Åsa Rehnman

21 september 2015 19:56

Hej
Det är så skönt att det finns bra böcker att vila i, och TV, radio, poddar, bloggar mm. Det kan ge så mycket i stunden när man orkar. Så tråkigt att du har ont och hoppas att morfinet ska hjälpa dig.
När jag tänker på dig så åker jag långt bak i tiden. Jag ser dig i follkloreklänning sjungande med de andra. Ni sjöng så bra. Jag minns också när jag just fått barn och jag var hos dig. Jag var så imponerad av att du fixade att ha fyra barn och ändå var så lugn. Jag tyckte att jag hade fullt upp. Jag har alltid tyckt om dig och tänkt med värme på dig Helena.
Så skönt att höra att du fortsätter att ta för dig av det som går.
Jag har förstått att du är en älskad person o du verkar ha många kära runt dig. Det är så roligt att följa dig på facebook och se alla bilder på dig, dina barn och barnbarn.
Synd att vi levt våra liv så långt ifrån varandra, hade vi levt närmare varandra så tror jag att vi följts åt som goa vänner.
All värme och kärlek till dig Helena
Kram Åsa Rehnman

Helena Lundbäck

21 september 2015 21:13

Tack käraste Åsa! Jag har så många fina minnen av dig med! Framförallt minns jag ditt glada skratt! Och du sjöng ju också! Ja du visst är det konstigt hur livet för oss i olika riktningar. Stora varma kramar! Tack för att du skrev!

Mikki

21 september 2015 22:31

Helena! Har följt din blogg ett bra tag och vill bara säga att du är en fantastisk person! Så som du tar vara på livet även om det är motigt just nu visar på stor mental styrka. Önskar dig allt gott och hoppas de kan få bukt på din smärta.

Kram från en som också kämpar i livet

Helena Lundbäck

21 september 2015 22:49

Tack Mikki! Vi kämpar vidare.

Helena

22 september 2015 07:29

Hej Helena!

Härligt att du kämpar på. Du är fantastisk.

Stor kram från Helena

Helena Lundbäck

22 september 2015 11:00

Tack kära du! Kram

Maggan

22 september 2015 17:06

Så fint Helena att du tar tillvara på guldkanterna som det trots allt finns en hel del av. Det känns precis som om du kommit över en tröskel. Jag har nyss kommit hem från en drömresa. In i det sista var det osäkert om jag kunde åka men fick klartecken av min läkare. En åkomma som ska utredas vidare. När jag väl kom iväg så släppte all oro och jag bara njöt och mådde bra. Det bevisar att man ska "trotsa" lite ibland även om man tror att det inte är möjligt. Man känner sig stolt efter också att man klarade det. En ny sorts självförtroende. Nu håller jag tummarna för att strålningen hjälper mot smärtan och att du fått prata med en förstående läkare. Det gör så mycket. Åland älskar jag, det är så vackert där med alla öar och havet omkring överallt...har varit där några gånger, sista gången på cykelsemester och då åkte vi med skärgårdsbåten till Ålands sydligaste kommun till ön Kökar, en upplevelse som jag ofta tänker på. Ett miljöombyte kan göra under.Hoppas på fina stunder för dig och en Kram från Maggan

Helena Lundbäck

22 september 2015 20:49

Det låter som om du har haft det riktigt fint och det gläder mig. Vi behöver alla "påfyllning" på olika sätt och som jag förstår var detta något du längtat efter.

Ja tack jag försöker plocka i mig guldkornen. Jag orkar med lite mer än jag tror, men rätt vad det är bryter gråten fram på grund av smärtan. Snart ska det väl ge med sig ändå.

Septembersolen gör sitt bästa för att värma och trösta oss. Ha det så skönt!

britt.marie

23 september 2015 12:55

Hej ! Jag beundrar ditt mod och styrka, jag känner dig inte och råkade bara halka in på din blogg när jag ville veta lite mer om cancer. En god vän har blivit drabbad och jag har inte haft någon i min närmaste omgivning som haft cancer trots att jag är 70 år. Ville veta lite för att kunna stötta henne på bästa sätt. När jag läser din blogg känner jag mig som en gnällmoster när jag klagar över värk av fibromyalgi och artros, det är ju inget farligt. Känner att jag blivit en bättre på att hantera smärta på grund av dig. Jag hoppas verkligen du får må bättre mellan behandlingarna och njuta av din familj. Många kramar

Helena Lundbäck

23 september 2015 15:56

Så bra om du känner att du kan hantera din smärta lite bättre. Det tar på krafterna att ha värk och det är inte alltid lätt att klara av den irritation som värken innebär. Ja vi får göra så gott vi kan och försöka njuta så mycket det går på sidan om värken. Tack för dina snälla ord! Kram

Ann- Katrin

2 oktober 2015 21:53

Kära Helena. Nu är det snart två år sedan jag fick veta att jag hade bukhinnecancer och att jag beviljats operation på UCC. I den fasen letade jag febrilt info på nätet och hittade din blogg. Den blev en tröst och en livlina. Jag hittade också Åsa och Nina. Idag är det inte längre så hoppfullt för dem som letar info på nätet efter att precis ha fått diagnos. Jag är ledsen att det inte gått så bra för dig som jag hade hoppats, men det är en tröst att läsa att du har så många glädjeämnen i ditt liv och att du känner hopp i varje dag. I kväll fick jag veta att den kvinnan som opererades dagen efter mig också har tumörer i magen igen. Så ledsen för henne och hennes familjs skull. Hagmarker fortfarande bra och vill fortsätta känna mig frisk även om jag just nu känner att det kanske är på lånad tid. Tänker på dig ofta och hoppas du känner hur betydelsefull du är/ varit för många, många. Ann-Katrin

Helena Lundbäck

3 oktober 2015 01:18

Hej Ann-Katrin!
Ja det är tufft när vi ser våra "medsystrar" och "medbröder" (- vad säger man?), jag menar de som har samma diagnos, drabbas av återfall. Och några dör också till sist. Även om vi vet att bukhinnecancer statistiskt har låg överlevnad, så vill vi hoppas att alla ska klara sig. Då gör det ont att ta farväl av Åsa och Nina och andra kämpar.

Det vi inte ser är alla som klarat sig därute. De finns också. Många som fått hjälp och blivit friska. Tänk vilken nytta UCC gjorde!

Jag håller med dig om att det inte längre är så hoppfullt för de som drabbas nu. Det är synd att UCC inte fick fortsätta att hjälpa de som insjuknar i bukhinnecancer.

Allt hopp till att du får fortsätta att vara frisk! Själv tänker jag att jag har fått flera år av extratid och det är jag så tacksam för. Om jag också kunnat ge tröst och kraft åt andra under tiden, så är det härligt.

All kärlek!