Tidigare har jag bloggat en del om hur jag känt när vänner och bekanta kommer med "lösningar" på hur jag ska bli fri från min cancer. Allt ifrån att springa mig frisk till att äta mig frisk. Jag tycker att det ibland kan vara svårt att ta emot sådana välmenande råd. Nu märker jag att jag kan ha svårt att ta emot "tröst" också. Just därför att det som är tänkt som tröst inte riktigt blir en tröst för mig, det kanske bara oroar mig. Jag tycker visst att det är "bra" att den vård jag får och fått har hållit mig vid liv och förlängt mitt liv, men det kan ändå vara svårt att vara glad och tröstad då jag fortfarande har så pass ont. Det är ju inte alls något roligt med det, så då har jag svårt att helt och fullt instämma med de som gläds åt att jag fortfarande "mår så bra".

 

Givetvis inser jag att jag själv också många gånger försökt ge "råd", "förslag på lösningar" och försök att trösta andra, utan att nå ända fram. Bara för att vi tänker och känner så olika.

 

Jag vill tacka er alla underbara bloggvänner som vill peppa mig, trösta mig och ge mig hopp! Ni är så snälla. Om jag inte jublar ändå, så är det för att jag just nu har svårt att tro på underverk, tro på att jag skulle kunna bli frisk och tro på att jag ska bli befriad från den "kramp" det innebär att vara fångad i en kronisk och allvarlig sjukdom. 

 

Nu måste jag acceptera att sjukdomen finns där och att den kommer att ta mitt liv en dag - mycket osäkert när. Så tänker jag och jag har bara ett sätt att förhålla mig till denna tanke och det är att jag ska försöka vila i detta och samtidigt göra allt för att förgylla varje dag jag har kvar att leva. (Det kan bli många förgyllda dagar, månader och kanske till och med år! Vem vet?)

 

Som det är nu klarar jag inte av att tro på mirakel och att hoppas på att bli frisk. Men jag lever!  Och jag fortsätter att skriva ner mina tankar och prövar att sätta ord på mina känslor här på bloggen. Jag är tacksam för varje fin dag jag får, och jag är samtidigt också ledsen att jag måste kämpa så med min vetskap om vad cancern gör med oss alla som är drabbade - sjuka och sjukas anhöriga.

 

 

Och åter igen vill jag tacka er alla för era många och fina kommentarer. Det är skönt att veta att ni finns, att ni läser vad jag bloggar om och det är bra att ni känner med mig och vill muntra upp mig. Det kan jag behöva medan jag äter morfin och kortison och försöker hålla smärtan borta. Nästa vecka ska jag bli strålad i bröstkorgen och hoppas att det ska göra att jag får ännu bättre hjälp med smärtan.