Valles "regnkappa" hänger på tork. Solen värmer genom tunna vita moln, det blåser en svag vind som för med sig en ren doft av sommar och kanske hav. Som ett minne från barndomen. Fåglarna har konsert för mig och jag sitter i min vilstol med en kopp kaffe. Valle ligger i gräset, i solen vid mina fötter. Han ger ifrån sig små bullriga ljud av förnöjsamhet. När det blir för varmt byter han plats och lägger sig i skuggan.
Jag tänker att det är gott att leva.

Äntligen kom regnet.

Trädgården behöver verkligen vattnet och llikaså naturen, överallt. Det är väl bara vi människor som lätt tappar vårt goda humör när det ska behöva regna ...

Jag tycker att jag haft mer ork under de dagar som gått, då vädret varit fint. Det känns som om jag bor mitt i paradiset när jag öppnar dörren och möts av sommarvärme och fågelsång. Och det doftar! Nya blommor slår ut varje dag på buskar, i träd och i rabatter.

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Det är så vackert och i trädgårdslandet syns redan rader med sallad, rädisor, dill och annat nysått.

Och när jag går mina promenader njuter jag av grönskan, blommorna, fågelsången. Allt blir extra vackert i glittrande solsken. Men nu ska regnet stilla strila över världen. Det behövs för att skapa balans.

Jag har däremot svårt att hitta balansen i mig själv. Idag har jag besökt Onkologen på Akademiska sjukhuset. Jag får inte längre några behandlingar där, eftersom de "bedöms att inte längre göra någon skillnad" och eftersom jag till sist mådde så dåligt av att få dem. Men jag träffade ändå läkaren, för att stämma av hur jag mår och se vad de senaste proverna visat. Proverna visade inget alarmerande. De såg ganska bra ut, men jag har fortfarande ont emellanåt och vi har inte riktigt nått fram till smärtfrihet. Det är SAH som hjälper mig att ställa in smärtmedicinerna och de har gett mig olika mediciner i kombination. Nu har vi ökat en av medicinerna och kanske ändå att vi närmar oss en bra nivå.

Jag önskar att jag kan känna mig mer nöjd eller åtminstone att jag kan hantera min situation lite bättre och inte tappa hoppet hela tiden. Det är förstås en märklig situation att leva i, att vara "färdigbehandlad" med cellgifter och att bara vänta på att sjukdomen ska ta fart igen, att ha ont då och då och vänta på att det ska bli värre. Att vara trött och vila mycket men ändå kunna äta och röra sig, och vänta på att det ska bli värre, att jag ska bli ännu tröttare.

När ska sjukdomen ta fart igen? Hur lång tid har jag på mig? Handlar det om månader eller år? Jo, jag grubblar på sånt. Ibland känner jag mig så bedrövad, trots att jag likaväl skulle kunna känna mig glad att jag fortfarande lever. Läkaren på Onkologen säger att jag haft en lång sjukdomstid för att vara denna typ av cancer, jag har behandlats ovanligt länge och jag tolkar det som om jag levt ovanligt länge med denna metastaserande tarmcancer.

Kanske kommer krafterna och det goda humöret åter när det slutar regna. Jag får väl tillåta mig själv att känna mig bedrövad så länge.

Hoppas att du som läser känner dig gladare. Kram!

Jag tycker att jag inte orkar. Jag undrar hur jag över huvud taget ska orka leva detta liv med sjukdom. Jag tänker att livet är för jobbigt.

Idag pratade jag med en kurator om min brist på ork och min sorg över förlorade förmågor. Jag berättade att jag blir trött av minsta lilla, att jag har ont och gråter, att ingenting fungerar som förr. Och bara en vardaglig men viktig sak - jag kan inte ha klänning på mig längre - jag som älskar tunikor och klänningar. Med smärtpumpen på magen fungerar det inte.

Alla klänningar har jag nu packat ur garderoben och ner i en stor plastkasse. Jag bad min dotter att titta om hon kunde ha någon av klänningarna och som tur var kunde hon det. Hon valde ut ett tiotal tror jag.

