Igår när jag var på ODA - Onkologiska dagvårdsavdelningen - sa sjuksköterskan som behandlade mig att jag är i det närmaste unik, som klarat av så många behandlingar med cyto+ Avastin. Det är så ovanligt att cancern fortfarande motas och inte tar över och att kroppen inte kroknat helt. Ja det är viktigt att se och förstå det. Jag har haft och har verkligen tur!

Nu är jag på väg hem från något som jag inte hade klarat av i somras. Jag har åkt hemifrån en stund och träffat några riktigt gamla vänner - fem klasskamrater från låg- och mellanstadiet, varav de flesta som jag inte sett sedan dess. Detta har jag klarat av fastän jag är mitt i behandlingsperioden. Jag förberedde mig genom att sova hela dagen innan jag åkte in till träffen. Och cellgiftspumpen fick följa med. Den sitter fastkopplad i min venport. Inte förrän imorgon kommer teamet hem till mig och plockar bort pumpen.

I somras hade jag i motsvarande läge mått så illa att jag måst ligga stilla med kräkspåsen beredd, men under hösten har jag klarat mig bättre vid behandlingarna. Vi har ju minskat på styrkan och dessutom glesat ut mellan tillfällena då jag får Avastin och cyto. Så nu reagerar jag inte med lika svåra biverkningar.

Jag hade med mig värktabletter, kräkspåsen, en flaska vatten och så hoppades jag att det skulle gå bra. Det gjorde det. Jag är rysligt trött och det värker i bröstkorgen. Men jag klarar att parera illamåendet. Vi hade bestämt denna kväll för längesedan och när jag fick behandling varannan vecka så hade dagens datum passat bättre. Men nu gjorde jag i alla fall ett försök, jag satt med en timme och det ångrar jag inte. Så roligt det var att träffa alla fina tjejer! Tack för att ni bjöd med mig!

Det ska bli skönt att bädda ner sig hemma snart. Och jag önskar er alla som läser detta en trevlig kväll!

Idag är en orolig dag. Många oroar sig för hur det ska gå i världen med den nyvalde presidenten i USA. Några oroar sig för om tåg och bussar ska komma fram i tid i vintervädret. Andra kör skakigt på snöiga vägar med sin egen bil med bara sommardäck ....

Många oroar sig för att döden är nära. Och jag oroar mig för om min cancer börjar ta fart nu när vi har glesat ut och minskat styrkan på behandlingarna. Ännu inga tydliga tecken på att så är fallet, men ...

Idag var jag inne på sjukhuset och pratade med min läkare. Hon tycker att det fortfarande ser ganska bra ut, då metastaser och cancermarkörer bara ökat lite, lite. Och vi resonerade kring behandlingarna och kom fram till att vi inte ska ändra något, då risken för att jag ska få svåra biverkningar, om vi ökar intensiteten, är så uppenbar. Så vi fortsätter med behandling var tredje vecka. Imorgon blir det alltså behandling igen.

Jag träffade en fin vän på onkologen idag. Hon berättade att hennes metastaser tyvärr har ökat rejält i antal och storlek på kort tid. Hon skulle starta en ny behandling idag och hon var väldigt orolig. Jag är så ledsen för hennes skull men hoppas att behandlingarna ska hjälpa henne att få hänga med länge än.

Jag hade en present med mig till min vän (- min bok som jag lovat henne länge) och hon gav mig en så söt tomte. Vi får trösta och peppa varandra vi som är sjuka i obotlig cancer.

Så länge det finns liv finns det hopp!

Allhelgonahelgen är en speciell helg då vi tänker lite extra på alla som gått före oss. Jag tände ett ljus på min systers grav och gladdes åt att se alla ljus i mörkret på kyrkogården. Det är på något sätt hoppfullt när människor tänker på andra och minns fina stunder med fina människor.

Vi har sedan träffats många generationer i vårt gemensamma hus på Öland. Utanför fönstren har det blåst och regnat, men inomhus har vi njutit av värme och vänskap. Barnen har gjort fina lyktor av pumpor och de vuxna lagade god mat som vi sedan åt tillsammans runt vårt stora bord där alla trivs.

Jag har nu fått svar på röntgen i min journal på nätet. Några metastaser har vuxit lite medan andra stått stilla och inga nya har tillkommit. Det betyder att cancern fortfarande växer, men den växer sakta. Det ger mig mer tid och jag gläds åt att Avastinet tillsammans med cellgifterna lyckas hålla cancern såpass lugn. Och jag är tacksam så länge kroppen klarar av att ta emot Avastinet och cellgifterna. Till veckan är det dags för nästa behandling om mina värden är ok.

