Jag har nyss varit med i en undersökning som en sköterska gör i samband med sin vidareutbildning. Det handlar om tankar kring palliativ vård och jag fick svara på ett femtiotal frågor, som bland mycket annat fick mig att tänka efter hur jag vill ha det när jag närmar mig slutet. Det var ganska tufft att sätta ord på alla mina tankar. Att se dem svart på vitt. Men bra också. Jag inser att jag tänker på cancern och döden i stort sett hela tiden.

Detta får mig att fundera över om jag ska försöka att inte tänka på min situation så mycket. Nog borde jag kunna bortse från allt? Jag vet ju hur det är, att döden kommer, och skulle kunna nöja mig med att veta det och sedan ägna mig åt roligheter och glädje och liv och levande i stället. Lägga döendet åt sidan och låta det vara tills den dag då det ska ske. Det borde gå ... Men jag kanske behöver hjälp av en terapeut eller någon samtalskontakt för att kunna släppa alla tankarna.

I dag har jag haft besök av två döttrar och tre barnbarn. Det kändes så fint. Livet kommer hem till mig. Vi åt lunch tillsammans, fikade och gick ut med hunden. Och så är det så underbart att lyssna på döttrarnas och barnbarnens tankar och prat och lek. Jag älskar dem så.