Jag har varit på begravning. En bra sådan. Jag var där med min mamma. Och mina fina barn var med. De tog farväl av sin farmor. Även många andra av min första svärmors nära och kära deltog.

Det är känslosamt, sorgligt och en påminnelse om vårt ändliga liv, det att vara med på en begravning och minnesstunden efteråt. Och så trösterikt att minnas, höra andras minnen och att känna kärleken.

Så olika det är hur gamla vi får bli. Jag undrar hur många begravningar jag ska vara med på. Kanske många? Eller bara någon till?

Det kanske blir min tur nästa gång. Är jag beredd på det? Nej det kan man väl inte vara så länge som man fortfarande lever så intensivt. Men jag är beredd att leva lite till!