Orken kommer och går. Mest förvånad blir jag när jag har den långa stunder. Det ger mig chanser att göra roliga saker och även om jag blir totalt utmattad efteråt, så är det härligt att få uppleva så mycket.

 

Igår kväll åkte jag och Peter iväg till Furuvik och såg Laleh på en fin utomhuskonsert i svala sommarkvällen. Vilken kärlek hon sprider och hon är en så bra artist! Det var verkligen en kväll som gav mig energi. Och efter det en natt med klubbad sömn.

I fredags hade jag bett mina kollegor att komma ut på lunch och fika i min trädgård och det var också en sån där rolig händelse som jag är glad att den blev av. Det är mysigt att få träffas på annat sätt än i jobbet och jag passade på att visa runt i byn där jag bor, eftersom den bär på så mycket historia.

Livet är mestadels alldeles bra. Det är underbart att få leva och fungera. Sommaren är så vacker!

(Klicka på bilderna så syns de bättre!) 

Men visst påverkas jag lite av behandlingarna och sjukdomen. Lätt illamående, lös i magen, näsblod och rinnande näsa, öm i fingrar och fotsulor och torr i munnen ... Och medicinerna speedar upp mig och tröttar ut mig.

Just nu tappar jag också hår igen! Det faller inte av allt på en gång, som det gör för många som får vissa andra cytostatika. Men det glesnar mycket. Det är min fjärde cellgiftskur denna omgång och vid varje kur har det lossnat mest hår från och med dag 4. Jag klippte av det långa håret för ett tag sedan, eftersom det blev så tunt i topparna. Får se hur länge jag kan behålla denna nya korta frisyr.

  
Risken finns ju att jag tappar allt till slut. Det ser ju nästan så ut. I så fall väntar en kort peruk som jag har provat ut. Eller så får det väl bli sjalar och mössor. Den som lever får se!