tursomentokig

Inlägg publicerade under kategorin Rehabilitering och tillfrisknande

Av Helena Lundbäck - 6 november 2012 20:00

Innan det var dags för veckans yogapass i Uppsala, tog vi en promenad invid ån, min hund Valle och jag. Han gladdes åt det lilla lager snö som ligger här hemma på marken idag. Jag var trött på morgonen och det gick långsamt med min frukost och mina förbredelser, innan jag satte mig i bilen och körde de fem milen till stan. Så tyvärr blev jag några minuter sen. Gruppen hade redan börjat yogapasset, när jag smög in i lokalen på Onkologen på Akademiska sjukhuset.


Jag brukar gilla avslappning, meditation och att mjuka upp kroppen, det gjorde jag idag också, men jag hade ändå svårt vissa stunder, eftersom min rygg var så krånglig. Jag har fortfarande inte byggt upp hållningsmusklerna i mage och rygg efter operationen.  


Efter två timmars yogapass fikade och pratade vi tillsammans en timme. Det känns både bra och lite jobbigt att dela med sig och ta del av andras cancerhistorier. Jag önskar så att det ska gå bra för alla, men det är ju sånt man inte vet.


Bäst att hämta sin kraft från allt det friska vi har i oss och glädjas åt alla dagar man får. Så försöker jag tänka och leva för att mota oron, men det är inte alltid lätt.



ANNONS
Av Helena Lundbäck - 3 november 2012 19:56

 

När mörkret föll, var vi några vuxna som satte oss i bodar och på dass här i byn och så fick barnbarnen utrustade med ficklampor, gå runt med sina föräldrar på tipsrunda där de mötte spöken, trollkarlar och häxor. Riktigt upplivande må jag säga. Så kul att vi tog oss en extra liten svängom i mörkret, för att skrämma barn ...


Mycket lyckat. Och ett härligt kalas efteråt med konstiga maträtter och efterrätter. Själv är jag så glad att jag orkade vara med såpass länge, även om jag fick gå hem och vila innan festen tog slut, men barn och föräldrar lekte en liten stund längre. Så roligt det är när generationerna möts!

     

ANNONS
Av Helena Lundbäck - 31 oktober 2012 12:05

Igår var jag med på yogakurs för cancersjuka på Onkologen på Akademiska sjukhuset. Det var väldigt skönt med små uppmjukande rörelser, koncentration på andningen och meditation. Lektionen pågick i två timmar med välgörande yoga och sedan en timmes samtal i grupp. Vi ska träffas en gång i veckan och jag ser fram emot nästa tillfälle!


Under samtalet kom vi att tala om hur man blir bemött när man fått cancer. Bemötande från familj, vänner, bekanta och sjukvårdspersonal. Och hur det bemötandet påverkar ens eget mående. Det är inte alltid lätt att veta hur man ska göra och vad man ska säga, varken som sjuk eller den som ska möta den sjuke. Sjukdom tar på krafterna för alla inblandade. Och skrämmer oss.


De flesta vill nog väl, men ändå kan det ibland bli så "fel" det som sägs. Ofta handlar det då förmodligen om obetänksamhet, rädsla eller osäkerhet.


Många vänner vill väl att det ska vara bra och orkar inte höra att det vissa dagar är svårt och att man mår dåligt och är rädd. Ändå kan det vara viktigt att som sjuk få prata om det. Efter avslutade behandlingar och operationer kan de säga "ja men nu är väl allt bra igen, nu har du väl inget att vara rädd för". Men tyvärr fortsätter många som drabbats av svåra sjukdomar att vara rädda, även sedan de behandlats färdigt. Det är ju en stor kris man gått igenom. Det är nog väldigt svårt att¨förstå hur det känns, för den som själv inte varit sjuk.


Att kontakten och umgänget med anhöriga, vänner och bekanta har stor betydelse är en viktig sak, men jag tänker att det är minst lika viktigt för sjukvårdspersonal att förstå hur mycket just de kan påverka den sjukes syn på sig själv och livet, genom sitt sätt att bemöta patienten. 


En patient kan bli onödigt rädd, känna sig i vägen eller förminskad, tappa tron på sig själv och hoppet om livet och om framtiden, för att han/hon fått fel information eller inte fått tillfälle att fråga och samtala. Det kan få stora konsekvenser med missförstånd och ohälsa.


Själv har jag blivit mycket väl bemött för det mesta, men även reagerat på hur konstigt det ibland kan gå till och vilka märkliga saker som sagts till mig under min sjukdomstid.


När en läkare (efter att det med ultraljud upptäckts att jag hade tumörer i buken,) sa till mig ungefär så här: "De har ju redan satsat en del på dig och med tanke på att du är relativt ung så tycker jag nog att de ska gå vidare med det här ...", då blev jag förbluffad. Vad menades? Hade de inte försökt hjälpa mig om jag var fem år äldre?


Vid ett annat tillfälle bad jag sedan en kirurg om att gå vidare med detta, ta nya röntgenbilder och undersöka mig mer, eftersom jag fått nya tumörer och det var viktigt att få reda på vilken typ av tumörer jag hade, för att kunna behandla mig. Då svarade den rondande kirurgen: "Nej. Varför ska vi röntga dig? Vi har ju redan bilder på dig." (Då hade han uppenbarligen inte läst journalen och förstått att läget var ett nytt, att det var bråttom.) Den gången kände jag mig maktlös men bröt känslan genom att bli arg istället och säga att jag inte accepterade det, att jag ville leva vidare och bara måste få hjälp.


