tursomentokig

Senaste inläggen

Av Helena Lundbäck - Söndag 26 mars 16:41

Nu är jag så innerligt glad att jag inte är ensam. Det betyder så mycket att ha en människa intill sig som kan hjälpa till när man själv orkar så lite. Och om en vecka blir min man pensionär och kan vara hemma med mig mer på dagarna. Jag tror att det kommer att bli så bra!

I fredags kväll skulle vi åka in till stan och gå på teater. Det har vi gjort under alla år vi bott i eller utanför stan. Jag blev skjutsad nästan ända fram till dörren men var ändå så trött av värken i bröstkorg och buk att det var svårt att vänta i foajén. Peter köpte mig en stor kopp kaffe i baren och alldeles innan föreställningen började, drack jag kaffet och svalde dessutom ner mina extra morfintabletter. Sedan satt jag ändå som på nålar i min stol i salongen, hela tiden fram till paus. Jag hade svårt att hålla mig upprätt, fick försöka byta ställning så gott det gick, men jag lyckades inte mota bort smärtan på så sätt. Så då blev vi tvungna att åka hem. Jag behövde lägga min krumma kropp i soffan under filten. Värmekuddar på bröstkorg och mage hjälper lite.

Det är ju inte hela världen att det blir så, men mina tårar rinner och jag överväldigas av alla känslor och tankar. Det är en stor sorg över att jag är sjuk och över att jag inte kan fungera "normalt" längre.

Igår lördag sov jag stora delar av dagen förutom när jag klädde på mig och gick en halvtimmes promenad med Valle i våra vackra omgivningar och i vackert väder. Jag höll mig också vaken de stunder jag blivit serverad frukost och middag av min fine make. Och på kvällen låg jag och slöade, somnade, vaknade och tittade på tv. Men jag undrar hur det blir framöver ...

Nåja. Allt är inte skrutt. Jag tränar dagligen (väldigt lätt) för att stärka axlar och rygg, men det är svårt för det gör ont i bröstkorgen. Att promenera brukar gå ganska bra nu och det är bra att jag tvingar mig själv ut en stund varje dag, då känner jag mig oftast bra, "jag känner livet i mig", men när jag kommer hem efter att ha varit ute, blir jag genomsvettig (trots att jag bara gått i lugnt tempo) och sedan iskall och trött och måste lägga mig igen. (Min termostat har tydligen hängt sig ...) Magen krånglar också av morfinet som jag måste ta för att klara av värken och för krångelmagen måste jag ta droppar och pulver för att försöka få ordning på det hela.

Idag blåser det som bara den ute. Ljumma vindar, men starka. I skogen var det i alla fall varmt och lä. Dit in nåt inte blåsten. Jag var där med Valle en bra stund. Såg årets första fjäril och högst uppe i en riktigt hög videbuske, såg jag små videkissar! Våren ...

När vi kom hem åt Peter och jag våfflor med sylt och grädde (som jag njöt av innan jag fick ont i magen). Sedan har jag sovit. Ännu en trött dag. Jag önskar verkligen att jag kunde vara lite piggare.

Det är mycket som känns trist med att vara sjuk. Vilken tur då att våren kommer och att Peter är så gudomligt snäll med mig.

Av Helena Lundbäck - Onsdag 22 mars 13:51

Solen skiner och jag har just kommit hem från mitt inledningsbesök på Strålbehandlingen på Akademiska. Jag preparerade mig med extra morfin innan, eftersom jag visste att det gör så ont i mina metastaser, när jag måste ligga på rygg på ett plant underlag med armarna uppsträckta över huvudet.

Och jag fick mycket riktigt ligga på ett plant underlag där de klämde och kände på mina revben och mitt bröstben och sedan röntgade de mig för att se hur de ska stråla mig nästa vecka. Flera läkare, sköterskor och fysiker kom fram och hälsade och när allt var klart satte de sig för att förhandla och bestämma hur behandlingen ska göras, men jag vet inte om det var något problem med vad de såg på bilderna, för jag fick inget veta om vad de bestämde.

En sköterska berättade att de sett att det nu blivit mycket mer vätska i höger lunga och hon trodde att det också kunde bidra till att det gör ont. Jag frågade om det var så mycket att lungan behövde tömmas och hon bedömde att det gränsade till det, men sedan sas det inget mer om det.

Jag har i alla fall blivit kallad till två tider - en för elektronstrålning och en för protonstrålning om jag förstod rätt - nästa vecka, men sköterskan var osäker på hur de nu skulle besluta att de ska göra, så hon bad mig ringa på fredag och kolla vad de bestämt.