Det var bra, men livet är ändå så tufft. "Tillåt dig att känna dig trött!", sa kuratorn. "När livet är för svårt så får du hitta något du mår bra av! Fly din verklighet - läs och se filmer och serier!" Vilken bra idé! Jag kan unna mig det. Jag får det! Och jag tror att hon har rätt. Jag ska inte kämpa hela tiden. I alla fall inte just nu. Jag måste vila. Visa andra att jag inte orkar slita så.

Och det var vad hon också sa: "Visa att du vill bli omhändertagen!"

Idag har jag vilat hela dagen. Först nu fram på kvällen tog jag en liten promenad. Och då såg jag blommande hägg och förgätmigej.

Många ger mig kommentarer om att jag är så stark och att jag verkar vara en så fin människa. Jag får veta att mina inlägg tröstar och att jag är så klok och ärlig och så vidare.

Det jag skriver, det som sker och slutligen hur det känns inuti är ju inte alltid exakt samma sak. Det handlar om tolkningar av allt. Hur jag lyckas betrakta, förstå och förmedla. Och om jag är stark eller svag tror jag inte går att svara på. Jag är en människa med brister och förtjänster. En människa med olika sidor, som sätts på prov i olika stunder.

Igår var en dag då jag fullkomligt bubblade över i tårar. Och dessutom flera gånger. Inför min granne/ vän, och med en annan vän i telefonen, med min mamma i ett annat telefonsamtal, med en sköterska på kvällsbesök, med min dotter som var här och åt middag med mig, med min man som kom hem senare på kvällen ...

Jag har sedan sovit hela natten och nu känner jag mig lugnare och ögonen är torra.

Jag tänker att det var ett övertryck som uppenbarligen behövde komma ut ur sin instängdhet och det räckte inte med att gråta en liten skvätt och i samtal med en person, utan tydligen var behovet jättestort och snudd på oändligt. Hela långa vinterns kyla som jag försökt mota med kamin- och kakelugnsvärme, stora koppar te, filtar och uppvärmda vetekuddar, löstes upp i sommarvärmen, som plötsligt bara fanns här överallt omkring mig. Sommarbris med sommardoft och en fantastisk konsert av fågelsång. Lätthet efter vinterhalvårets stentuffa tillvaro. I ett enda slag hände det, vände det ... Allt fick nya perspektiv. Som om jag stod på huvudet. Eller hjulade på gräset likt mitt barnbarn som var här på besök med sin mamma (min dotter). "Halleuja!" ropade han och snurrade över gräset som just bytt färg från gulbrunt till grönt. Och hunden käkar de nya friska gröna stråna. "Han tror att han är en ko!"

Och nu skriver jag om allt detta här på bloggen. Så kan ni läsare bilda er en uppfattning om vad som händer hos mig och i mitt liv och med mitt mående.

Nå, jag ska försöka sammanfatta. Jag sörjer. Jag sörjer att jag lever med min smärtpump och alla mediciner och jag sörjer för att sjukdomen bara pågår och pågår och för att jag aldrig blir befriad från den. Och jag sörjer för att jag inte orkar jobba, inte orkar resa och göra saker på de sätt som jag så gärna skulle vilja. Jag sörjer att jag inte orkar! Jag sörjer för att jag inte längre kan!

Och jag vet att jag kan vända på allt i tanken och säga "Vilken tur ändå att jag lever" eller "tänk att jag fått vara med så länge och fortfarande kan jag äta och gå .." men det fungerar inte alltid att vända sorg till glädje. Sorgen och saknaden måste också få finnas. Och tårarna måste också få rinna. Jag saknar livet som det en gång var när det var självklart och utan rädsla.

Men nu ska jag göra ett försök att gå ut i sommaren och jag får se om det blir en dag med eller utan tårar.

