tursomentokig

Senaste inläggen

Av Helena Lundbäck - 12 februari 2017 20:55

Jag mår så oändligt mycket bättre när jag får träffa mina barn och barnbarn. Då är det som om bitarna faller på plats igen och jag fylls av självklar glädje och lycka. 


Idag fick vi lyckan att titta på judo, när äldsta barnbarnet tävlade. Det har jag aldrig gjort förut och det var riktigt roligt. Han var så duktig och det var en fin stämning i lokalen, bland alla tävlande barn och vuxna i publiken. Det är en bra sport där alla beter sig så respektfullt mot varandra, det tycker jag är fint. (Klicka på bilderna så syns de tydligare)

          

Efter tävlingen åkte vi hem til oss och åt pannkakor och spelade kort en stund. Så mysigt med en söndag tillsammans. Tack för det!

Av Helena Lundbäck - 11 februari 2017 13:48

När man har en kronisk sjukdom som med största sannolikhet leder till döden, kan det vara svårt att hitta mening med livet och framtidstro. Det är olika. Jag vet unga mammor som tänker precis tvärtom, de har sitt livs mening framför ögonen - barnen - och de kämpar och gör allt för att finnas där för sina barn så länge de bara kan.

Jag går mest ensam hela dagarna och när jag mår illa eller har ont är det svårt att peppa sig själv till glädje. Jag har också haft svårt att kunna planera vad som ska hända framöver - jag vet ju inte hur jag ska må då och om jag ska orka ...

Idag beskar jag mina pelargoner och stoppade några små skott i krukor. Jag försöker skärpa mig lite - ta vara på nuet och samtidigt tro lite på framtiden.

Av Helena Lundbäck - 7 februari 2017 18:25

Efter gråmulna sorgedagar med gråt och sömn, diarré och sår i näsan, och gråt och sömn .... vaknade jag idag i soffan kl 12 av att solen sken. När jag tog ut Valle var det minusgrader och riktigt kallt, det blåste, men det var vackert. Jag klädde mig i varma byxor och tjock jacka, lindade in mig i halsduk och tog på skinnmössan och över den täckjackshuvan med pälskrage.

Valle var glad att jag orkade gå en bit, så jag släppte honom lös. Han sprang så nöjd och luktade på allt spännande. När vi kom ner till dammen bakvägen, ville han springa ut på bryggan och titta som han brukar. Men ack! Han genade i vassen och gick rakt igenom isen och plurrade. Som han frös. Han kunde inte ta sig upp själv på bryggan, så jag fick stega ut och hjälpa honom komma på fötter. Som tur var hade jag hans halsband att ta tag i.
Fastän han skakade på sig, satt det istappar kvar i pälsen och han såg riktigt ut som en raggig hund.

När vi kom hem kom nästa överraskning. Jag fick inte upp låset. Dörren gick inte att öppna hur jag än försökte. Jag ringde till slut Peter, som var på jobbet och hade massor att göra. Han fick komma hem och försöka hjälpa mig, men inte heller han lyckades öppna dörren. Så han fick i sin tur ringa en låssmed och jag gick in till min underbart snälla granne som gav mig en handduk att torka Valle med och så värmde vi oss i hennes spisvärme. Efter att jag fått en varm kopp te och en bulle, dök sedan låssmeden upp. Och när han jobbat en stund hade han lyckats byta ut den trasiga delen i låset. Hurra!

Frid och fröjd. Nu somnade jag inte om utan höll mig vaken efter alla äventyr. Jag bestämde mig för att baka semlor som en tröst och till glädje för kvällen. Sött är säkert riktigt dåligt för min trassliga mage, men jag struntade nu i det. Om det kan få mig att bli lite gladare så är det ändå bra.

Hoppas att du som läser har det bra!

Av Helena Lundbäck - 5 februari 2017 19:50

Behandlingarna tar på orken. Det går upp och ner med krafterna. Idag har jag nästan bara sovit, trots att en av de bästa vännerna varit på besök och lunchat med oss. Jag masade mig upp och gjorde en äppelpaj samt gick en kort promenad med hunden, men inget annat orkade jag. Sedan har jag somnat om gång på gång, även när vännen var på besök. Tur att jag har en man som kan laga mat och diska och ta hunden på långpromenader.

Hur ska jag hitta ny energi?

Av Helena Lundbäck - 3 februari 2017 14:44

Nu närmar sig en ny helg. Förra helgen var vi i Göteborg och såg många bra filmer på Filmfestivalen. (Den pågår fortfarande, men nu är vi hemma.)
Väl hemkomna sov jag helt utmattad och tröttheten fortsatte på onsdagen och torsdagen under min behandling. Det kan ibland kännas så tungt när man mår illa och inte orkar stå, gå eller äta. Idag är det fredag och det känns bättre. Jag har kunnat hålla mig vaken och också äta och dricka, även om jag har smärta. Nu väntar jag på att teamet ska plocka bort min pump som är tom igen. All cyto har pumpats in i min kropp.

