Tiden - hur ska jag få den att räcka till? Och orken? Jag vill så mycket. Jag har så många som jag vill träffa och dela livet med, men jag har inte ork att resa runt och hålla alla relationer igång. Jag blir "den gamla flickan med de långa armarna". Världens äldsta lilla flicka. Gammal och sliten, men ändå naiv som en liten flicka. Jag sträcker mig för att nå allt, mina armar som burit barn och matkassar och livets alla bördor är långa, men räcker ändå inte till allt jag vill. Jag tar i av alla mina krafter och ... somnar av utmattning ...

I helgen har jag träffat mina föräldrar. Det var skönt att det äntligen blev av. Jag älskar dem så. Nu är vi hemma igen och snart ska vi vidare för att träffa andra familjemedlemmar. Det är skönt att möta och umgås med alla dem jag älskar. Men imorgon måndag blir det en heldag på Akademiska sjukhuset. Provtagning, besök hos diakon och sedan två olika röntgenbesök. Jag ska kollas upp - kropp och själ. Och det är bra. Jag vill verkligen bli undersökt och lyssnad på. Helst skulle jag också vilja bli "ompysslad". Som kroniskt sjuk i cancer känner jag mig trots alla vänner och min fina stora familj så ensam och ibland bortglömd. Många säger att de tycker att jag är "så stark", men det känner jag mig inte alls. Många säger att jag ser "så pigg" ut, men det stämmer inte med hur jag känner mig.

Jag hittade en grupp på Facebook där alla medlemmar är i liknande situation som jag, nämligen kroniskt sjuka i cancer. Det kan bli bra att vara med där. Jag tänker att jag kanske kan få stöd av andra i den gruppen. Kanske. Förmodligen kan de förstå mig och jag kanske kan förstå vad de andra i gruppen känner och tänker. Det är skilllnad på att ha cancer och kunna hoppas på att bli frisk och att ha cancer och veta att man aldrig kan bli frisk. En skillnad som känns inuti. När jag nu har kronisk cancer är det som om ett hopp har släckts. Jag vill fortfarande leva så gott det går, jag vill fortfarande njuta av livet och av alla mina kära, men jag känner mig samtidigt så liten, ensam och rädd. Och trött ...

Tröttheten gör allt större och svårare än det är. Värken känns mer. (Eller är det värken som gör mig så trött?)

Livet pågår och är fortfarande vackert, på sidan om allt elände i världen som också tynger mig. Jag fortsätter leva mitt i kaos. Men jag önskar verkligen att världen vore vackrare, att hatet och våldet som svärtar ner våra dagar (Inte mig personligen, men allt jag läser om och ser i media), att girighet, egoism, rasism, krig och alla vidriga mänskliga avarter försvann. Jag önskar kärlek och medmänsklighet, klokhet och värme. Mer lycka till oss alla! Mindre sjukdom och sorg! Mer hopp för mänskligheten! Mer glädje till barnen!

Så! Nu ska jag vila.I morgon är en annan dag och jag hoppas att det blir en varm och fin dag. Och att ni alla därute slipper smärta och sjukdom och att ni lever kärleksfullt och gott i glädje. Ha en fin vecka!