I natt låg jag lite vaken. Antagligen kortisonet. Och Idag har vi haft besök av två vänner. Jag orkade inte göra så mycket, men Peter handlade. hämtade vid tåget, lagade lunch, bryggde kaffe, diskade, gick en promenad med en av dem och plockade gullvivor, skjutsade sedan dem tillbaka till tåget. Och jag låg på min säng, i stort sett hela dagen. Men sent på eftermiddagen klev jag upp, snörade på mig mina nya skor och tog en kort promenad.

Det hade regnat och värmen började komma tillbaka. Fåglarna sjöng och det luktade som en frisk vårdag. Jag blev glad och lite stärkt. Jag gjorde därefter en sallad till middag och vilade sedan igen framför teven.

Vi fick förresten presenter av gästerna - en lotion till mig och en fin kryddväxt till oss båda. Tack! Det kändes också bra att kunna ge dem några små och stora plantor av det jag sått och drivit upp här hemma. Hoppas att de ska växa bra på annan ort!

Nu är det sent igen, men vi ska snart se ett avsnitt av en tv-serie innan vi ska sova. Jag hoppas på bra nattsömn sedan. Ha det fint!

Det känns så gott att bli uppringd av någon som man inte pratat med på riktigt länge. Idag var det ett sådant tillfälle. Jag kände att jag lyste upp och fick en "fläkt från förr" blåsande över hela mig - en känsla av tiden som var tidigare, då när jag fortfarande hade mer "hopp om livet" ... Tack Maria för det samtalet!

Jag satt och vilade i bilen på en parkeringsplats utanför en affär, när det ringde. Peter handlade under tiden och kom sedan ut med kaffe och varma bullar till mig. Det var skönt att förutom det fina samtalet jag gladdes åt, få den lika goda energin i form av fika också. Det gäller att fylla på så att man har "nyladdade batterier"! När telefonsamtalet var slut och vi fikat klart i bilen, gick Peter in i affären igen och gjorde fler ärenden, medan jag kunde sittta kvar och ta det lugnt.

Varför åkte vi då till stan till att börja med? Jo, jag hade med mig en remiss till ortopediska skoaffären och fick där prova ut en justering på mina inlägg, samt prova ut nya fotriktiga skor. Härligt! Nu hoppas jag att jag kanske ska kunna gå lite längre promenader. I alla fall inte få så ont i fötterna när jag varit ute och gått.

Ja, förutom all värk i bröstkorgen får jag ju ont i fötterna när jag gått en stund. Men det är inte bara värken som stör mig när jag promenerar. Luften "räcker inte alltid till" när jag går. Jag orkar liksom inte ta i som vanligt. Det känns som om jag inte får tillräckligt med syre ner i lungorna. Jag nämnde det för sjukgymnasten som var på besök hos mig i morse. Hon trodde att det kan bero på att jag andas med för korta och ytliga andetag och att det i sin tur är en följd av att det gör ont när jag tar störrre, djupa andetag. Och hon sa att det finns väldigt många smärtpunkter och nervtrådar som bråkar med en, när man har metastaser och vätska i lungsäcken.

En sköterska och en läkare pratade med mig också på förmiddagen och föreslog att jag ska testa en kortisonkur mot smärtan i bröstkorgen, för att se om det gör nytta. Jag säger ja till det och menar att det är värt att testa allt, som kan tänkas hjälpa, för att minska på smärtan, för smärtan är ett dagligt problem.

Det är tröttande med stadsresor och mycket tröttande med smärta. Och ändå är jag lite glad för att det blivit en på många sätt bra dag. Nu är vi strax hemma och jag ska alldeles snart få besök av sköterskan som ska byta spruta i min smärtpump. Det känns bra att få den hjälpen och kontakten med SAH varje dag. Sedan hoppas jag på en lugn och skön kväll utan smärta.

Ha nu en fin kväll, du som läser här, du med!

Precis som vädret varierar med sommarvärme, vintersnö, höstregn och vårvindar, varierar mitt mående. Ena dagen har jag så mycket smärta, nästa dag tycks jag få en dag med smärtfrihet. Och en dag som börjat bra, kan fortsätta med värk. Jag försöker ta det lagom lugnt för att kunna njuta av de lyckliga stunderna.

