Jag har mått förhållandevis bra ganska länge efter senaste cellgiftsbehandlingarna, men värken har tilltagit under senaste tiden. Jag har haft så mycket smärta att jag knappt klarar av det.
Det är alldeles för fullt och varmt på tåget. Kan inte sitta kvar på sätet, kliver upp, men kan inte heller stå. Sätter mig på huk vid utgången. Bland alla ben, blickar och telefonsamtal. Det går runt i magen och svartnar för ögonen. Några strimmor frisk luft letar sig in. Koncentration. Andas lugnt.
Tänker på hur det var en gång när jag var gravid. Just så här fast utan värk. Då mådde jag illa och var så luktkänslig på spårvagnen i Göteborg. Jag fick kliva av och andas på en hållplats på vägen, under resorna till universitetet. En gång för länge sedan, i en annan tid.
Men nu är det bara vanlig medelåldersvardag. Vardag med sjukdom. Och jag har så ont och håller på att svimma. En kvinna intill tittar på mig där jag sitter på huk och lider. Hon kanske undrar om jag är bakis eller vad det kan vara ....
Jag andas och samlar mig för avstigning. Ska försöka ta mig till jobbet och mina 25 %. En långsam, långsam promenad utmed perrongen får mig att slippa svimningskänslan.
Det där var igår. Imorse klarade jag tågresan bättre. Ingen svimningskänsla, men värken är kvar. På jobbet ringde jag sjukhuset och efter en stund blev jag uppringd av min läkare. Lösningen blir mer medicin! Nu slutar jag med alvedonet och provar med högre dos Dolcontin (som är ett långtidsverkande morfin) morgon och kväll samt Morfin meda och Primperan så snart jag behöver. Det känns skönt. Jag vill verkligen slippa ha så mycket värk. Då kan jag slappna av och blir säkert snällare också.
Hoppas nu att det hjälper!
Teresa
22 januari 2015 11:32
Kära Helena!!! Vad jobbigt du har det! Skulle vilja kunna ta ifrån dig denna smärta!!! Vill du verkligen gå till jobbet när du lider så här? Jag förstår att du vill leva så "normalt" som möjligt! Jag förstår det! Jag har haft ryggsmärtor (har diskbråck) och fick ryggskott häromdagen - och envisades med att gå till jobbet - men fick åka hem vissa dagar. ÖNSKAR att du blir bra från det här!!!! Snart är det "la Giornata Mondiale del Malato" se http://newsletter.santantonio.org/view/akozQ3pzekl4OGJLMlp5UHdzN0k=.html
Här kan man be för någon som är sjuk. Det har jag gjort! KRAMAR älskar dig
Helena Lundbäck
22 januari 2015 12:32
Tack Teresa! Men å så jobbigt du har det. Jag hoppas att du har fått bra smärtlindring för din rygg! Ja nu får jag mycket större dos på medicinen och hoppas att det ska göra livet lite lättare. Vi får höras snart. Kramar!
Maggan
23 januari 2015 13:18
Mitt i allt det svåra och jobbiga så skriver du så helt fantastiskt och målande. Det känns som jag finns bredvid dig där på spårvagnen och jag vill lägga en hand på din axel och hjälpa dig. Precis så känns det. Det är en unik förmåga att kunna skriva så att man förstår precis hur det känns och det är en gåva. Alltid hjälper det något att sätta pränt på sina känslor och inte gömma undan dem. Jag tycker mycket om din ärliga blogg och hoppas att du nu fått hjälp med smärtlindring. Trevlig helg och Kram från Maggan
demens
25 januari 2015 16:17
Jag minns när jag en gång satt där på tåget, gravid och svimfärdig och kämpade för att hålla mig upprätt. Värst var känslan att förlora kontrollen och svimma. Stackars dig! Borde du inte kunna få beviljad färdtjänst? Vore väl värd ett försök.
http://demens.bloggplatsen.se
Helena Lundbäck
25 januari 2015 23:19
Ja att må illa och bli yr är ingen hit. Men jag är inte dålig jämnt och jag klarar mig bra för det mesta. Färdtjänst behöver jag inte. Ibland har jag stark smärta och ibland mår jag illa av smärtan, men nu har jag fått hjälp med höjd medicindos och då går det bättre. Tack ändå för omtanken!
Dominique
26 januari 2015 01:01
Hej Helena!
Det var ett tag sedan jag kommenterade i din blogg. Men jag har tänkt på dig och läst din blogg i alla fall. Har inte på något sätt glömt bort dig. Det har hänt lite tråkigheter under hösten och jag har varit nere och ledsen och fick i samband med det "kommenteringstorka". Det gör ont i mig att läsa att du har ont. Hoppas att dom hittar en bra smärtlindring för dig så du slipper det i alla fall.
Är glad över att du ändå tycker att du mår rätt så bra förutom smärtan förstås. Det är fantastiskt att du orkar jobba i alla fall. Jag tycker att du är en fantastisk människa, som verkligen kämpar för att ta vara på de bra stunderna i livet. Det tror jag är bra för att hålla tillbaka sjukdomen. Du måste även tillåta dig själv att bli ledsen, arg och frustrerad ibland för att orka ta nya tag. Hoppas att de får bukt med din smärta nu, då är jag säker på att din glädje för det bra i livet får dig att må bättre. Smärta är aldrig bra.
Jag håller tummarna för att dom löser det för dig.
Kramar
Helena Lundbäck
26 januari 2015 06:58
Hej Dominique!
Ledsen att höra att du haft det svårt. Jag hoppas att allt är bättre nu. (?)
Jag hoppas också att det ska gå att mota smärtan bättre. Jag har ju fått mer medicin. Och nu jobbar jag bara 10 timmar i veckan så att jag ska kunna vila mer men också ha ork att göra något roligt ibland.
Stor kram! Önskar dig en fin vår!
Ola Eld
28 januari 2015 16:48
Hoppas Du blir bättre med medicin förändringen!!
Helena Lundbäck
28 januari 2015 19:23
Hej Ola! Tack. Det hjälper en del mot smärtan. Hoppas att du mår bra!