Förra året på skärtorsdagen, var vi på väg för att fira påsk på Öland. Jag hade längtat efter att bli så frisk att jag kunde åka - hela vintern hade jag ätit cytostatica efter min tarmcanceroperation i oktober 2011. Nu var jag ganska pigg och förväntansfull. Det skulle bli så kul att åka ner och träffa alla släktingar och vänner på Öland. Men jag fick åka ambulans till akuten på Kalmar lasarett istället. Magsmärtorna var förfärliga och gick inte över förrän jag fått morfinsprutor. Jag fick ligga kvar över natten tills värken klingat av. De trodde att det kunde varit ett tarmvred som sedan gått tillbaka ....

Långt senare, efter flera månader och många fler ambulansfärder till akuten, kom slutligen den korrekta diagnosen:  tarmcancermetastaser som växte och tryckte i hela bäckenet och buken. Du kan läsa om min sjudomshistoria här: Så här var det för mig när jag fick cancer.

Den 12 september 2012 opererades jag av Haile Mahteme och hans team på Uppsala Cancer Clinic. Två och en halv kilo tumörer togs ut, och jag återhämtade mig under hösten och vintern. Nu - denna skärtorsdag - är jag frisk igen. Så vitt jag vet. Är det inte alldeles fantastiskt?

Skärtorsdag imorgon igen. Och vi är på väg att fira påsk på Öland.

Den här gången hoppas jag att det blir en riktigt glad påsk.

Vi har haft besök hela helgen. Det är härligt med gäster som "smälter in" och hjälps åt med matlagning, disk och hundpromenader.
Det känns bra också när alla kan göra lite som de vill - vila, läsa, se på film eller prata. Bra när man kan ge varandra den friheten. Då behöver det inte bli jobbigt att umgås. Jag är glad att jag orkar och att jag har en så fin familj.
Nästa helg är det påsk och då ska vi umgås ännu fler tillsammans, men först några arbetsdagar.

Idag har jag fått svar från röntgenundersökningen: ingen synlig växande cancer! Vilken lättnad. Och blodproverna visade inget utslag på de olika tumörmarkörerna. Så bättre kan det ju inte bli. Nu kan jag andas ut ett halvår till.

Nu har jag jobbat fullt (= halvtid för mig) i drygt en månad efter heltidssjukskrivningen och det är snart fem månader sedan min stora operation. Det går bra, men jag är osannolikt trött!

Jobbet är roligt och jag försöker bortse från tröttheten, men den bortser inte från mig. Sjukvården har kollat upp blodvärden och de är normaliserade nu efter att jag ätit järntabletter i tre månader. Skönt! Levervärdena är inte riktigt bra än, men det går åt rätt håll. Tumörmarkörerna visar inget, så allt ser ju bra ut. Ändå är jag så hängig!

Nu väntar jag bara på röntgen. Syns ingen sjukdom där, kan jag andas ut.

Men jag undrar om jag verkligen kan andas ut. Det är som om en psykisk trötthet håller sitt grepp om mig, efter allt jag varit med om. En trötthet som kommer sig av stress och oro och som sätter sig i kropp och själ. Ett slags hyperkänslighet och lättuttröttning.

Tröttheten visar sig i värk i kroppen, seghet i huvudet och att jag behöver sova på eftermiddagarna. Jag orkar inte göra något efter jobbet - inte handla, inte städa, inte träna, inte träffa folk. Ingenting utöver det vanliga. Jag går på lågfart och försöker få kraft av mina promenader med hundarna, innan jag somnar i soffan.

Min trötta vardag - så ser den ut. Men jag är glad ändå att jag lever och kan fungera så pass bra. Det är ändå vackert så.

Men nu är det fredagskväll och jag vill vila från all kamp. Jag är glad för att jag lever och mår bra och för att jag har fått ett nytt smycke av min älskling. Önskar alla en skön och trevlig helg!

Nu är det riktig vinterkyla. Jag håller värmen genom att ta med mig sparken ut på vägarna. Jag sparkar fart och Valle springer bredvid. Igår åkte och sprang vi drygt tre kilometer. Det var full fart mest hela tiden, utom sista biten när vi mött sandbilen.

