Jag sover middag! Det är det bästa sättet att klara av att börja jobba igen. Jag jobbar halvtid. Och har jag tur är det vackert väder när jag kommer hem på eftermiddagen, som idag. Då hinner jag med att få lite vintersol i ansiktet innan jag går in och fikar, tänder en brasa och ... somnar.

Annars är det kul att jobba. Men mycket att sätta sig in i och komma ihåg igen, när man varit borta så länge.

Nu är det sovdags igen. Och det ska bli skönt!

Täckbyxor, jacka, mössa, vantar, kängor med broddar - det är nödvändiga attiraljer så här ute på landet. Men när man väl klätt sig och kommit ut, är det värt mödan. Jag tycker nog att det märks att ljuset vänt och januaridagar kan verkligen vara fina.

Igår var jag ledig och kunde ta flera långpromenader. Men däremellan fick jag sova på soffan! Tröttheten kommer och "slår ner" mig och då är det bara att kapitulera. Jag hoppas att jag ska klara att jobba som jag tänkt och att det bara är nu i början som det tar lite tid att ställa om.

Idag är det lördag och jag har hälsat på en vän som också fick cancer. I somras sa vi till varandra att vi skulle skåla vid nyår för att vi klarat oss och blivit friska. Det gjorde vi idag. Båda lever vi och känner oss friska efter de behandlingar vi fått, men så klart vet ingen av oss om vi verkligen är friska. Det får tiden utvisa. Just nu är allt bra i alla fall!

Snön har smält undan och idag var det nästan lite av vårkänsla i luften, alldeles innan solen gick ned. Jag gjorde min första riktiga arbetsdag efter operationen (jobbar halvtid) och kände sådan lycka över att ha ett jobb, vara så pass frisk att jag kan jobba igen och bara över att leva.

Efter att ha tagit tåget från stan, körde jag bil från stationen hemåt genom solnedgången. Det är skönt när luften blir klar och solen visar sig en stund. Det behöver vi verkligen denna i övrigt så mörka tid. Och lite senare på eftermiddagen gick jag en promenad med Valle (hunden) i mörkret längs vägen, under stjärnhimlen. Det är så vackert såna kvällar här på landet.

Jag tror att jag vågar vara lite hoppfull igen. Att jobba ger mig styrka att hålla mig uppe och livet känns lättare att leva, trots all ovisshet om hur sjukdomen tänkt utveckla sig - komma tillbaka eller vara besegrad. När jag har annat att tänka på, behöver jag inte känna efter så noga om det gör ont i magen, värker i hela kroppen eller om jag är ovanligt mycket trött. Jag tror att själva jobbet stärker mig och gör mig friskare. Det gäller bara att inte ta i för mycket så det blir bakslag. Och att inte vara uppe för sent på kvällarna ...

Nyanserna blir färre, naturen sänds i svartvitt.

Eller kanske i grått.

Lite så är det med mig också. Vissa dagar och vissa stunder är jag helt utan färg och ork, som om jag alldeles kört slut på mig och måste stå på laddning. Blodfattig och urlakad. Även om jag är glad och nöjd med allt runt omkring mig. Det är svårt att hitta balansen mellan aktivitet och vila och jag måste omvärdera mina prioriteringar. Det går inte att göra allt och vilopauser måste in, eftersom det är svårt att få batteriet att räcka.

Jag är så glad att jag träffar folk och är på jobbet igen och där har orken räckt bra, men när jag kommer hem kan det vara svårare. Då kommer behovet av att ta det lugnt och vara ensam, över mig. Passar inte alldeles bra i dessa tider av julklappsbestyr och långa telefonsamtal med nära, kära, vänner och bekanta. Städning och matlagning och promenader. Och allt annat roligt jag vill göra! Teater och bra teve och böcker och foton och blogga ....

Nej jag får sänka ambitionsnivån och låta allt ta tid. Och skapa utrymmen av tystnad och lugn och vila. Dra ner på färgen och leva lite i svartvitt kanske.

Här är jag den 12 september 2012.

