Vi kan se på våra egna liv på så många sätt. Eftersom jag fått operera bort en stor cancertumör i tjocktarmen (2011) och sedan, när jag fick återfall, blivit opererad för flera stora och små metastaser i bukhinnan (2012) och därpå, när nya cancermetastaser dök upp igen, i tre års tid (2014-nu) behandlats med cellgifter och Avastin, kan jag säga om mig och mitt liv att jag är kroniskt sjuk i cancer, eller så att jag har flera gånger räddats från att dö i cancer, eller så att jag är döende, eller så att jag mår mestadels bra och räknar med att leva länge än! .

Vad jag säger och tänker påverkar mitt liv.

Tyvärr har jag i flera år trott att döden är nära. Jag har väntat på att det ska komma ytterligare metastaser och jag har tolkat allt dåligt mående som tecken på att cancern vuxit ytterligare Det har påverkat min livskvalité. Jag har blivit mer rädd än vad jag kanske behövt vara. Å andra sidan är det inte konstigt att jag tänkt som jag gjort. Läkare och sköterskor har sagt att det är ovanligt med min sorts cancer att jag klarat så lång tid med cellgifter och Avastin ....

Jag lever. Jag har inte dött än, medicinerna håller hitintills cancern stången. Jag lever! Och nu försöker jag fylla alla bra dagar mellan behandlingarna med roliga händelser. (Så mycket jag orkar med, för jag måste vila mycket också). För att känna att jag lever, att jag har ett liv. Och så tänker jag att jag har det bra. Och hoppas att jag får leva lite till., kanske också mycket länge...

Idag har jag ont och måste ta extra morfin. Men vi ska ändå försöka roa oss i helgen. Göteborgs filmfestival väntar. Det ska bli så kul. Jag hoppas att jag orkar med allt nu.

Trevlig helg alla!