Ikväll sover vi sista natten på Öland och imorgon ska vi resa hela vägen hem. De har varnat för snöoväder. Vilken tur att vi hann sätta på vinterdäcken! Hoppas att resan går bra. Ha en skön söndag kväll!

Jag har haft en bra helg med fina barnbarn. Det gjorde mig så himla glad! Men nu är det dags igen! Röntgen imorgon, buk och bröstkorg. Jag vänjer mig aldrig. Det är inte själva undersökningen som är svår, det är livet! Livet som delas upp i röntgen, väntan, resultat, behandling, röntgen, väntan, resultat ... Det tar aldrig slut. Jag är aldrig färdigröntgad. Jag är aldrig färdigbehandlad. Jag är aldrig frisk!

Och rädslan finns där alltid, att cancern har vuxit. Men även sorgen och skuldkänslorna. Det är inte logiskt på något sätt, men jag överväldigas av skuldkänslor som får mig att börja gråta. Skuld över att jag går här med min cancer och kostar pengar ... Jag är ju sjukskriven så jag borde inte tänka som jag gör, men tankarna om att jag "borde" jobba och bidra, kommer då och då. Ändå vet jag ju att det blir alldeles för svårt att sköta ett jobb när jag mår som jag mår, så jag skulle må bäst av att lägga de där tankarna på hyllan. Jag behöver sköta om mig och ta vara på den tid jag har genom att göra det jag gör: vila, göra det jag blir glad av och vila igen.

Det blir värre de dagar jag har smärta. Då är jag känsligare. Men även smärtfria dagar kan jag känna den enorma tröttheten. Jag är så erbarmligt trött på att vara sjuk, att gå omkring här med min cancer, trött på att behandlas och trött på att röntgas och vänta på röntgensvar. Trots detta är jag så klart tacksam för den hjälp jag får. Men gråten och tröttheten kommer ändå emellanåt.

Det är ett drygt jobb att vara kroniskt sjuk i cancer.

Nu ska jag sova. Imorgon är det dags för röntgen igen. Och väntan, ...

God natt alla fina!

Alltid, alltid önskar jag att jag kunde vara bättre och ge mer ... Men det gäller att acceptera det som är och försöka vara nöjd med det som går att genomföra. Livet är ingen tävling. Men livet är kärleksfullt i bästa fall! (Nästan alltid om vi försöker!)

Nu har vi planerat in olika träffar med alla barnbarnen de kommande två helgerna. Jag är så glad! Det betyder så mycket för mig att få möjlighet att vara mormor och farmor med dem och inte bara kroniskt sjuk.

Håller tummarna för att planeringen ska gå i lås.

Kramar till er alla!

Vi har städdag hemma i området där jag bor. Grannarna samlas för att räfsa ihop och frakta bort alla löv. Själv mår jag fortfarande lite illa, så jag kunde bara vara med en liten stund, men vackert så. Några grannar fixade också kaffe, smörgåsar och äppelkaka så att vi kan träffas och fylla på krafterna.

Nu ska jag vila mig. Och jag är så glad att de andra grannarna orkar göra fint inför vintern! Det är bra att ha goda grannar!

Redan klockan åtta lämnade jag blodprov på labbet och det gick bra. Värdena var bättre idag så behandlingen kunde bli av. Så skönt!

Denna gång fick jag ligga i en säng i ett eget rum på Onkologiska dagvårdsavdelningen och det var skönt eftersom jag som vanligt somnade under behandlingen. Jag fick mycket mediciner mot illamående och liksom de föregående gångerna fick behandlingen ta extra lång tid. På så vis mildras biverkningarna.

Jag är så lättad att jag kunde få behandlingen. Jag behöver den så väl! En bukett rosor (gjorda av löv) får symbolisera min lättnad och glädje idag.

Jag har så ont i kroppen och jag är så trött, så himla trött, hela tiden. Och det känns som om jag är sjukare än vanligt. Jag var på provtagningen idag och det visade sig att mina värden inte var ok, så jag ska lämna fler prov på onsdag igen. Jag har för få vita blodkroppar. Om inte värdena är ok på onsdag kan jag förmodligen inte få min behandling då. Och då kan cancern växa fritt ...

Men en sak i sänder! ... Vi får se!
God natt alla!