Jag tänker på att jag har sån tur som slipper vara ensam när jag mår så där dåligt. Det måste kännas förfärligt att vara ensamstående och bli så sjuk. Tack och lov har jag en underbar man som hjälper mig.

Ha det fint i helgen!

Av Helena Lundbäck - 26 januari 2017 11:49

Vi kan se på våra egna liv på så många sätt. Eftersom jag fått operera bort en stor cancertumör i tjocktarmen (2011) och sedan, när jag fick återfall, blivit opererad för flera stora och små metastaser i bukhinnan (2012) och därpå, när nya cancermetastaser dök upp igen, i tre års tid (2014-nu) behandlats med cellgifter och Avastin, kan jag säga om mig och mitt liv att jag är kroniskt sjuk i cancer, eller så att jag har flera gånger räddats från att dö i cancer, eller så att jag är döende, eller så att jag mår mestadels bra och räknar med att leva länge än! .

Vad jag säger och tänker påverkar mitt liv.

Tyvärr har jag i flera år trott att döden är nära. Jag har väntat på att det ska komma ytterligare metastaser och jag har tolkat allt dåligt mående som tecken på att cancern vuxit ytterligare Det har påverkat min livskvalité. Jag har blivit mer rädd än vad jag kanske behövt vara. Å andra sidan är det inte konstigt att jag tänkt som jag gjort. Läkare och sköterskor har sagt att det är ovanligt med min sorts cancer att jag klarat så lång tid med cellgifter och Avastin ....

Jag lever. Jag har inte dött än, medicinerna håller hitintills cancern stången. Jag lever! Och nu försöker jag fylla alla bra dagar mellan behandlingarna med roliga händelser. (Så mycket jag orkar med, för jag måste vila mycket också). För att känna att jag lever, att jag har ett liv. Och så tänker jag att jag har det bra. Och hoppas att jag får leva lite till., kanske också mycket länge...

Idag har jag ont och måste ta extra morfin. Men vi ska ändå försöka roa oss i helgen. Göteborgs filmfestival väntar. Det ska bli så kul. Jag hoppas att jag orkar med allt nu.

Trevlig helg alla!

Av Helena Lundbäck - 25 januari 2017 08:39

 

Det finns människor som har gåvan att kunna formulera sig fint och tydligt, människor som dessutom har modet att kämpa för det som är rätt och mot maktdemonstrationer som skapar orättvisor. Idag läser jag att överläkaren Anders Holtz har dött. Anders Holtz var en sådan människa som debatterade för att alla med cancer i bukhinnan skulle få den vård som krävdes för att de skulle ha chans att leva några år till. Han fick själv cancer i bukhinnan och kämpade för några år sedan för att landstinget och Akademiska skulle gräva ned stridsyxan som de svingade mot Uppsala Cancer Clinic - UCC, den som ledde till att UCC gick i konkurs och till att HIPEC-operationer under lång tid inte kunde erbjudas till svårt sjuka. Han hävdade bland annat att Akademiska åsidosatte läkaretiken när de vägrade att skriva remisser till UCC. Läs mer om vad jag skrivit om Anders Holtz på denna blogg

Tack Anders för din kamp! Och mina tankar går till dina nära.

Av Helena Lundbäck - 23 januari 2017 13:42

Jag är jätteglad för helgen. Torsdag kväll till söndag morgon var min dotter (som annars bor i Småland) och hela hennes fina familj på besök. Härligt att få träffa både barnbarnen och deras föräldrar! Vi hade sedan nästan alla våra barn och barnbarn på besök, på lördagen, då vi ordnade kalas för två av döttrarna.
Nu är det tyst i huset igen och alla har åkt hem och så klart är jag trött.


Vissa nätter sover jag nästan ingenting, men det är inte konstigt då jag vissa dagar sover så väldigt mycket. Jag har somnat och somnat i tid och otid, vissa dagar är jag så svag. Som om jag bar på en infektion. Jag har blivit som en för tidigt åldrad tant med glest hår och krumma axlar. En trött människa som helst sover bort sina dagar under yllefilten. Vart tog den starka Helena vägen? Hon som trodde sig om att klara allt. Hur kunde hon bli gammal så snart?

Den senaste tiden har jag också haft en frusen känsla i bröstkorgen och ryggen. Jag blir inte varm. Jag har samma känsla i fötterna. Pirrande, fruset och med borttappad känsel. Och så rinner näsan och magen krånglar. Jag tror absolut att det har med cellgifterna att göra. All smärtmedicin gör förmodligen också sitt till.

Värken i fötterna kommer i skov som stämmer överens med behandlingarna, dvs behandlingen och kortisonet gör först fötterna bättre, men efter någon eller några veckor kommer svullnaden som gör att jag börjar halta. Bröstkorgen känns skör och som om den ska krackelera. Kanhända blir det bättre om jag börjar träna musklerna i överkroppen. Jag får ta fram hantlar och gummiband ... Eller ska jag be att få träna vattengymnastik i uppvärmd bassäng? Det vore skönt om inte annat. Jag ska fråga teamet om jag kan få kontakt med sjukgymnasten där. Det känns som om jag behöver energi.


Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se