Att leta efter orsaker till sin cancer är något som jag tror att de flesta drabbade ägnar sig åt. "Varför fick jag cancer? Har jag ätit fel, tränat för lite, levt för osunt ..."

Det är ju inte så stärkande att i efterhand ångra sitt levnadssätt eller skuldbelägga sig själv. Men ibland kan det kanske hjälpa att försöka förstå. Jag läste till exempel att det ibland kan finnas ett samband mellan utmattningssyndrom och för tidig död i t ex cancer. Kanske kan min långa tid i stress och min långa tid som sjuk i utmattningssyndrom ha bidragit till att jag blev sjuk i cancer.

För att klara av att vara sjuk i cancer tror jag att det är det bra att släppa och inte älta alla tankar om varför. Istället försöka må bra och göra det man kan för att läka så gott det är möjligt.

Men hur får man hopp när prognosen är dålig? Och när orken är liten?

Själv blir jag glad de stunder då jag lyckas leva utan fokus på sjukdomen. Jag är så trött på att vara sjuk, trött på att vara trött och trött på all väntan på nya besked.

Jag kan också bli trött på alla goda och välmenande råd. Allt från råd om att springa sig frisk till att pröva tarmsköljningar. Men hur ska man orka "kämpa" när det ändå inte kommer att hjälpa ... Eller, kommer det att hjälpa? Finns det något sätt att mota och kanske till och med bota cancern? Har jag verkligen mod att låta bli att lyssna och prova?

Jag vet att min diagnos med opererad tarmcancer och opererad bukhinnecancer som i våras spritt sig vidare med nya metastaser i bukhinna och lungsäck, statistiskt sett inte ger någon god prognos. Särskilt inte om man inte får fler operationer. Men hittills har ju cellgifterna och avastinet jag fick i våras och i somras lyckats stoppa upp tillväxten av ytterligare metastaser. Nu väntar jag på nya besked.

Och jag tänker att det bästa jag kan göra är att ta det lugnt och inte bli stressad av mina tankar. Jag försöker leva med glädje och lite guldkant, så gott jag kan. Så länge jag kan.