Ja, för egen del hoppas jag bara på smärtlindring och jag antar att strålningen ska kunna hjälpa mig.
Håll tummarna för att det blir bra.

Av Helena Lundbäck - Måndag 20 mars 09:06

I helgen har vi haft besök av min fina bonusdotter och hennes man. De hade med sig den fina buketten på bilden och jag njuter så av den idag med, när de är tillbaka i Stockholm där de väntar sitt första barn och det är så klart spännande. Så skönt att det finns positiva saker att fokusera på!

På lördagen var min son och hans två söner här också. Jag fick en stund ägna mig åt kortspel och högläsning och det gjorde mig gott så klart.

Men värk i magen och värk i revben och bröstbenet tar på krafterna. Jag vilar och sover därför mycket. Igår var jag ute och gick två svängar i solen i alla fall, jag måste röra på mig lite och det var underbart väder, men sedan blev jag tvungen att återvända till soffan och ryggläge. Å vad jag önskar att jag kunde få må lite bättre.

Av Helena Lundbäck - Torsdag 16 mars 20:11

I april 2014 började jag få cellgifter med Avastin. 33 behandlingar har det blivit. Nu slutar vi med behandlingarna.

Jag var hos onkologläkaren idag och hon bedömer att behandlingarna inte har den verkan som är önskvärd. Dels har jag alldeles för jobbigt med biverkningar, dels är det tveksamt om de längre har någon effekt. Nästan alla 15 metastaser i lungorna hade vuxit lite, likaså de fyra i levern, enligt röntgensvaret. Skelettmetastaserna stod stilla, förutom en som ev blivit större. Ändå är det inte fråga om stark tillväxt, snarare lätt tillväxt. Cancermarkören knatar uppåt, det har den gjort de senaste gångerna vi kollat, men det går sakta. Inget är dramatiskt utan snarare relativt stabilt trots att cancern ökar.

Fokus ska nu ligga på att försöka få bort min smärta. Och att få balans på min mage som reagerat på allt morfin med att bli hård.

Onkologen skickar remiss till strålning. Hoppas att jag slipper vänta så länge, det lär vara kö där. Om de kan stråla mina värsta skelettmetastaser, kan jag kanske få bort smärtan som jag känner.
Och läkaren på specialistsjukvården i hemmet, hjälper mig att hitta rätt med magmedicinerna.

Jag är benägen att hålla med om vad läkaren sagt. Själv blir jag alldeles slut av smärta men också av spänd mage, illamående, diarréer och trötthet. Dessa tillstånd har varvats med relativt gott mående, men den senaste tiden har jag tyvärr mått mer dåligt än okej. Nu skulle jag vilja att det blev tvärtom så att livskvalitén ökar. Hoppas på bättre mående nu!

Av Helena Lundbäck - Tisdag 14 mars 10:45

Helgen i Sundsvall blev så bra och trevlig. Stundtals sov jag eller vilade och läste bok. (Jag läste äntligen klart den andra boken i "Neapel-kvartetten": "Hennes nya namn" av Elena Ferrante. Nu håller jag på med den tredje: "Den som stannar, den som går". Jag gillar böckerna.) Men annars orkade jag med allt riktigt bra. Jag tog t o m en promenad med Valle en liten bit upp på Norra berget även om flåset inte längre är det bästa. Och det var härligt att träffa mina föräldrar och min bror. Vi hade kul tillsammans.

Men det kostar på att hitta på saker. När vi kommit hem var det vila som gällde. Hela dagen igår sov jag hemma i soffan, förutom en timme mitt på dagen, då jag tog en promenad med Valle i skogen. Jag hade verkligen ett riktigt stort behov av att sova ut. På kvällen hade jag i alla fall vaknat och då vilade jag vidare i soffan och såg på tv.

Konstigt att jag sedan börjar tänka negativt om mig själv och min brist på ork. Men varför ska jag nedvärdera mig för min trötthet? Efter en dag med vila kan jag ju ha plats för en dag med aktiviteter igen om jag vill. Inget konstigt med det.

Jag får passa mig så att jag inte fastnar i negativa tankar och grubblerier. Det är lätt hänt att jag undrar varför en ny krämpa dyker upp och om det är ett tecken på något farligt. Och jag undrar och undrar hur länge jag ska få finnas kvar ... Tänk om jag kunde lägga alla sådana tankar åt sidan, acceptera att jag inte kan ha kontroll över vad som sker och bara leva på och njuta när det går, ha det så bra som jag kan! Det vore bra.

Nyss hade jag besök här hemma av en sköterska som tog alla blodprover som jag ska lämna idag inför läkarbesöket på onkologavdelningen på torsdag denna vecka. (Skönt för mig att slippa åka iväg för det.) Jag blir så ompysslad! Tack för det!


