demens

31 januari 2016 20:26

Är en sällan-besökare. Men följer dig, om än inte så frekvent, så i alla fall nån gång då och då. Vill bara säga - vilken j... kämpe du är! :-)

Helena Lundbäck

31 januari 2016 21:10

Tack för det. Kul om du får ut något av bloggen. (Ja, man har ju liksom inget val. Det är bara att leva på och försöka göra det så bra som möjligt. Vi har alla våra stora och små kamper att föra.)

Maria Lindgren

1 februari 2016 13:04

Hej Helena, det är märkligt det där, men mor-och farföräldrar kan ha en annan betydelse än vi tänker oss. För 1,5 år sedan blev barnens morfar inlagd och var ganska allvarligt sjuk. Efter någon månad var han stabil och fick komma hem. Min son Alex, som vid denna tiden fick sina sista cytostatikabehandlingar efter sin första hipecoperation och mådde skitdåligt, var totalt förkrossad att morfar var sjuk. Han grät och var rädd att morfar skulle dö, att han själv var sjuk betydde mindre.
Du har säkert en stor plats i dina barnbarns hjärta.
Ha en bra dag,
Kram Maria

Helena Lundbäck

1 februari 2016 15:26

Kram!

Karina

1 februari 2016 18:25

Ja du fina du! De är inte lätt.. Veta hur man ska göra och va man ska säga och så.. Men jag förstår du försöker göra de bästa du kan! Men ibland har man inte svar och tanken att göra så att allt blir perfekt.. Vi är ju bara människor! Men jag tror nog du gör de bästa du kan! Kram från Karina💖💖

Helena Lundbäck

1 februari 2016 22:04

Ja visst står man svarslös ibland. Men vi gör alla så gott vi kan. Kram!

Lenal

1 februari 2016 18:29

Hej Helena!
Du är en fantastisk och stark kvinna.
Och du hjälper så många andra sjuka, som läser din historia!
Jag tycker att barnbarn på något sätt behöver inte informeras om dem sjukdomar, speciellt cancer, som deras mor/farföräldrar lider av.
Dem skall leva fullt ut sin barndom.
Visst bör vi lämna livet före barn och barnbarn, och inte involvera så mkt i det, som kommer att ske med oss.
Det är för tungt för barnen.
Vi bör skydda dem.
Många kramar.
Lena.

Helena Lundbäck

1 februari 2016 22:06

Ibland kan det vara bra att veta och ibland kan det bli för jobbigt för barnen. Inte så lätt att veta i förväg alla gånger. Men jag tror också att barnen lär sig av alla upplevelser. Det är inte så farligt för dem att vara ledsna, fundera över döden och sörja, så länge de har tryggheten runt sig. Liv och död är ju trots allt något naturligt. Det viktiga för mig tycker jag är att vara tillsammans med mina barnbarn och ge dem mycket kärlek och glädje. Dessutom lever de i kärleksfulla familjer med sina föräldrar. Så jag tror att de klarar av att veta att jag är sjuk.

Annika

1 februari 2016 21:34

Du har så rätt i din senaste kommentar. Mina tjejer var 6 och 8 år när min bästa vän fick sin cancer tillbaka. Jag tog med dem till sjukhuset, de fick följa med på strålningsavdelningen och åka i sängen tillbaka till avdelningen. Jag ville verkligen avdramatisera detta med cancer, tappa håret och döden. Vi följde med ner till perukmakaren och tjejerna fick också pröva peruker. Vi fick skratta med barnen, i den ångest vi själva bar på. Själv ville jag ge ett fint minne av min bästa vän innan hon blev allt för dålig. För hur som helst är det inte det vi vill minnas, det sjuka och jobbiga.

