Jag är jätteglad för helgen. Torsdag kväll till söndag morgon var min dotter (som annars bor i Småland) och hela hennes fina familj på besök. Härligt att få träffa både barnbarnen och deras föräldrar! Vi hade sedan nästan alla våra barn och barnbarn på besök, på lördagen, då vi ordnade kalas för två av döttrarna.
Nu är det tyst i huset igen och alla har åkt hem och så klart är jag trött.

Vissa nätter sover jag nästan ingenting, men det är inte konstigt då jag vissa dagar sover så väldigt mycket. Jag har somnat och somnat i tid och otid, vissa dagar är jag så svag. Som om jag bar på en infektion. Jag har blivit som en för tidigt åldrad tant med glest hår och krumma axlar. En trött människa som helst sover bort sina dagar under yllefilten. Vart tog den starka Helena vägen? Hon som trodde sig om att klara allt. Hur kunde hon bli gammal så snart?

Den senaste tiden har jag också haft en frusen känsla i bröstkorgen och ryggen. Jag blir inte varm. Jag har samma känsla i fötterna. Pirrande, fruset och med borttappad känsel. Och så rinner näsan och magen krånglar. Jag tror absolut att det har med cellgifterna att göra. All smärtmedicin gör förmodligen också sitt till.

Värken i fötterna kommer i skov som stämmer överens med behandlingarna, dvs behandlingen och kortisonet gör först fötterna bättre, men efter någon eller några veckor kommer svullnaden som gör att jag börjar halta. Bröstkorgen känns skör och som om den ska krackelera. Kanhända blir det bättre om jag börjar träna musklerna i överkroppen. Jag får ta fram hantlar och gummiband ... Eller ska jag be att få träna vattengymnastik i uppvärmd bassäng? Det vore skönt om inte annat. Jag ska fråga teamet om jag kan få kontakt med sjukgymnasten där. Det känns som om jag behöver energi.