen i alla fall. Men vi får väl se om jag stelnar till i natt.

Ja, ja. Livet är härligt! Och glad blir jag för all värme jag möter från vänner och arbetskamrater och grannar och släktingar. Alla är så snälla! Jag har fått massor av presenter, mjuka sjalar och kort och blommor! Tack alla fina!

Jag färdas på okända vägar. Mycket är sig likt, somligt blir jag påmind om, annat är alldeles nytt för mig. Det är väl så det är att leva.

Idag åkte vi hemåt från Sundsvall ner mot Norduppland. Trafiken dirigerades om från E4an och vi fick på så vis njuta genom bilfönstret av Hälsinglands hagar, kullar, vatten, blånande berg och skogar, där vi rullade fram på krokiga vägar. Så vackert med den skira grönskan och alla hästar i hagarna, som en plansch med landsbygdsmotiv från barndomen.

Det var skönt att besöka föräldrarna i helgen. Jag låg mest på soffan, men vi pratade mycket. Jag uppskattar verkligen att mina gamla föräldrar finns kvar och är så fina. Tänk så mycket kärlek som finns!

Sedan var det fint att komma hem också. En granne hade kommit med en stor rhododendron som present och ställt den på bron när vi varit borta i helgen. Vilken lycka! Den ska jag försöka plantera under veckan. Det blir fint framför huset på den sida där vi inte har alltför mycket sol. Ska försöka bättra på med sur jord där, eftersom de inte gillar kalkrikjord. Det blir spännande att fixa med. Tack Snälla Granne!

Hemma väntade också deklarationen och en del annat som måste kollas och jag käkar mediciner av alla de slag nu för att försöka mota värken och den ena efter den andra biverkningen. Jag har fått fler biverkningar. Nu har diarré och värk i benen tillkommit. Och torr sårig mun. Undrar jag om jag verkligen ska kunna åka till jobbet imorgon.

Igår morse satt jag på sjukhusavdelningens balkong i solen med en kopp kaffe och längtade hem. Personalen på onkologavdelningen är alla fantastiska, vänliga och tålmodiga, så det hade förstås inget med deras sätt att vara att göra. Nej jag var bara så trött på att vara illamående, ha värk och vara sjuk.

Jag hade duschat för första gången på hela sjukhusveckan och njöt av att kunna sitta uppe och av att vara ren, även om jag upptäckt att cytostatikan förorsakat lossnande långa hårtussar.

När ronden gått och medicinlistorna justerats fick jag veta att jag skulle få åka hem. Av beskedet blev jag så glad men trött att jag måste sova en timme. Peter hämtade mig och det kändes ljuvligt sedan att komma ut från sjukhusets väggar.

Efter ca en timme ytterligare, stod jag hemma i trädgården och klappade hunden Valle och plockade några färska rabarberstjälkar, gullvivor och pärlhyacinter. Blommorna hade klarat sig trots all snö som täckt dem häromdagen. Jag gick in och träffade min fine bonusson på besök - härligt! - och packade en väska med lite kläder och mycket mediciner.

Nu är vi hemma hos min mamma och pappa i Sundsvall, och det känns tryggt och fint och samtidigt alldeles konstigt. Jag ligger kortisonspeedad och väntar på morgonen. Livet är märkligt just nu. Men det pågår! Och jag lever!

Så här den 1 maj kan jag inte låta bli att vara politisk. Dagens vård är bra men ännu inte tillräcklig och jämlik!

Erik Weiman tycker att man har försökt allt för att få till ett avtal med UCC. Jag säger bara jaså. Konstigt att det inte blev något samarbete då på något plan. Här uttalar sig Erik Weiman i UNT: Privatisering inte alltid rätt lösning.

Karin Dannaeus har skrivit en insändare i ämnet också: Det handlar om människoliv. Och nog är det märkligt att man i detta land inte tillhandahåller tillräckligt antal operationer som motsvarar behovet hos bukhinnecancersjuka? Hur planerar man?

