Vi eldar här hemma. Imorse var det minus 26 grader när vi skulle ge oss iväg. Bilen knorrade och knarrade, men tog oss i alla fall fram till tågsationen. Och där stod tåget kvar en lång stund efter avgångstid, för att en växel krånglade, men så småningom rullade vi in mot stan.

Jag har haft en trött helg då jag inte orkat med så mycket och jag kan erkänna att morgonkylan kändes lite motig att kliva upp till och ut i. När jag senare promenerade mot jobbet (och mot solen) tänkte jag på hur lätt det är att ge upp men hur ofta det ändå ordnar sig till slut om man bara försöker. (Det får jag intala mig ofta nuförtiden. Och då brukar det bli bra).

Jag har börjat min arbetsträning idag. Ska arbetsträna varannan dag på min arbetsplats under december och om allt går bra kanske jag kan börja jobba igen i januari. Det är skönt att få mjukstarta! Jag hoppas att allt ska fungera bra och att mina krafter återkommer.

Hemma doftar det av hyacinter, stearinljus och vedbrasor. Julstämningen smyger sig på så sakteliga i form av lugn och njutning. Jag är inte mycket för att byta gardiner i hela huset och hänga upp julpynt precis överallt, men blommor och ljus är alltid fint. (Och närmare jul blir det kanske en gran, en julbock, några änglar och tomtar ändå.)

Jag sover ofta på eftermiddagen för att orka stanna uppe en stund på kvällen. Ibland är det skönt att sitta och läsa eller skriva, men några tevekvällar blir det också. Ett perfekt sätt att tillbringa måndagkvällarna på, har för mig under en tid varit att först se på "Sommarpratarna" och sedan "Lykke" på teve. Båda programmen ger mig en hel del! Det första ger människors berättelser om händelser i deras liv som betytt mycket och som de reflekterat kring. Det blir ofta bra samtal. Det andra programmet är en härlig skrattspegel av livet och våra tillkortakommanden och det är en bra humörhöjare!

Jag måste vara snäll och tålmodig och inte kräva för mycket av mig, annars orkar jag inte. Det är det som är hela hemligheten med att lyckas må så bra det går. Så imorse gav jag mig själv en timmes extra sovmorgon. Sedan besökte jag jobbet en stund igen. På eftermiddagen har jag handlat och snart kommer kära släktingar på besök över helgen. Det ska bli jättekul!

Vilar mig och väntar en stund till på att krafterna ska återkomma, innan jag reser mig ur soffan för att börja pyssla lite i köket. Tur att jag slipper fixa allt själv!

Trevlig helg alla!

Att kliva av tåget en novembermorgon och promenera hela den långa, lätt isiga perrongen fram, i riktning mot den lågt stående solen, det är lycka det! Jag drar in den kyliga morgonluften, släpper ut några djupa suckar och känn ...! Där kommer den välbekanta kaffearomen från stadens kafferosteri. Jippie! På väg till jobbet igen.

Tänk att man kan bli så glad bara av att vara på väg till sin arbetsplats! Det önskar jag att alla fick känna. Jag hälsade på några timmar på den gymnasieskola där jag är anställd idag och det är så skönt att veta att livet håller på att bli normalt igen. Och vilken lycka när en av eleverna kvittrade att hon var så glad att se mig! Jag är bra lyckligt lottad jag.

Varje litet steg är ett steg framåt i mitt alldeles egna liv, som jag fått chansen att leva vidare!

Vilken tur jag har!

Idag överraskade jag mig själv med att baka! Uppmuntrande för mig och min förkylde man. Känslan av att övervinna sin egen trötthet är överväldigande skön.

Inte är jag någon bullmamma direkt, men eftersom jag numera är så frisk i min mage och kan äta allt möjligt, är det ju härligt att få njuta även av kaffebröd. Goda saffransbullar med mandelmassa blev det. Och om man byter ut mjölken mot havremjölk och smöret mot margarin, slipper man undan laktosen.

Jag tror minsann att jag på riktigt är på bättringsvägen!

Imorgon ska jag försöka ta mig till jobbet redan på morgonen. I vanliga fall, när jag jobbar, betyder det att väckarklockan ringer halv sex, för att jag ska hinna med sjutåget och vara på jobbet klockan åtta, men imorgon satsar jag på ett senare tåg. Jag behöver inte pressa mig i onödan när jag nu bara ska hälsa på och inte jobba på riktigt.

En promenad med hunden, middag, dusch och så lite teve-tittande får det bli innan jag kryper till sängs.

Det ska bli så kul att få vara på jobbet en stund igen!

Tänk att lite bekräftelse kan göra så mycket! Jag gillar verkligen människorna som jobbar på min arbetsplats. Det är människorna som skapar trivseln på jobbet och idag har jag varit på jobbet och blivit på gott humör! Så gott att bli mött av öppna famnar och jag känner att glädjen återvänder till min lite uttråkade tillvaro.

Nu hoppas jag på att energin ska räcka till att sakta vänja sig vid att jobba igen. Under november börjar jag med att hälsa på några gånger i veckan och i december ska jag arbetsträna om det fungerar. Med målet att komma igen och jobba lite efter nyår. Det blir perfekt det!

