Jag fick en fråga här på min blogg om det går att få HIPEC-operationer idag. Tidigare var det ju den kunnige kirurgen Haile Mahteme som opererade med HIPEC, enligt Sugerbakermetoden. Han opererade först på Akademiska sjukhuset i Uppsala under många år och sedan på Uppsala Cancer Clinic i ett par år, innan kliniken tvingades att stänga. (Tyvärr vet jag inte var Haile arbetar idag.)

Idag vet jag inte vem som opererar, men det sades för ett par år sedan att man klarar denna typ av operationer på universitetssjukhus i Uppsala,i Stockholm, i Lund/Malmö och i Göteborg. Om det fortfarande gäller ska du som behöver en sådan operation, be din läkare att bli remitterad vidare dit för bedömning. 

Kom också ihåg att alla har rätt att få en "second opinion"  om man inte är nöjd med det svar och den bedömning som den förste läkaren gett. Alltså, om du är osäker på att din läkare bedömt möjligheterna rätt huruvida du kan bli behandlad, be i så fall om en second opinion. Då kan ytterligare en läkare ge svar på om det går att operera.

Om det inte går att operera bukhinnecancer, kan det ibland gå att mota cancern med cellgifter.

Mitt råd är: Fråga, fråga, fråga! Be din läkare att ta reda på vad som går att göra!

Om någon som läser denna blogg vet mer om HIPEC-operationer idag, så kommentera gärna! 

Jag lever. Jag försöker hitta livskraft. Jag är lycklig, men jag har ont. Jag vill skaka på mig, skaka av mig traumat, låta cancern flyga och fara. Kliva ur kostymen, ta djupa andetag och fylla lungorna med friskhet. Men, det går inte. Jag måste släpa på den nu fyraåriga bördan. Alltid denna ryggsäck, som får mig att gråta, som gör mig rädd, som håller mig tillbaka, som kväver mig sakta, sakta.

Begränsning, smärta, sorg. Vet att ni vet, vet att jag inte behöver förklara, vet att den bara pågår och pågår och pågår, till min sista dag. Ingenting att orda om. Inga nyheter i sikte. Bara detta mitt öde. Det är för tjatigt ...

Men igår träffade jag en liten, liten hundvalp. Den gjorde mig lycklig en stund. Tack för den stunden!

Undersökningen är gjord. Det var jobbigt och gjorde ont i bröstryggen att vara stilla (och ligga raklång!) så länge. Men det gick. Det tog bara ca två timmar med förberedelser (insprutning av radioaktivt socker, vila och vattendrickande) + själva PET-undersökningen liggandes i kameran. Däremot gick det inte så bra med kontraströntgen. Det kändes en direkt och skarp smärta när de försökte att spruta in kontrastvätska via nålen i armen, så vi fick avbryta och avsluta med en skiktröntgen utan kontrast istället.