För tre månader sedan just idag, hade jag nyss vaknat upp från den stora operationen. Allt hade gått bra. Tumörerna var borta och jag fick leva vidare!

Och idag har jag återhämtat mig såpass bra att jag inte har ont någonstans längre och kan njuta av livet igen.

Gissa om jag är glad för det!

Idag har jag sparkat mig fram på vintervägarna. Jag är verkligen glad att jag kan motionera och ta i lite igen. Valle fick springa bredvid och det gick undan minsann! Jag blev genomsvettig efter dryga tre kilometer - det är jobbigt att åka spark.

Så här på kvällen är jag jättetrött. Jag klev upp klockan sex i morse och har förutom sparkturen hunnit med några timmar på jobbet också. Och matlagning. Fantastiskt det med - att jag orkar och inte minst att jag kan äta utan problem!

Jag tänkte på det i eftermiddag när jag lyfte ut den stora kartongen med näringsdrycksflaskor som jag haft stående här hemma sedan i början på sommaren. Då behövde jag dricka dem, särskilt när jag hade ont. Ett tag trodde jag att det var det enda jag skulle leva på resten av mitt liv, men som tur är blev matsmältningen bättre efter operationen och så bra som jag känner mig nu i magen, har jag inte gjort på flera år. Jag har all anledning att känna mig glad och behöver inte längta efter att bli frisk ...

Nobelfesten får ursäkta, men nu går jag och lägger mig och drömmer om fler sparkturer på vintervägarna.

Mina goa bokcirkelvänner har varit hos mig i eftermiddag och i kväll. Det blev som vanligt intressanta diskussioner och reflektioner kring livet och kring boken vi läst. Det är ett fint sätt att umgås på, att spegla sitt liv och sina upplevelser genom läsningen av en bok.

Andra advent har varit isande kall med gnistrande vita åkrar och vägar och kristallklädda grenar på de svarta träden i vintersolen. Men här inne har stearinljus, brasor, soppa och vänskap värmt gott. Det ger mig kraft och hopp om livet efter gårdagens oro och reflektioner kring Akkis uppskjutande av samarbete med UCC.

Jag njuter av att jag har så fina vänner och de vackra blommor som de hade med sig. I morgon är det vardag och jobb igen.

Temperaturen utomhus har ändrat sig från minus 26 till minus 10. Lite lättare för mig att promenera med hunden idag alltså. Valle (hunden) älskar snön - skuttar, galopperar och rullar sig i den - och tycks inte bry sig om kylan ett dugg. Det är härligt att se.

Jag känner mig ganska bra idag, men kylan har fått mina fotsulor och fingertoppar att reagera. Nu känns det som om jag filat huden på fingertopparna med en fotfil och stått för länge med nakna fötter på en fotskrapa. Lite bedövat och pirrigt. Inte så farligt precis, men ändå hela tiden kännbart. 

I somras, när jag fick cellgifter intravenöst, var det värre. Då kunde jag inte ta i något som helst kallt föremål eller doppa händerna i kallt vatten förrän det kändes som om jag fick små stötar. Det är en nervpåverkan som kallas neuropati och uppkommer av cellgiftet Eloxatin. (Här mer om biverkningarna för den som vill läsa.) Jag får inga cytostatika nu, men tydligen finns en del av reaktionen (skadan?) kvar i kroppen.

Efter min första tarmcanceroperation fick jag också cellgifter, men i form av tabletter - Xeloda. Även då blev mina fötter och händer påverkade. Naglarna på händerna är fortfarande vågiga och stortånaglarna är inte så snygga. Men tack och lov har skinnet på fotsulor och handflator läkt och blivit som vanligt igen. (Under behandlingen såg fötterna mer än trista ut, blåsvarta och fjällande. Här finns att läsa om Xeloda.)

Jag är så glad att slippa alla cytostatikabehandlingar i vinter, för utan behandlingarna klarar jag ju nu att vara på jobbet igen och att leva nästan som vanligt. Det är mycket värt!

Idag har jag vilat hemma men imorgon ska jag ta mig till stan och till jobbet igen, om jag inte snöat inne.