Av Helena Lundbäck - Fredag 10 mars 17:37

Jag "följer med". Sitter i bilen, tar värktabletter och försöker vila. Tur att jag slipper köra. Orken är inte den bästa.

På förmiddagen sov jag. Kl 10 kom en sjukgymnast på besök och gav mig några rörelser som jag ska göra, så då hade jag väckarklockan på för att kunna ta emot henne. Sedan sov jag igen, gick ut med Valle och vilade tills det blev dags att åka.

Solen har lyst hela eftermiddagen när vi suttit i bilen och det har hjälpt mig att hålla humöret. Nu är vi snart framme i Sundsvall hos mamma och pappa. Det ska bli så fint och jag ska ta det lugnt.

Ha en fin helg alla!
(Bilden är från vår paus med hundrastning, kaffe och kanelbullar i Tönnebro.)

Av Helena Lundbäck - Torsdag 9 mars 14:32

Idag mår jag ganska bra. Jag passar på att roa mig lite när jag orkar. Igår kväll var jag borta på en trevlig middag några timmar och ikväll blir det bio och innan dess ska jag träffa en kompis på stan. Men det är balansgång som gäller, igår morse var jag dålig och värken kommer och går. Jag får sova mycket mellan varven och från och med imorgon ska jag få höjd styrka på morfinplåstret, med hopp om att smärtan inte blir så jobbig.

Här har det snöat men samtidigt är det milt så man klafsar kring i snömodd. Jag känner mig ändå lite glad att jag kommer iväg på något.

Hoppas att du som läser har det bra.

Av Helena Lundbäck - Måndag 6 mars 14:06

Jag har inte skrivit här på länge. Det är plötsligt svårt att berätta allt. Som om jag inte vet riktigt vad det ger mig och varför jag skriver. Det känns som om jag bara tjatar och tjatar.

Men så vet jag samtidigt att här får jag fina och peppande kommentarer och det ger mig glädje och styrka.

Jag har i alla fall haft två fina helger och däremellan varierande bra och dåliga dagar. Värken har fått mig att undra om jag ska höja medicindosen, men samtidigt funderar jag över vad som är vad. Hur mycket av bekymren beror på medicinerna och hur mycket är smärta som ska åtgärdas med mediciner? Jag ska prata mer med läkaren om det.

Förra helgen hade vi besök av min äldsta dotter Stella på lördagen och det var så mysigt och fint. Hon är mig så kär. Jag tycker mycket om det lugn som blir inom mig och i rummet när jag har familjemedlemmarna nära.

På söndagen tittade vi in till några grannar som har renoverat ett stort hus som tidigare varit tvätthus här i byn. Det blev väldigt fint tyckte vi och de är själva så nöjda med resultatet.
Tänk så fint det ändå är när man tar vara på gamla hus, bevarar och sköter om!

På eftermiddagen samma dag, hälsade vi på en vän som bor i ett hemtrevligt hus i en by, några mil härifrån, närmare havet. Det blev en skön dag och det känns fint att se något annat än det egna hemmets väggar. Nu fick jag umgås med vänner och tänka på något annat än min egen sjukdom.

Sedan har jag alltså haft dagar som jag behövt sova mycket och dagar med smärta. (Det varierar mycket.) När jag dessutom blir hård i magen av medicinen får jag ytterligare ont av trycket mot revben o s v. Det är svårt att balansera värk med mediciner. Vissa dagar ligger jag och vrider mig av värken. Andra dagar, om jag fått balans på smärtlindringen, kan jag gå upp och ut och röra på mig och må riktigt bra.

I lördags lyssnade vi på en fin konsert med en gosskör från Uppsala. Mycket vackert! Sedan hade vi besök av vänner. Det var mysigt. Peter hade lagat en god morotssoppa och jag hade bakat en kaka.

Och på söndagen blåsre det väldigt, men solen sken! Jag satt och skrev lite, tills jag plötsligt fick riktigt ont igen. Så där håller det på.

Idag måndag har jag varit på röntgen igen. Det ska bli intressant att se resultatet. Har metastaserna vuxit eller står det fortfarande stilla? Vad är smärtan tecken på? Hoppas det står stilla. Jag får vänta ytterligare en dryg vecka innan jag vet. Nu ska jag vila en stund och se om jag orkar ut i solen senare.

Buketten med tulpanerna på bilden njuter vi så mycket av här hemma. De gav vi varandra på vår silverbröllopsdag.

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017
>>>

Tidigare år

Senaste kommentarerna

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se