Jag har börjat ljuga. Eller i varje fall att låtsas. Jag låtsas som om allt är bra. När någon frågar om jag mår bra säger jag jaa, det är bra ...

För det är svårt att berätta. Jag känner mig tjatig när jag kommer med min cancer för tredje gången. (Hur mycket ska folk behöva höra? Hur mycket plats ska jag ta? Det finns ju annat här i världen än mitt hälsotillstånd.)

Eftersom min historia, om hur jag inte fick remiss till UCC sommaren/ hösten 2012, utan måste bekosta den på annan väg blev så medialt uppmärksammad, blev jag som person också lite "halvoffentlig". Alla snälla människor brydde sig om och ville veta hur det gick för mig. Hur har det gått för din mamma, frågar de mina barn? Vad kul att du är frisk säger de till mig.

När insamlingen för min skull täckte en stor del av kostnaderna för operationen på UCC var ju också så många delaktiga. Så visst blir jag glad att så många bryr sig om och visst är det alldeles underbart att Haile Mahteme och hans kollegor på UCC gjorde ett så fint jobb! Jag blev helt cancerfri och kunde börja jobba och leva som vanligt igen. Tack!!!! Det har varit en fantastisk tid. Jag är så glad för den.

Men cancern ger sig inte. Den gör som den vill. Nu har det gått 1 och 1/2 år och den dyker upp på nytt. Och vad händer nu? Eftersom jag inte vet själv ännu, vet jag inte vad jag ska säga när människor frågar. Jag har börjat berätta lite (bland annat här på bloggen), men jag kan inte prata obehindrat om det.

Sanningen är att trots min styrka och mitt hopp om att allt ska gå bra, är jag samtidigt rädd. Rädd för att det väntar en väldigt sjuk tid nu. Jag gillar inte att vara klen och ha ont ...

Förra natten sov jag dåligt. Vaknade mitt i natten och hade svårt att sova. Det gör ont att ligga, ont att andas och jag hittar ingen bra ställning. Det värker både i skuldran, i armen, i sidan och i bröstet. Det hugger till när jag vänder mig. Jag tar värktabletter och bullar upp med kuddar. Det här gör mig så ledsen. Det känns som om min lunga är angripen och jag får svårt med luften. Hur ska det bli nu?

På jobbet idag ringde jag ett nummer som jag fått till kontaktsjuksköterskan på kirurgen. Så skönt att ha fått en sådan! Hon lovade att hjälpa mig med recept på fler värktabletter så att jag ska kunna sova. Och så försöker hon hitta en läkartid så tidigt det går efter tisdagskonferensen i nästa vecka. Å vad det känns bra att veta att de hjälper mig!