Jag får också lära mig att acceptera att det kommer reaktioner när jag tar i mycket, men jag glömmer det ibland. Luften räcker inte till i lungorna när jag går i uppförsbackar eller skakar lakan eller för någon tidigare helt vanlig rörelse. Nu får jag ställa mig och vila rätt vad det är och kippa efter andan. För att få orken tillbaka. Jag får också någon slags kramp i musklerna i bröstkorgen. Vet inte om det är biverkningar på medicinerna eller om någon nerv hamnat i kläm. Hur som helst har jag fortfarande aptit och mår ju långa stunder bra, så det är tacksamt. Jag lever och jag tackar för att jag fortfarande har livet!

En av mina nyfunna vänner, som också drabbats av cancer och haft sjukdomen i många år, dog sorgligt nog igår. Efter en period med mycket värk och trötthet, somnade hon in. Jag tror ändå att det var skönt för henne att få sluta ögonen för gott, i det läget, när hon lidit så mycket och så länge. Men ändå så sorgligt för hennes familj. Vila i frid kära vän och kärlek till familjen!

Här är några bilder tagna i dagens vackra väder. Hoppas att du som läser här på min blogg, kan njuta av vårens fina stunder. (Tryck på bilderna så syns de tydligare!)

Jag är kroniskt sjuk och behöver numera hjälp minst en gång om dagen från sjuksköterskor, som kommer och byter spruta i min smärtpump. Ibland ska även nålen bytas och batteriet förstås. Detta gör mig ju "bunden" på så sätt att jag måste vara hemma en viss tid varje dag för att passa sköterskan som kommer. Men det ger mig också en fantastisk hjälp att minimera smärtan. Och en stor trygghet då jag får hjälp med all sjukvård jag behöver, dygnet runt, vardag och helg. Jag behöver bara ringa så kan jag få hjälp av läkare, sköterskor, sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator. Det finns massor av hjälp att få. Så skönt!

Eftersom vi har vår familj spridd geografiskt, känner jag mig ledsen att jag inte kan åka till alla lika lätt längre. Men nu har vi ändå lyckats ordna så att vi kan åka de dryga 25 milen till Sundsvall för att hälsa på mina föräldrar. Och det känns så bra! De kan inte längre åka till oss, så därför vill jag verkligen kunna åka till dem. Det hela ordnar sig nu, genom att SAH (Specialistansluten hemsjukvård) i Tierp har pratat med SSIH (Specialiserad sjukvård i hemmet) i Sundsvall och berättat att jag kommer och vad jag behöver hjälp med. Det går bra om vi kommer på vardagar, eftersom de har en organisation som gör att de bara jobbar vardagar dagtid. (Däremot blir det mycket krångligare om vi ska resa upp på helger.)

Nu har vi därför kunnat sova över två vardagsnätter i Sundsvall och träffat mamma och pappa på dagarna. Det betyder så mycket för oss alla! Jag har fått besök av två fina sköterskor på mornarna. De har gett mig en ny spruta i smärtpumpen och det har fungerat så bra. Jag har också haft med mig en bra madrass och en ställlning som gör att jag kan fälla upp ryggen i sängen och halvsitta när jag sover. På så vis har jag sluppit värk. När vi reser med bilen fäller jag stolen lite och sätter på värmen i ryggsitsen.

Nog kostar det på lite i trötthet att resa, men det är det värt. Nu är vi snart på väg hem och ikväll får vi familjebesök igen. Nyaste barnbarnet kommer med sina föräldrar. (De passar på att träffa oss ofta, innan de flyttar hem till Berlin.)

Under de senaste veckorna har vi haft många besök av våra fina barn och barnbarn och även av min käre svåger och kära svägerska. Det har varit så roligt, men jag känner verkligen att jag måste vila också. För visst blir jag trött!

(På bilderna ses frukostbordet hos mina föräldrar, Valle som sitter på balkongen och spanar och sedan föräldrarna i finkläder eftersom de snart ska åka med färdtjänsten på födelsedagskalas hos sina vänner.)