Vintern är på väg.

Kyla, frost och lite snö är här och resterna av sommaren får ge sig.

Jag har tagit höstlov.

Behöver vila upp mig lite och känna efter hur jag ska möta livet - mitt nya liv som "frisk" efter mina två cancerchocker, även om jag samtidigt är trött i min utmattningsproblematik.

Hela året har jag jobbat på min halvtid och kämpat för att försöka leva "som vanligt". Ändå är ingenting som vanligt.

Jag tänker att jag gjort tokigt som "kämpat" så mycket. När jag kämpar blir jag förvisso effektiv men samtidigt "hård" och jag tror inte att det är bra vare sig för min egen hälsa eller för omgivningen.

Tror att jag måste hitta ett annat förhållningssätt. Jag kan inte få sjukdomen och sjukdomstiden ogjord, de erfarenheterna bär jag med mig, men jag kanske kan mildra rädslan för att den ska komma tillbaka. Jag kanske kan lära mig att ta vara på livet bättre.

När jag använder logiken är allting enkelt, men känslomässigt är det inte lika självklart att vara lycklig och känna sig tacksam i alla stunder och på alla plan.

Ska försöka se om jag kan få lite mer hjälp med min oro och rädsla och ledsenhet, som dyker upp fast jag egentligen mår bra nu.

Jag är nyopererad. En liten, liten operation. Men jag känner mig risig. Ledsen och svag. Jag skulle väl vara glad och fira, för nu är "venporten" bortopererad. Den jag hade för att ta emot cytostatika och annat som de stack i mig för att ge. Förra året ... Nu behövs den inte längre.

Under operationen var jag vaken. Låg med huvudet bakom ett skynke. Kände mig utsatt. Jag gillar inte att bli skuren i. Tror att min kropp minns ... Och obehaget växte när läkaren fick slita och bända för att få loss venporten, som hade vuxit fast och inte ville lämna mig.

Rätt vad det var ryckte det till i min kropp. Jag tror att det var någon nerv som utlöste en reaktion så jag spratt till med armar och ben och tårarna steg i ögonen. Men nu är jag ihopsydd och om tio dagar ska såret vara läkt.

Jag sitter i en av sjukhusets cafeterior och väntar på att bli hämtad av min man. Får inte köra själv med bedövningsmedel i kroppen och orkar inte gå till tåget. Det är samma cafeteria som jag satt i förra sommaren, då Haile Mahteme ringde och tröstade mig och gav mig hopp när han sa att han skulle försöka hjälpa mig, även om det såg mörkt ut ...

Han har hjälpt mig! Mer än jag kunde hoppas på och nu är det ljust. Jag har ingen anledning att sörja. Allt är bra. Ja, jag har haft tur! Det är kanske det jag återigen förstår.

Det är sen eftermiddag och jag sitter med en kopp kaffe i vilstolen hemma på baksidan. Jag är så in i märgen trött. Det tar på krafterna att jobba och att leva, fastän det ju är det jag vill - kunna leva ett vanligt liv. Min hund ligger vid mina fötter och njuter av sensommarvärmen.

Ettårskontrollen är gjord. Idag besökte jag kirurgkliniken på Akkis och läkaren sa att röntgen och blodproverna visade inga förändringar sedan sist. Jag får vara cancerfri ett tag till. Friskförklarad blir jag däremot inte. Det måste gå minst tre år (kanske fem?) innan dess.

Men det räcker bra att få veta att det är bra nu! Cancern syns inte. Så skönt!

Jag frågade läkaren vad man ska göra åt tröttheten och han svarade "Du får anpassa livet efter tröttheten". När jag hörde det, tänkte jag att det är nog klokt. Det finns ingen anledning att försöka kämpa sig till mer ork (det går för övrigt inte heller), utan ta några djupa andetag och återigen a c c e p t e r a. Det till synes enkla men i verkligheten så svåra.

I dag var jag så stressad på jobbet. Kände mig arg från start, ja redan på morgonen när datorn hemma strejkade och sedan när tåget till stan blev stående på grund av signalfel. Frustration! Det blev till att köra bil istället och så kom jag lite sent.