Det finns också en notis i tidningen om att två kvinnor försökt få betalt för den vård de lagt ut själva hos UCC. Det är ju en stor kostnad och självklart vill man ha tillgång till den bästa vården. Men nej. De får inga pengar tillbaka av landstinget.  Läs artikeln här: Kräver landstinget för vårdkostnader.

Själv är jag just nu inlagd på onkologavdelningen på Akademiska sjukhuset.

Min tarmcancer blev opererad 2011. Jag fick metastaser i bukhinnan - bukhinnecancer med utgång från tarmcancern - 2012 och kunde efter många om och men opereras på UCC i september 2012. Efter det kände jag mig frisk länge, men nu har det kommit nya metastaser i bukhinnan, i bröstkorgen och i lungsäcken på höger kroppshalva. Eftersom cancern spritt sig så kan jag inte opereras längre, utan behandlas med cytostatika och Avastin. Jag har haft lite otur med starten här, då jag fick mycket biverkningar. Hoppas bli bättre snart så att jag kan åka hem imorgon och leva som vanligt till nästa behandling om ca 10 dagar.

Jag kanske ska tillägga också att förutom att man minskat på operationsmöjligheter, har man minskat på vårdplatserna. Här på de två onkologavdelningarna fanns förut över 20 platser på varje avdelning. Nu bara 14 per avdelning. Det blir körigt för såväl patienterna som ibland måste ligga i korridorerna och för personalen. Personalen gör ett strålande jobb. Man blir så väl omskött trots de svåra förutsättningarna. Men nog önskar man att det skulle se bättre ut totalt. Att alla fick lika vård. Att alla fick den bästa vården! Att personalen hade möjligheter att klara av allt på ett rimligt sätt utan att slita ut sig.

Men sjukhuspolitikerna och sjukhusledningen är i alla fall stolta över sitt sjukhus.

Det här med sjukdomsbegreppet är ju spännande. Hur sjuk är jag egentligen just nu? Och hur frisk är jag? Det är ganska intressant att tänka på. Jag kommer förmodligen att dö av min sjukdom, men jag känner mig fortfarande relativt frisk. Mer frisk än sjuk. Utom när jag glömt ta värktabletterna i tid eller har svårt att sova för det obekväma trycket i bröstkorgen.

Om jag hade haft magsjuka eller influensa skulle jag känt mig mycket mer sjuk. Men allt har sin tid. Cancerdiagnosen är ingen entydig sjukdomsbeskrivning. Det finns många olika faser att gå igenom. Tids nog får man veta vilka faser som blir aktuella. Ingen ide att ta ut nåt i förskott.

Jag får många roliga, tröstande och kärleksfulla kommentarer av er som läser här. Tack snälla! Så mycket mer hoppfull jag känner mig, när jag får höra att det finns personer med obotlig cancer, som fått ända upp till 12 års livsförlängning med cellgifternas hjälp. Fantastiskt! Och så full i skratt jag blir när jag hör begreppet "dödspolare" om cancerkroniker som ska på rehabvecka. Härlig humor mitt i eländet!

Idag har jag också pratat med några av mina fina kollegor när jag var på jobbet. Jag känner mycket värme och kraft från dem. Det hjälper mig att känna mig mer "som vanligt".

Efter en iskall natt och morgon, svängde temperaturen till sommarvarmt på tidiga eftermiddagen. Valle och jag satt en stund på uteplatsen och lapade sol, efter dagens långpromenad. Och på kvällen hälsade jag på min granne en stund. Små värmande vardagsstunder.

Imorgon är det fredag igen och det vackra vädret ska visst fortsätta! Bra det!

Våren är här. Jag njuter så av solen, värmen, barrdoften i skogen, vitsipporna, fågelkvittret, fjärilarna, tusenskönorna, pyttesmå gullvivor och i eftermiddag när jag promenerade i skogen med min hund, såg jag de första kabbelekorna ...