Annars ägnade jag min lediga fredag åt att städa och  ringa kirurgavdelningen för att höra när jag ska dit på nästa efterkontroll. Jag får vänta till slutet av april. (Och hoppas på att allt är bra under tiden.) På kvällen var vi över till vännen och grannen och åt middag som vi hjälpts åt med att laga och med härliga bakelser till efterrätt.

I morse var det minus 22 när vi vaknade. Frampå eftermiddagen blev det skönare och vi kunde ge oss ut på våra vallningsfria skidor som vi köpt förra vintern. Då var det dåligt med snö, så vi hann aldrig pröva dem.  

Men idag var det premiär på skidorna!

            (Klicka på bilderna så får de bättre kvalitet!)

Det är fyra månader och sju dagar sedan min stora operation.

Och tänk att jag nu kan åka skidor och njuta av det!

Vilken bonus. Vilken lycka!

Läste något i Åsas blogg som jag kände igen och fick lite tröst av. Så här skriver hon:

Jag följer "perfekt" den utveckling de föreskriver, att det är nu efteråt man ofta blir så trött, deppig, på dåligt humör... Det finns liksom ingen buffert när något inte blir som jag tänkt mig. Det lackar jag ur direkt och kan bli så arg, ledsen, trött.  (Åsa)

Precis så är det är för mig med. Jag är nöjd och glad när allt går bra, men tappar orken och humöret direkt för minsta motgång. (Som om jag fått PMS igen, fast det var några år sedan jag var så full av hormoner.) 

Idag har min nya mobiltelefon fått något fel på ljudet. Så oerhört frustrerande när jag inte hör vad den som ringer säger till mig!

Det är ju trots allt en telefon i första hand, även om man kan blogga med den, surfa, fotografera och mycket annat ...

Såna små saker blir alldeles för stora för mig.

Lite stressad är jag allt. På dagen försöker jag hålla mig ständigt sysselsatt. Och på natten ligger jag vaken och ältar (egentligen pyttesmå) problem. Jag tror att det handlar om att bakom all glädje att leva, lurar rädslan att cancern är på gång att växa i mig igen. Så för att döva rädslan tar jag liksom i lite väl mycket. Det är klart att jag blir uttröttad av det. Och tappar humöret då och då.

Jag fick också höra i höstas före min stora operation, att det skulle ta minst ett halvår innan jag blev återhämtad efter ingreppet och cytostatikan.

Så det är ju egentligen inte alls konstigt att jag inte har alla krafter tillbaka än. Men jag är på god väg!

Ju mer jag har att göra desto mer hinner jag ... Ja, så verkar det vara. Men bara till en viss gräns. Sedan blir det stopp.

Om teknik eller praktiska saker hakar upp sig, har jag dåligt med tålamod. Jag vill att livet ska vara lätt att leva för att jag ska kunna hänga med. Det är väl så när man har begränsat med ork. Det kan vara svårt att veta var gränsen går i förväg, men när den är nådd blir den påtagligt kännbar. Som förvirring att skratta eller gråta åt, eller som utmattning och en stor trötthet. Men det jag vet är att det går över. Rätt vad det är, efter några lugnande andetag, en liten promenad och kanske en kopp kaffe till, så går allt som det ska igen.

När jag nu jobbar igen, mår jag bättre om jag kan skratta åt min trötthet istället för att banna mig själv för allt jag inte hinner eller klarar. Och som tur är har jag ett så trevligt jobb där det finns plats för skratt. Det märkliga är att arbetskamraterna säger att jag ser så pigg ut. Så då går det ju framåt, fast jag själv tycker att jag är så trött. (Det kanske är vanlig vintertrötthet.)

Det är mycket som ska till för att vardagen ska fungera. Min gamla mobil har krånglat, så nu har jag bytt telefon och abonnemang. Men det har varit några turer med den nya telefonen också innan allt fungerat. I eftermiddag, efter kontakt med kundtjänsten, är både telefoni och internet igång igen och jag blev väldigt nöjd med mig själv när jag orkat fixa lösningar. (Och bilen rullar och livet leker. Härligt!)

Min första arbetsvecka är över och jag är jättenöjd! Jag har lyckats gå upp halv sex på mornarna och dessutom fått massor gjort på jobbet. Inte illa. Nu är jag ledig i tre dagar och kan njuta av livet hemma - med vackra tulpaner som jag fått av en vän - och vila så att nästa vecka blir ännu bättre!