Knappt ett år senare fick tjejernas mormor cancer och de var med de sista veckorna och även vid dödsbädden. De visste att nu skulle mormor dö. Min älskade mamma fick tjejerna att skratta med henne och hon berättade för dem att nu är det hennes tur att hjälpa till i himlen. Även om de var ledsna och grät, så hade mamma visat trygghet i det som skedde, vilket hon förmedlade till oss alla.
Självklart blev de ledsna när även Carola dog 5 dagar senare, hennes begravning blev mycket jobbigare för oss alla. Fasen här dog ju en mamma, till barn som var i deras egen ålder. Men skolan, kompisar och leken tar dem vidare i livet tillsammans med sina nära, familjen, kusiner mfl.

Det gjorde mer ont i hjärtat när deras 12-åriga ridkompis dog i cancer. Döden kom ner i ålder och den begravningen skar i hjärtat på ett helt annat sätt. Det blev än mer uppenbart att man ska göra det som man trivs med. Nu, 4 år senare, när vi flyttat vet jag att Julias dödsannons + kort fortfarande finns med i minneslådan. Ingen glöms, ingen som visat varm vänskap och kärlek.
Ju mer man älskar desto större blir sorgen och saknaden. Du har självklart tagit en plats i dina barnbarns hjärtan. Jag tror du får bonustid för att du är så kärleksfull.
Kram till dig och de dina.

Helena Lundbäck

1 februari 2016 22:08

Tack för en underbar kommentar!

Maria Lindgen

2 februari 2016 18:22

Hej igen,
Apropå kommentarerna om hur man ska hantera att informera barn om tråkiga sjukdomar.
Var och en blir salig på sin tro, så att säga, det finns nog inget sätt som passar alla. Bara man känner att man gjort det bästa man kan. Själv tror jag på att vara ärlig mot barn såväl som vuxna, barn är så mycket mer förståndiga och kloka än vad vi vuxna Ibland vill erkänna.
Kram

Helena Lundbäck

2 februari 2016 18:46

Jag tänker som du, Maria!

Maggan

3 februari 2016 19:15

Hej Helena...jag vill gärna ge min erfarenhet och syn på det viktiga du tar fram i detta inlägg. Om barnen och döden. Vi har erfarenhet i vår familj av detta, mina barnbarns mamma gick bort i ett snabbt och dramatiskt förlopp förra året då alla barnen var i tonåren...de var med hela tiden och deltog i förloppet och det var viktigt sa kuratorn för annars bär de det traumatiska inom sig...inte minst psykologer påpekar vikten av öppenhet mot barnen och att inte hålla inne med sina känslor Vi var väldigt öppna och visade vår sorg och även barnen fick prata om det och gråta. Det har hjälpt dem att bearbeta så idag mår de relativt bra även om saknaden kommer över dem ibland. Det är mycket värre att inte låtsas om något, så var det förr i tiden och man har hört berättelser att barnen då kände sig svikna. Att de blivit lurade. Barn förstår så mycket och kan bära mer än vad vi tror, bara de får prata om och om igen om det svåra. Att få vara delaktiga även i sorgen. I Karlavagnen var det flicka som berättade att hennes pappa dog när hon var 12 år. Ingen pratade om det och i 18-årsåldern så kom det ikapp flickan och hon fick svår ångest Så att vara ärlig mot barnen och prata med dem är det bästa sättet för dem att bearbeta, tror jag . Så jag tycker ni har gjort helt rätt. Sedan är vi olika som människor, en del tycker si och andra så...men det bästa för barnen tror jag är att vara ärlig och inte ge dem en falsk bild av verkligheten. Ville bara berätta...Kram från Maggan

Helena Lundbäck

3 februari 2016 19:25

Käraste Maggan!
Det var en väldigt viktig kommentar du gav här. Och jag förstår så väl att ni lät barnen vara med och sörja och delta. Det vag ett fint sätt att hjälpa dem. Jag har själv vänner som varit med om samma sak. Mamman i den familjen ville bo hemma och dö hemma med alla barnen intill sig. Jag tror som du att man kan tala med kuratorer och psykologer som kan råda en i såna här svåra situationer och så till sist måste man följa sin egen inre kompass och lita på att det blir bra, det sätt man väljer. Det viktiga är att barnen blir sedda och lyssnade till och att de får kärlek. Allt gott till dig!