Cancer är en oberäknelig historia. Jag börjar tro att jag verkligen har "tur som en tokig".

Trots att jag fick så dystra besked i våras med återigen nya metastaser, som förmodligen inte skulle gå att hejda (cancer för tredje gången), så tycks medicineringen jag fått i somras ha stoppat upp förloppet. Det är nu snart fem månader sedan senaste cellgiftsbehandlingen och cancern slumrar fortfarande. Tumörerna är kvar, men alla värden är bra och ingen förändring syns på röntgen. Både jag och doktorn gladdes åt provresultaten och nog är det förunderligt hurdana vändningar den här sjukdomen kan ta. Ibland fungerar behandlingarna och vården! (Det enda smolket i bägaren är värken, tröttheten och oron.)

Det goda beskedet från röntgenresultat och blodprover innebär att jag slipper cellgiftsbehandling denna gång också! Nästa röntgen och provtagning planeras till om två månader. Då är vi framme i februari.

Detta var ju absolut den bästa julklappen jag kunde få!

Att leta efter orsaker till sin cancer är något som jag tror att de flesta drabbade ägnar sig åt. "Varför fick jag cancer? Har jag ätit fel, tränat för lite, levt för osunt ..."

Det är ju inte så stärkande att i efterhand ångra sitt levnadssätt eller skuldbelägga sig själv. Men ibland kan det kanske hjälpa att försöka förstå. Jag läste till exempel att det ibland kan finnas ett samband mellan utmattningssyndrom och för tidig död i t ex cancer. Kanske kan min långa tid i stress och min långa tid som sjuk i utmattningssyndrom ha bidragit till att jag blev sjuk i cancer.

För att klara av att vara sjuk i cancer tror jag att det är det bra att släppa och inte älta alla tankar om varför. Istället försöka må bra och göra det man kan för att läka så gott det är möjligt.

Men hur får man hopp när prognosen är dålig? Och när orken är liten?

Själv blir jag glad de stunder då jag lyckas leva utan fokus på sjukdomen. Jag är så trött på att vara sjuk, trött på att vara trött och trött på all väntan på nya besked.

Jag kan också bli trött på alla goda och välmenande råd. Allt från råd om att springa sig frisk till att pröva tarmsköljningar. Men hur ska man orka "kämpa" när det ändå inte kommer att hjälpa ... Eller, kommer det att hjälpa? Finns det något sätt att mota och kanske till och med bota cancern? Har jag verkligen mod att låta bli att lyssna och prova?

Jag vet att min diagnos med opererad tarmcancer och opererad bukhinnecancer som i våras spritt sig vidare med nya metastaser i bukhinna och lungsäck, statistiskt sett inte ger någon god prognos. Särskilt inte om man inte får fler operationer. Men hittills har ju cellgifterna och avastinet jag fick i våras och i somras lyckats stoppa upp tillväxten av ytterligare metastaser. Nu väntar jag på nya besked.

Och jag tänker att det bästa jag kan göra är att ta det lugnt och inte bli stressad av mina tankar. Jag försöker leva med glädje och lite guldkant, så gott jag kan. Så länge jag kan.

Jag äter sedan många år mycket grönsaker och fisk, men inget kött. Det har känts bra för mig att äta så nyttigt jag kan. Men allt kan bli bättre. Och ännu godare!

Jag använder mig av ny kunskap och nya recept. I helgen bakade jag ett gott fruktbröd och en efterrättskaka på bland annat dinkelmjöl istället för vetemjöl. Jag ska i möjligaste mån försöka undvika vanligt vetemjöl och mejeriprodukter. Hoppas må bättre i magen och bli piggare av det.

Apropå mat som man ska bli pigg av har vi festat på röd smoothie gjord av lingon, hallon, bananer, tranbärsjuice, vatten och solrosfrön hela helgen. (Nästa gång ska jag boosta med nyponskalspulver också).

Idag blev det grön smoothie (grönkål, ruccola, solrosfrön, avocado, ingefära, gröna ärter, surkål, vatten) till middag. När jag har mer hemma kan det dessutom vara selleri, gurka och kiwi i. Härligt!

Nu innan jag somnar dricker jag en kopp ingefäraté med gurkmeja. Jättegott!

Hoppas att kroppen får sig ett lyckorus av den nya kosten. Jag behöver allt jag kan få för att försöka mota tröttheten. Önskar så att värken i rygg och bröst kunde gå över. Med värktabletter blir det drägligt, men usch så trött jag känner mig. Har svårt att hålla ryggen rak. Kanske är förklaringen att jag inte styrketränar? Jag promenerar alltid en halvmil eller mer per dag, men det räcker tydligen inte.