Men det är också som om både vemod och lycka blandas. Tankarna snurrar kring allt fint som är just nu och har varit, alla fina år, allt jag varit med om. Och så dyker aningar fram om att jag kommer att bli sjukare och känslor av sorg över livets förgänglighet kommer över mig.

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Imorse lämnade jag blodprover på sjukhuset. Jag hade tänkt att det skulle gå ganska fort så att jag bara blev lite sen till jobbet, men jag fick sitta i väntrummet på Akademiska och köa länge, länge, eftersom vi var närmare 40 personer som tänkt oss att komma in på provtagningen vid åttatiden. När jag till sist var klar köpte jag mig en kopp kaffe och en smörgås och gick sedan en promenad genom ett soligt och morgonkyligt Uppsala till jobbet.

Och imorgon bitti blir jag sen till jobbet igen, då jag ska träffa en läkare på Onkologen. Det kommer nog att vara så en tid framöver, att jag får dela tiden mellan sjukhuset och jobbet. Jag har berättat det för alla mina arbetskamrater och chefer, så de är införstådda. 

Nu undrar jag så om det finns någon behandling som hjälper mig. Att cancern inte går att bota är jag införstådd med, men om det finns cytostatika som krymper eller stoppar tillväxten på just min cancer är den stora frågan.

Oron tär på mig en del, men jag tänker att det blir bra att få prata med en läkare om det. Jag har skrivit upp många punkter som jag vill prata med henne om.

På eftermiddagen när jag kom hem kom ett blomsterbud med en vacker bukett till mig.

Tack kära vännen Carina för den härliga solskensbuketten!

Det är dags att gå och lägga sig nu och försöka sova gott, så jag är utvilad och klartänkt imorgon när jag ska träffa läkaren. (Min man följer med mig och lyssnar också han, så att vi inte missar någon viktig information.)

"Om du äter frukt och bär, slipper du cancer". Eller: "Nej frukt är bara omvandlat socker som orsakar cancer."

"Ett glas rödvin om dagen är bra för hälsan". Eller: "Alkohol ökar risken för cancer."

"Solande är farligt och ger cancer" Eller: "Men de som solar lever längre, lite sol varje dag för att få D-vitamin skyddar ..."

Ständigt läser och hör vi om nya "fakta" som förespeglar att vi själva skulle kunna bestämma om vi ska få cancer eller inte få cancer. Men vad är egentligen sant? Hur ska vi förstå alla dessa råd och tolkningar av undersökningar som motsäger varandra ...

Jag tror att det inte alltid går att styra om du ska få cancer eller inte. En del kan träna, äta nyttigt och ändå få cancer. Andra kan röka och dricka alkohol och ändå inte få cancer. Det verkar alltså bero på vilka arvsanlag man har i botten och säkert mängder med andra faktorer också! Kanske till och med "slumpen" spelar in?

För den som har cancer och försökt leva sunt, är det jobbigt när somliga påstår att sjukdomen beror på livsstilen. Det skulle ju innebära att man "får skylla sig själv" som fattat fel och ätit fel och druckit fel och tränat fel och levt fel ... Det blir ju absurt!

Lika konstigt kan det kännas när man får höra att det beror på hur stark man är, hur mycket man kämpar, hur pass positiv livssyn man har, om man ska klara sig med livet i behåll när man väl drabbats av sjukdomen.

Jag försöker behålla min positiva livssyn. Jag vill leva så länge jag kan, men hoppas på lindring när jag blir för sjuk och eländig. Jag vill njuta så länge jag kan, men jag vill inte höra den dag cancern vunnit över mig helt, att jag skulle ha gjort på något annat sätt för att få vara frisk längre. Tro mig, den som får cancer vill helst av allt få vara frisk och slippa ha dödsdomen hängande över sig. Det är bara det att när cancern inte längre går att bota, är det svårt att finna kraft i käcka tidningstips som "så lever du längre", "ät dig frisk" och "träna dig till hälsa".

Man gör så gott man kan och måste försöka leva med cancern. Så länge det nu går.