Glad är jag också för att det verkar som om det ska lösa sig med samarbete mellan Akkis och UCC. Äntligen! På TV4 sändes följande hoppfulla inslag igår, där politikern Anna-Karin Klomp förordar en lösning med samarbete mellan de olika vårdinrättningarna. Det skulle göra mig trygg om det blev verklighet!

På vägen hem från stan idag var jag på så gott humör att jag orkade handla lite gott till middag. Känns så bra att livet börjar bli mer och mer som vanligt igen. Och väl hemma möttes jag av en glad man och en tillgiven hund.

Nu ska jag njuta av helgen.

Trevlig fredagkväll!

Vilken tur att det går upp och ner! Att jag tillåter mig att ibland känna oro för att sedan kunna bli lugn. Att jag tillåter mig att njuta av det som är gott och inte bara fastnar i självömkan. Så får det vara!

Jag tycker att det är okej och normalt och mänskligt att det svänger. Så ser livet ut.

Idag är det fantastiskt vackert väder och jag har gått länge med min hund i skogen. Det är min räddning det, att jag får lite dagsljus i ansiktet och lite fart på påkarna. Desto skönare att vila trötta ryggen sedan, när jag kommer hem. Jag har ringt några samtal också, till min chef, Försäkringskassan och till vårdcentralen. Försöker fixa till närmsta framtidens rehabiliteringsplanering, men känner att det är en stor omställning, att bli effektiv och ta tag i problem som ska lösas ... Jo, så blir det när man gått i sjukdomslunken en tid.

Nu ska jag lägga mig på rygg och vila, medan jag läser i min bokcirkelbok. För i min egen rehabiliteringsplanering ingår att jag ska göra lite roliga saker med mina goda vänner också. På söndag ska vi träffas i bokcirkeln om allt går som det var tänkt.

Trevlig måndagkväll alla!

Så hemtrevligt det blir när en kär dotter står i köket och bakar kakor! Huset fylls av värme och kärlek och goda dofter förstås. Underbart! Idag har jag glatts åt att min äldsta dotter hälsat på. (Jag tänker att det var mycket längesedan jag själv lyckades uppbåda krafter till att ta mig för såna projekt. Men jag kan mycket gärna glädjas åt andras omsorg! Det är en bra bit på vägen. Snart ska jag väl lyckas kicka igång energin i mig själv också.)

Denna novembersöndag har bjudit på idel gråväder men vi har tänt ljus och brasor inomhus. Det höjer verkligen trivselfaktorn. På kvällen blev vi bjudna på en mycket trevlig middag hos vår fina granne. Och jag känner mig glad för att jag har alla mina kära.

Imorgon ska jag försöka planera fler jobbesök så att jag kan påbörja min väg tillbaka till arbetsliv igen. Jag tänker att när jag väl börjar arbetsträna, får det bli i liten omfattning, så att jag får känna mig för i lugn takt innan jag kommer upp i min vanliga halvtid igen. Är lite orolig för hur krafterna ska räcka till, men hoppas samtidigt på att få lite energi också av att försöka. Nu är det läggdags.

Tack för den här veckan!

Det blev en fredag med sovmorgon, promenad med Valle och sedan en shoppingtur, som varade hela eftermiddagen. Ja, jag kände att jag måste ut och se andra människor och inte bara sitta hemma. (Som sjuk behöver man få känna sig lite frisk också, även om det kostar på ...) Och sist en lugn hemmakväll i soffan.

Det där med att hålla kontakt med andra människor tror jag är riktigt viktigt för välbefinnandet och tillfrisknandet. Själv hämtar jag kraft från min fina familj och mina goda vänner. Och att blogga och läsa andras bloggar, kan också vara ett bra sätt, när man inte har möjlighet att träffa människor IRL. Idag följer jag bara några få bloggar, men i en period tidigare i mitt liv hade jag många bloggar som jag läste och många bloggvänner. Då var bloggandet och alla kontakter och nya vänner som det gav, i stort sett det enda jag orkade med. Nu blir det inte lika mycket tid över till bloggandet, men jag behöver ett ställe där jag kan skriva och reflektera över vad som händer i mitt liv och jag blir väldigt glad för alla kommentarer jag får här på bloggen. Det ska ni veta!

För några år sedan hade jag många filosoferande bloggvänner och hundbloggarvänner. Nu när jag fått cancer och varit sjuk, har jag tittat efter bloggare med liknande diagnoser som jag. Och kanske är det så att man får större förståelse för hur det är att vara sjuk genom att följa en bloggare som också är sjuk och se hur han eller hon tacklar sin situation. Det kan vara stöttande, men det kan också ibland vara sorglig läsning. Sedan är vi ju alla olika och har olika intressen, så det kanske inte alltid är så att man "passar ihop" bara för att man har samma diagnos, men det finns verkligen många bloggar att välja bland, så chansen är ändå stor att hitta en eller två som passar.

Hur hittar man bloggarna då, kanske någon undrar. Dels kan man googla efter bloggar om vissa ord, uttryck och ämnen, dels kan man leta i länksamlingar. På Cancerfondens sida finns många länkar till bloggar. På Mag- och tarmförbundets länksida kan man också hitta några bloggare (där finns jag själv med nu också). Och så kan man titta i bloggarnas egna länklistor.

Tänk vilken stor värld detta är! Att vi kan få kontakt med varandra så lätt!

Bra det så att man inte sitter ensam och sörjer.