Jag har så mycket att göra på jobbet just nu, liten arbetstid och dåligt med tålamod och energi. Ingen bra kombination. Mitt dåliga tålamod beror nog framför allt på att jag har gått och oroat mig länge över provresultat och resultat från röntgen. (Och så en massa krångel med tider som byts på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan när jag ska dit på avstämning).

På eftermiddagen efter skogspromenad och lunch med egenodlade tomater, kändes det bättre. Min läkartid får jag vänta på, men eftersom journalen ligger på nätet och jag kan logga in, så kunde jag se att provsvaren visar att tumörmarkörerna håller sig inom referensvärdena. Tack och lov! Enligt dem ligger cancern lågt. Så det ser bra ut. Nu väntar jag bara på att få veta vad röntgen visar.

Tillbaka på Akademiska sjukhuset idag. Just nu sitter jag på en bänk utanför onkologen. Här skiner solen och vattnet porlar från en fontän. Det är skönt, men samtidigt en märklig känsla att röra sig på sjukhusområdet igen. Minnen dyker upp från otaliga läkarbesök, behandlingar, undersökningar och perioder när jag varit inlagd. Nu går jag här som en frisk människa. Det är annorlunda.

Jag dricker kontrastvätska. En mugg var tjugonde minut under två timmar. Sedan ska jag in på röntgen. Varje halvår ska buken, bröstkorgen och lungorna kollas upp, för att se om cancern kommit tillbaka.

Det är snart ett år sedan jag opererades för andra gången. Då var det riktigt allvarligt och mycket ovisst hur allt skulle bli. Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna må så bra som jag gör nu, men jag har haft tur. Ja, det har jag!

Hoppas att turen står mig bi och att cancern inte dyker upp igen. Hur som helst så är jag glad att jag kan få undersökas och vårdas om behovet uppstår. Vi har det bra när sjukvården fungerar.

I UNT läser vi idag: Nu skickar Ackis patienter till UCC.

Äntligen har politikerna fattat beslutet som krävs för att läkarna på Akademiska ska kunna remittera bukhinnecancerpatienter till specialistkliniken Uppsala Cancer Clinic. Hurra!

Nu behöver vi inte vara oroliga längre. Nu får vi vård om och när vi behöver den. Så mycket på tiden! Vilket onödigt lidande innan det beslutet blev fattat ... Men nu är det bestämt! Jag är uppriktigt glad. Jag hoppas också att det ska leda vidare till ett större samarbete mellan sjukhus och specialister, med kunskapsöverföring och mer forskning, så att vård och behandling utvecklas ännu mer för att hjälpa patienter.

(Att jag är glad åt beslutet säger jag i ett inslag på lokala TV4 Nyheterna idag.)

Så här ser det ut på UNT:s webbtidning idag:

Helena Lundbäck.Foto: Sven-Olof Ahlgren

Cancern borta - men inte oron

Kaffeångor från rosteriet. Maskinbuller och skränande måsar, luften frisk och morgonsval och solen i ansiktet, när jag går perrongen fram i riktning mot jobbet. Just i detta ögonblick brukar lyckokänslan infinna sig. Nu är jag alldeles för trött. Trött ända in i själen, som om all kraft verkligen hade runnit ur mig och tiden inte längre fanns.

Märkligt vindstilla. Spänt i vadmusklerna efter springturen uppför trapporna. Solen i ryggen och kroppen minns barrdoft, trots att underlaget är den hårda perrongen. Jag är nöjd med arbetsdagen, men glad att få åka hem. Det är tid för vila. Jag behöver ta igen mig och hitta tillbaka till balansen.

Igår ringde jag till Akademiska sjukhuset för att höra var svaren på blodproven som togs i början på månaden, tagit vägen. Sköterskan var förvånad att jag ännu inte fått svar ... Jag är luttrad. Hur som helst var alla tumörmarkörer inom normalvärdena, sa hon.

Jag kan andas ut. Än så länge håller kroppen uppe sitt motstånd mot cancern. Nästa provtagning och röntgen är planerad till slutet av sommaren.