Och när jag ifrågasatte varför jag måste ha urinkateter, en gång när jag låg på avdelning för värk i magen, sa en undersköterska: "Ja, jag förstår att du vill ha det så bekvämt som möjligt den tid du har kvar." Då blev jag rädd. Vad visste hon som inte jag visste?  ... "Den tid du har kvar" ??? Hade hon redan dömt ut mig? Hur såg hon på mig?


Men jag tänker också på hur olika sätt man kan lämna besked på. Jag tror att den som är konstaterat cancersjuk och går i / gått i behandling, redan vet att det är en farlig sjukdom man drabbats av och att det inte finns några garantier för att det går att bota sjukdomen. Läkaren behöver inte varje gång man träffas säga: "det finns inga garantier. Tyvärr är det si och så många procent som dör." Jag tror att man blir uppgiven och nedslagen av det och att man som patient inte får någon levnadsglädje och styrka av det.


Om läkaren istället efter behandling säger: "nu ser det ut så här och vi kommer att göra allt för att det ska förbättras/ vara fortsatt bra. Och jag tror att det kommer att gå bra!", då får man som patient mer hopp. Det ska inte vara falska påståenden, utan bara medmänsklig tro på att det finns chanser att det ska gå bra!


Vi behöver hopp! Inte mer förtvivlan!








Av Helena Lundbäck - 30 oktober 2012 09:57

Nu är morgonens läkarbesök på Akademiska sjukhuset avklarat.


Ganska bra provsvar idag:

  • En av tumörmarkörerna lätt förhöjd
  • Lågt blodvärde
  • Lite för högt levervärde.

Ska äta järntabletter och jobba på att gå upp lite i vikt och stärka mig med motion. I övrigt finns inget att göra nu.


Nya prover kommer att tas om några månader och sedan en röntgenundersökning sex månader efter operation. Om det visar sig att cancern kommer tillbaka och det bedöms att det går att operera, blir jag förmodligen opererad på Akkis, om inget annat bestäms kring samarbete mellan UAS och UCC.


"Vi har redan opererat två sedan Haile slutade och det har gått bra, kan man säga".


Jag försöker vila i beskedet och tänka att nu är jag snart frisk! Tar mig en kopp kaffe och ska sedan promenera och äta en lunch innan det blir dags för yogan i eftermiddag.

Av Helena Lundbäck - 28 oktober 2012 18:04

 

Helgen har varit fin. Kyligt ute, men klart och vackert väder. Hunden Valle och jag har varit ute på många långpromenader, bland annat på den gamla vägen och den mossbeklädda 1700-talsbron vid sidan om den stora vägen.


Jag tänker att det nästan alltid är så om man bemödar sig att titta efter, att det finns en väg vid sidan om. En bakgrundshistoria, en parallell, ett annat synsätt ...


När jag fick beskedet att jag inte skulle få mer cytostatika efter operationen, kände jag först oro för att inte längre bli omhändertagen, att jag "blev lämnad utan behandling". Jag var helt enkelt rädd att cancern skulle få fritt spelrum att fästa sig vid mig igen. Men sedan fann jag tanken att det var skönt att slippa de jobbiga behandlingarna och ägna mig åt återhämtning istället.


Under helgen har min man, min bonusdotter och hennes pojkvän jobbat med höststädning i trädgården. Själv är jag inte såpass återställd ännu, att jag kan hjälpa till med grävande och rensande, men Valle har legat i solen och njutit av sällskapet i trädgården. Jag har njutit av att jag kunnat gå längre än tidigare på mina promenader och av att jag kunnat jogga försiktigt korta sträckor och gå med stavar. Jag blir starkare och starkare och även om det kommer att ta tid att bygga upp mig, är det härligt att vara på den här sidan om operationen!


Och det är skönt att slippa cytostatikan nu när vinterkylan kommit.


Av Helena Lundbäck - 24 oktober 2012 19:15

Idag har jag äntligen besökt jobbet för första gången sedan tidigt i somras! Jag träffade inte alla, men så kul det var att prata med många av de fina arbetskompisarna igen. Det kändes hur bra som helst. Jag ska försöka att gå dit lite då och då framöver och sedan pröva mig fram, så att jag vet när jag får krafterna tillbaka och det blir dags att börja arbetsträna eller jobba i liten skala.


Så klart att jag blev lite trött innan jag kommit hem. Först besökte jag jobbet och åt lunch där och pratade, sedan drack jag kaffe med en kompis och innan jag körde hem tittade jag in hos en dotter en stund. ("Det är mycket nu!" ....?


När jag kommit hem gick jag min dagliga promenad med Valle. Han är ju en ganska stor hund och jag har fortfarande lite ont i mitt ärr på magen, så jag kan inte hålla honom i koppel som vanligt, ifall han skulle rycka till. Då har jag ingen kraft att hålla emot. Därför får han för det mesta gå okopplad eller kopplad med ett extra varv runt magen, så att han varken vill eller kan dra. Tids nog får jag tillbaka mina krafter, så att jag kan hålla i kopplet som vanligt.


Sedan var det välbehövlig vila i soffan som gällde. Min rygg var i stort behov av horisontalläge. Och vilken tur jag har som får möjlighet att vila och slipper ta itu med hushållsgöromål hemma. Min käre man fixar middag och allt annat som behöver göras, när han kommit hem från jobbet. Så bra jag har det! Det känns också att jag behöver en hel del tid på mig innan jag mår helt bra igen. Men det blir bättre och bättre.


Nästa vecka ska jag förresten få börja i en yogagrupp på Onkologen. Det blir yogalektioner och samtal i grupp tillsammans med andra cancerpatienter. Spännande!



Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Följ bloggen

Följ tursomentokig med Blogkeen
Följ tursomentokig med Bloglovin'

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se