Elisabeth

23 april 2015 16:58

Jag har följt din blogg i några veckor och tycker du är FANTASTISK! Att tänka på det som faktiskt är positivt i livet och dessutom kunna förmedla dessa tankar/känslor i bloggen har givit mig många positiva tankar. Att Du sedan inte orkar detta varje dag är fullt förståeligt - jag blir glad varje dag du lyckas!
Många styrketankar skickar jag till Dig
Elisabeth

Helena Lundbäck

24 april 2015 00:08

Tack för de fina orden!

Cija

26 april 2015 13:18

Ha du läst boken? Jag tänkte jag skulle läsa den och be min make kika med i den. Kram

Helena Lundbäck

26 april 2015 14:31

Jag har läst lite här och där i den och gett den till min man. Hoppas atthar ska läsa den. Kram

Annika

28 april 2015 13:00

Detta inlägg kan bli hur långt som helst, men handlar om att vara anhörig och vän till cancerdrabbade.
År 2006 kom min bästa och närmaste vän hem till mig och berättade att hon hade en tumör i lungan. Samma dag hade jag läst en artikel om just lungtumörer och visste att oddsen inte var de bästa. Jag frågade hennes man, om vad jag skulle kunna hjälpa till med och fick till svar, sitt med henne på sjukhusbesöken. Ja, de hade då två små barn också, så han fick dra ett stort lass.
Så nära som Carola och jag kom varandra under det kommande året innebar att vi kände varandra bättre än våra anhöriga. Vi blev som tighta tvillingar. När våren kom blev min mamma sjuk, ja riktigt dålig och jag fattade rätt snart att det här är illa.
Nu hade jag två som jag satt med på sjukhuset.
Carola var nu så dålig att hon hade personliga assistenter och satt i rullstol, men kämparglöden fanns där. 27/6 2007 fick mamma diagnosen en vidrig tjocktarmscancer med metastaser i hela magen = dödsdömd. Då sa Carola till mig att nu skulle jag bara ta hand om min mamma.
Jag mötte Carola i cafeterian eller i korridoren på sjukhuset där vi kramade om varandra sedan gick upp till avd där mamma låg. På vägen hem gick jag tvärs över till andra avd där jag fick stå vid fotändan och luftkrama en vän som fått bukspottkörtelcancer. 3 nära och kära på en gång.
Mamma avled 27/7, Carola 31/7 och ett år senare miste vi Frasse.

Som om det inte vore nog kämpade jag i detta läge med att få neurologiska intyg, på att jag hade bestående skador efter en traumatisk olycka. Då dör även "min" neurolog i cancer och "min" läkare som skulle ta över reser på semester och dör i hjärtinfarkt.

Jag saknar dem alla, men att mista en nära tight vän gör så ini bengen ont. För mig kändes det som om hjärtat skulle brista. Det är inga plåster eller tid som läker sorgen, det handlar om att finna redskap att kunna hantera sorgen. Att se tecken. För mig är varje fjäril ett tecken på att Carola finns i mitt hjärta. En vacker blomma min älskade mamma. En fin skogspromenad och ett träd att krama för att få kraft att orka. Alla måste finna en egen väg ur sorgen, som får ta den tid det tar. Att kramas, prata eller bara stilla finnas vid någon sida är guld värt. Att ha hund har varit min räddning många gånger, ja jag kommer ju i alla fall ut varje dag och får en helt obetalbar kärlek även om jag är ledsen.
I fredags begraves min älskade fina pappa och han lovade att krama mamma från oss.
Helt plötsligt är vi den äldsta generationen på 50+ och hoppas på att våra barn ska få en hel drös med barn. Det är så skönt att ha syskon i detta läget.

Många varma kramar till alla er som står vid någons sida i detta kämpande och en ännu större kram till dig som kämpar mot en sjukdom som tar kraft!

Njut av våren alla som kan!

Helena Lundbäck

28 april 2015 14:29

Tack Annika!
Vilket fint och viktigt inlägg du gjorde här i kommentaren. Jag känner att du har varit så viktig för många som behövt din närhet och jag tror också att du fått så mycket av alla de som nu gått bort, men fanns för dig så länge de kunde.

Jag stärks av dina ord och tänker att det viktigaste vi har är varandra. Vi får alla "passa på" att ge varandra tid och engagemang.

Stor kram till dig!
/Helena

Maggan

29 april 2015 13:17

Hej Helena...ibland tror det kan vara minst lika svårt att stå bredvid som anhörig till en cancersjuk. Oron för framtiden, vad händer ? Man önskar sjukvården inser detta och erbjuder stöd, för att kunna hjälpa och orka. Och visst är det viktigt som Annica skriver att vara stöd åt en som är sjuk, bara genom att finnas där. Man behöver inte säga så mycket, bara att känna stödet. Det är det vi människor är till för varandra,tycker jag.

Om cancervården idag: Vad jag förstår handlar det mycket om resurser och personalbrist. Någon på Karolinska intervjuades och det rådde brist på onkologsköterskor. De säjer upp sig och slutar kanske p.gr.a omänsklig arbetsbelastning. Anställ mer personal och ge bra löner till de som utför detta livsviktiga arbete. Det håller inte i längden med att anlita bemanningsföretag och jag tror det blir dyrare i längden. Sedan är det så att kunskap ger makt, ju mer man vet själv om sina rättigheter och står på sig ju lättare blir det att få rätt hjälp. Det är inte alltid lätt när man är sjuk utan behöver då någon vid sin sida som kan hjälpa till. Det var lite mina synpunkter.
Hoppas solen skiner på dig, här blåser det nordanvindar idag och med halsont och förkylning blir det en vilodag inomhus
Varm kram från Maggan

Helena Lundbäck

30 april 2015 11:30

Tack för kloka ord. Och krya på dig Maggan!