Jag skriver detta inlägg, för att jag fått några kommentarer som berör mig så. Dels från en kär vän som mist sin mamma i cancer och dels från en mamma, som har en son som fått många återfall och nu inte längre kan opereras mer. (Jag publicerar inte den kommentaren, då jag inte vet om du som är mamman vill visa ditt namn här. Men om du vill ha mer kontakt kan du ge mig din mailadress, så ska jag skriva direkt till dig.)

Detta att ha en kär nära familjemedlem som får cancer måste kännas oerhört mycket och på många sätt - drabbande, skrämmande, sorgligt, oroligt, ångestframkallande och säkert på många många andra sätt. Ni som står vid sidan och försöker hjälpa till, försöker hitta metoder, ny forskning, andra läkare, ni som skulle göra allt för att er käre sjuke ska bli frisk, ni kämpar många gånger så mycket! Eller så ser ni att det inte går att göra på annat sätt än vad läkarna säger, men kan inte acceptera att er son eller dotter eller syster eller bror eller mamma eller pappa har en kronisk sjukdom och kanske kommer att dö ganska snart. Hur kan man ta in det?

Min familj (mina anhöriga) har fått följa mig genom operation (2011), cytostatikabehandling, återfall med ny operation (2012), nytt återfall (2014)med cytostatikabehandlingar, strålning, cytostatikabehandlingar ... Och sedan våren 2014 har vi trott att  det bara är en kort tid kvar. Vi trodde att jag skulle dö snart när läkarna sa att nu kan du inte opereras mer, nu blir det bara palliativ vård.

Palliativ vård betyder egentligen vård i livets slutskede med omsorg om den döende människan. Tidigare tänkte man kanske bara på den allra sista tiden, de sista veckorna, men med cancervård av idag kan det också menas den vård som ges under en kort eller lång tid, när det inte längre går att ha inriktning "botande" cancervård. Det vill säga patient och vårdgivare vet att cancern är så spridd att den inte går att ta bort. Man vet att förmodligen blir det cancern som kommer att vara dödsorsak någon gång. Men patienten ska nu få vård som gör att den ska leva så bra och bekvämt som möjligt, den tid som är kvar, utan smärta och helst ska de som vårdar utgå från en helhetssyn där patientens väl sätts i fokus. (Jag tror att det kan se väldigt olika ut på olika ställen.) 

Men jag lever fortfarande. Det har snart gått två år sedan jag fick veta att det var slut med livräddande operationer och att jag förmodligen inte hade lång tid kvar. Två år med cytostatikabehandlingar i perioder. Cytostatikan och Avastinet stoppar tillväxten och när cancern sedan börjar växa på nytt  blir det nya kurer, som stoppar för ett tag till. Jag och mina anhöriga måste vänja oss vid att jag lever som sjuk. Mina anhöriga måste hitta ett sätt att förhålla sig till mig med sjukdomen. Det är inte alltid lätt, men konstigt nog tror jag att det blir lättare ju mer tid som går. Vi kommer närmare varandra samtidigt som vi måste släppa på "det dramatiska" läget och oron och istället släppa in vardagen tillbaka.

Ni alla som är anhöriga till sjuka, för er ser det kanske ut som för oss. Eller så helt annorlunda. Ni kanske har en sjuk kär person som inte har samma tur med behandlingarna. Även om cancervården går framåt och de allra flesta blir friska, eller kan leva sina sista år bra, trots sjukdomen, så finns det ju några som har det mycket tufft med sin cancer. Ibland har cancern hunnit sprida sig så mycket och det är inte alltid lätt att hitta rätt "mix" eller "cellgiftsblandning" som stoppar tillväxten. Det kommer också ett tillfälle när det inte går att operera mer, för att kroppen säger ifrån. Det kan också komma en dag då kroppen inte klarar fler cellgiftsbehandlingar, av olika skäl. Då måste det vara tufft att vara anhörig och stå vid sidan och se att den sjuke inte orkar mer.

Och ändå, ni anhöriga betyder så mycket för oss sjuka. Det är för er vi vill leva, och det är med er vid vår sida som vi klarar av att släppa taget när den dagen kommer.

Bara att ni finns är vår glädje. Vi som är sjuka kommer nog att "acceptera" (inte gilla, men förhoppningsvis förstå) vad som gäller, när de olika sista stadierna infinner sig. Och då tänker i alla fall jag, att vi sjuka i de senare lägena, när döden närmar sig, inte "kämpar" emot för att i första hand bli friska. Jag tror istället att vi i de lägena bara vill vara nära er. Det är vad jag tror. Det är ni anhöriga som betyder något! Och bara att ni finns, är den tröst vi behöver då. Kärleken är viktigast. Det är vad jag tror.

Kärlek till alla er fina och viktiga anhöriga!