Jag försöker praktisera avslappning och andningsövningar. Och en stunds qigongövningar varje dag börjar jag med nu igen. Det behövs för att göra mig lite smidigare om inte annat.

TACK! Jag har varit på fina Frötuna gård där Cancerrehabfonden bjudit mig och andra cancerpatienter på en rehabvecka full av omtanke, omvårdnad och ombonad tillvaro. Underbart!

Vi fick vistas i vacker miljö och stilla oss i mindfulness och yoga, äta gott och nyttigt, lära oss om kostens betydelse, delta i gruppsamtal och ha individuella samtal om våra livssituationer med kronisk cancer eller färdigbehandlad cancer. Och hur vi kan leva så gott som möjligt efter det vi varit med om. (Klicka på bilderna nedan, så syns de tydligare!)

         
Det var så skönt att känna sig så omhuldad. När vi inte hade samtal och föreläsningar promenerade jag i de vackra omgivningarna, sov i mitt egna fina rum, badade bastu och doppade mig i bassängen utomhus, fick skön massage och gick till dukat bord. Det kändes lyxigt.  

Att berätta om och prata om sina upplevelser av sjukdom och sjukhusvistelser var både bra och jobbigt. Cancern sätter sina spår. Men det var fantastiskt att få möta så många fina och varma människor som alla varit sjuka. Alla så olika varandra men med cancern som gemensam nämnare.

Under mindfulnessövningarna satt vi i ett litet orangeri med tända värmeljus på varma fårskinn. Jag kände att jag ville ta med mig den sköna känslan hem och skapa mig ett eget ställe där jag kan känna mig omfamnad och samla mig. Så väl hemma idag på Luciadagen tog jag reda på var man kan köpa fårskinn. Jag och min man åkte till en gård i närheten av var vi bor och köpte var sin julklapp till varandra: fårskinn.

Här nedan är mitt varma sköna ekologiska fårskinn som jag kan sitta hemma och meditera på.

December är en skön månad. Adventstid, julbak, tända ljus och glöggstunder med nära och kära. Men också jäkt med allt som ska hinnas med på jobbet inför jullovet och hemma med städning och julklappsköp.

Vi har en fin helg hos mina föräldrar i Sundsvall. Här jäktar vi inte, utan kopplar av och njuter av att träffas. Det gör gott! Men jag undrar hur jag ska orka "varva upp" igen när vi ska köra hela vägen hem i eftermiddag. Det skulle vara skönt att bara stanna här och fortsätta i lugnet.

Imorgon är det redan vecka 50 och den här veckan ska jag återigen röntgas. Jag oroar mig för vad röntgen ska visa, men det får jag inte veta förrän i slutet av vecka 51. (Då har jag också hunnit lämna blodprover.)

Men denna vecka - vecka 50 - ska jag ta ledigt från jobbet och åka iväg på "rehabvistelse" med mindfulness, gruppsamtal, bad, massage, yoga, promenader, föreläsningar och egentid. Cancerrehabfonden ordnar dessa veckor för cancersjuka. Jag tror att det kommer att ge mig lite styrka och ork att klara min situation bättre.

Ha en fin andra advent och en bra vecka!

Idag har vi haft två barnbarn (och deras föräldrar) i huset. Dagen har varit fylld av pyssel, mat, glögg och pepparkaksbak. Och lite läsning av bok innan de åkte hem.

Jag har varit lite låg på sistone, men det känns bättre nu. Jag fick sådan peppning av svägerska och svåger i helgen när vi träffades. Och jag blir glad av mina arbetskamrater och fina grannar som muntrar upp mig på alla sätt. Idag kom ett härligt vykort som fick mina mungipor att dras uppåt. :-) Tack! 

"Hur ska lillan orka?"
Nej. Det är det jag inte gör. Inte om jag tar i som jag gjort. Inte om jag pressar mig och oroar mig. Inte om jag är så missnöjd med att jag inte orkar ...

Jag måste börja i en annan ände. Jag vill börja i en annan ände. Jag vill ta vara på de stunder då jag orkar, jag vill ge mig energi. Vila mycket och bara göra det som får mig att må bra. Ta värktabletter mot värken. Tillåta att orken finns där ibland och försvinner ibland. Vara lite snällare med mig själv.

Ja. Så får det bli!