Förut, när jag var ung hade jag jämt så bråttom. Livet snurrade på och jag följde med på karusellen och parerade alla de händelser som dök upp och bara pågick. Jag tänkte att jag skulle göra det jag själv verkligen ville, någon gång sedan. Det fanns ju oändligt med tid och så klart skulle den dagen komma då jag kunde utforska och ägna mig åt mina egna önskningar och drömmar.

Som barn ville jag bli sångerska. Som tonåring ville jag bli skådespelare och från 20-årsåldern var det författandet som hägrade.

Men jag lyssnade aldrig tillräckligt på drömmarna och satsade aldrig fullt ut. Kanske var det rädslan att misslyckas som gjorde drömmarna till någon slags livslögner. Istället fyllde jag mitt liv med många fina barn, en massa pluggande och mängder av arbete på olika arbetsplatser.

Jag har levt ett bra, kärleksfullt och roligt men stundtals också väldigt jobbigt liv. Många sorger och förluster har drabbat och format mig.

Men på sidan om det pågående praktiska livet har lusten att uttrycka mig konstnärligt på ett eller annat sätt alltid funnits. Oftast har jag tryckt undan lusten. Bett den vänta, vänta på framtiden.

Så underligt det då har känts när jag på grund av cancern förstått att framtiden inte är oändlig. Plötsligt kan jag inte räkna med framtiden alls. Inte planera, inte ens drömma längre.

Det är lätt hänt att bli uppgiven när de här tankarna och insikterna når en. Och rädd. Jag har perioder då jag inte vågar se framåt det minsta.

Men idag satte jag i alla fall vårlökar i jorden - pingstliljor, rosa krokus, kungsängsliljor och vita, bulliga och rufsiga tulpaner. Jag hoppas verkligen få glädjas åt dem när de blommar efter den långa vintern.