Isabelle

20 april 2014 08:32

Håller med, finns inget dummare än dessa ständiga löpsedlar som vill tala om hur man ska leva för att vara frisk. Det är bara tidningar som tjänar pengar på lösnummer för människors dödsskräck.
Var och en får försöka lita på sin egen känsla att man gör det som är rätt för en själv. Skuld och skam är så destruktivt.
//Isabelle

Dominique

20 april 2014 21:53

Hej Helena!
Jag håller fullständigt med dig! Olika teorier stressar bara upp en och gör en förvirrad. Cellerna i kroppen är komplicerade. Jag brukar se dom som de som gör att vi överhuvudtaget lever. När man blir sjuk i någon kronisk sjukdom, gäller även andra sjukdomar än cancer såsom autoimmuna sjukdomar med mera, så ser jag det som att det blivit fel i programmeringen i cellen. Antingen delar den sig för fort och för mycket och de celler som gjort sitt, inte dör som vid en normal celldelning, en tumör bildas, eller såsom vid autoimmuna sjukdomar äter cellerna upp sig själva och man blir allergisk mot sig själv helt enkelt. Tror mer på att det är genetiskt. Inre stress kan nog också ha en negativ påverkan på cellerna i förlängningen. Om det skulle bero på kosten, då skulle ju inte små barn drabbas av sjukdomar, de har ju inte hunnit med någon dålig livsstil ännu. Nä, jag tror inte man ska bry sig så mycket om vad som står i tidningar angående vad som är bra eller dåligt för hälsan. Man vet nog själv när man äter eller gör något som inte är bra. Alla vet ju att det inte är speciellt nyttigt att leva på hamburgare och pommes frites men absolut inte farligt i måttliga mängder. Man får helt enkelt inte skuldbelägga sjuka människor för hur dom har levt om man lever ett något sånär normalt liv med en bra varierad kost och livsstil.
Usch, jag blir så arg över dessa olika teorier som bara skapar stress och ohälsa.
Kramar

Helena Lundbäck

20 april 2014 22:09

Just det! :-)

Helen

21 april 2014 18:53

Jag håller helt med dig. Det finns inte mycket som är fastställt på detta område och massor av faktorer ännu inte kartlagda. Mitt eget sätt att tänka på det är som ett lotteri. Ponera att 1 gång per miljard celldelingar går det fel. Detta är slumpmässigt och sker då väldigt sällan. Precis som om vi skulle vara med i lotteriet varje gång vi "celldelar". Så det drabbar oss slumpmässigt- ökar med ålder för då ökar antal celldelningar vi haft. Jag önskar att fler skulle se det på detta vis och inte lägga skuld och tro att man kan undkomma bara man gör si eller så. Men detta synsätt innebär att man tappar kontrollen. Och det är det vi så innerligt önskar att vi kan ha. Men det kan ingen av oss. Hoppas ditt inlägg går fram till många så du slipper dylika attityder.
Varma tankar till dig

Helena Lundbäck

21 april 2014 20:01

Tack. Ja nog stämmer det att vi människor försöker ha kontroll över precis allting. Men livet med allt vad det innebär går inte att kontrollera fullt ut. Vi kan i bästa fall fundera över, bestämma oss för och styra över hur vi ska vara med och mot varandra och möta det som händer oss. Men vi kan inte alltid veta vad som väntar oss och drabbar oss. Det är emellanåt ett mirakel och lite av ett lotteri med varierande vinster och nitlotter. Det får vi erfara.

Lena

21 april 2014 19:32

Kloka tankar. Jag är ny gäst på din blogg och ska följa dig

Helena Lundbäck

21 april 2014 20:01

Tack för det Lena. Välkommen att följa mig!

Malin

23 april 2014 12:40

Så sant! Det där ned "kamp" stör mig nästan mer än alla sk sanningar om mat. "Hon förlorade kampen - orkade inte slåss mot cancern". "Han vann kampen mot cancer - tänkte hela tiden positivt". Eller, ännu bättre, "jag tror hon liksom gav upp". Vi behöver inte uppmaningar om att fortsätta kämpa. Dels är det just det vi gör när går upp varje morgon, försöker njuta av livet samt genomgår både behandlingar och operationer. Dels beror inte vår överlevnad på om vi "kämpar" eller inte. Viss cancer går att bota. Annan inte. För mig är det ett slag i ansiktet VARJE gång jag hör något i stil med "hon förlorade kampen mot cancern". Som om personen i fråga inte försökt tillräckligt hårt. Som om det är mitt eget fel att jag kommer dö i min cancer. Som om jag inte vill leva...

Jag tänker på dig i dag och hoppas att din onkolog har några bra idéer.

Kram!

Helena Lundbäck

23 april 2014 15:08

Hej Malin!
Ja precis så. Så tydligt du skriver! Vi kan ju inte rå för att viss cancer är så aggressiv och att man inte hittat botemedel för den. Vår egen livsvilja räcker inte långt då. Det är förfärligt att veta att det inte går att bli frisk. Som en mardröm. Men samtidigt måste man ju försöka leva så gott det nu går så länge man nu kan. Stora kramar till dig!!!

Malin

23 april 2014 22:25

Jag har ju vetat länge att jag inte kommer bli frisk och förmodligen kommit längre i min "bearbetning" än du. Men du skriver så "nyktert" om situation att jag gissar mig till att du har förstått att det här skulle kunna hända.

Jag har blivit vän med några tjejer i samma situation som jag, som vetat ungefär lika länge att de inte kommer bli friska. Det är ett otroligt stöd att ha dem att dela tankar, skratt och gråt med.

Jag vet inte hur rehab-möjligheterna ser ut i Uppsala men vill tipsa om att jag och mina "dödspolare" ska åka till Lydiagården i Höör på en kronikervecka vecka 26. Kanske finns det plats för dig med? Jag har inte varit på någon rehab tidigare men fått möjligheten att åka via Cancerrehabfonden. Dock ville de skicka mig på någon vecka för unga vuxna typ (fast jag snart fyller 40) och jag känner inte att det skulle vara bra. Det är ju en väldig skillnad på att ha fått en cancerdiagnos och vara på väg tillbaka till ett friskt liv och på att veta att man kommer dö av sin cancer. Vad ska vi tillföra varandra?

Kronikervecka känns mycket mer rätt, men det verkar inte vara så många som erbjuder det. Häng med så får du träffa fler som försöker leva och njuta av livet trots att vi inte vet om vi har månader eller år kvar. Den där jäkla ovissheten...

Kram!

Helena Lundbäck

24 april 2014 12:53

Å vad fint det låter. Ska kolla möjligheten. Tack!
Dödspolare är ju ett underbart roligt ord i det här sammanhanget!
Tack!!! :-D

Malin

24 april 2014 23:48

Haha.. =) Det var en av oss kvinnor som döpte vår gemensamma "pratbubbla" på FB till det. Det var hon som tog initiativet till vår lilla grupp. På Cancertjejer på FB efterlyste hon kontakt med andra obotligt sjuka som ville dryfta lite tunga tankar, något man kanske inte vill göra i det öppna forumet där det finns många nysjuka med möjlighet att bli friska. Det kan kännas onödigt tungt för dem att prata om hur vi planerar våra egna begravningar. Hon trodde att det bara var hon som såg att hon gav gruppen ett namn och blev nog lite nervös när hon förstod att vi också såg namnet. Fast vi har alla galghumor så det föll i god jord och nu kallar vi oss det =)

Helena Lundbäck

25 april 2014 02:35

Underbart! Och klokt att skilja nysjuka från obotligt sjuka .... :-)