tursomentokig

Direktlänk till inlägg 21 september 2014

Om kärlek och cancer

Av Helena Lundbäck - 21 september 2014 11:28

 

Vad händer med kärleken när cancern slår till? Hur blir relationerna till kärasten, de närmaste, vännerna? Kan livet fortsätta som vanligt? Efter tre år med cancer kan jag säga att för min del har mycket förändrats. Jag är lyckligt lottad som lever med min fine man och som har min älskade familj, men ändå är allt förändrat. Känslan av mening, odelad hoppfullhet och framtidstro är inte längre hos mig. Mycket av nyfikenheten, leken och lusten har försvunnit. Det blir svårt att våga satsa på och att bygga relationer när rädslan spänner över allt jag gör och tänker. Och kanske känner mina närmaste likadant?

Hur ska man kunna ge, hänge sig, njuta och vara öppen när allt är så osäkert? Det är så lätt att istället bli hård och sluten och fly undan.

Och ändå! Det är nu livet pågår. Det är nu som jag kan se all kärlek och känna hur viktigt det är att leva i kärlek! Jag får kärleken men klarar inte alltid av att ta emot den. Som om jag tror att jag inte riktigt är värd den, nu när jag har min obotliga sjukdom.

Cancern bryter inte bara ner kroppen, utan även psyket.

Jag vill inte bli hård och sörjande. Jag vill leva i kärlek!

 
 
Cija

Cija

21 september 2014 13:05

Kan säga att allt ställs på sin spets och alla i ens närhet blir prövade på något vis. Man vet vilka som finns nära, man vet vilka som finns i ytterkanten och man vet vilka som inte finns alls när det gäller. Man märker också att sånt som vissa kan reta sig på inte längre är något man lägger energi på för man tar dagen som den kommer, lite som om man lever här och nu.
Visst är det så att cancern bryter ner både kropp och psyke.
Men jag tror inte att någon som fått cancer blir hård...snarare mer ödmjuk och inte lägger energi på sånt som dränerar en på energi.
Man vet på något vis att livet är kortare än man tror.
Men nu är detta min filosofi och mina tankar. Jag är mitt uppe i min behandling just nu. Kram

http://cija.bloggplatsen.se

Helena Lundbäck

21 september 2014 13:16

Hej Cija! Tack för dina tankar! Visst blir man på många sätt mer klok och ödmjuk och framför allt medveten om att livet är ändligt. Jag önskar bara att jag skulle orka med att leva i ovissheten utan att tänka så mycket. Det är svårt att förhålla sig till detta med tiden när man inte vet ... Man får verkligen försöka lära sig att leva i nuet och ta vara på det som är.
Kram och lycka till med behandlingen och kärleken!

 
Göran

Göran

21 september 2014 22:52

Slumpades hit och... det tog c:a 5 sekunder att bli djupt berörd! Fan, vad stark du är som lägger ut bild av dig själv utan hår! Min första reaktion då jag såg DEN bilden var; Vilken vacker kvinna! Skönheten ligger i leendet och dina ögon. Med det "jävlar-anammat" behöver man inget hår!
Önskar dig alla mirakel i världen och är full av beundran för din fighting spirit! Unnar dig allt gott!

http://singelfarsan.bloggplatsen.se

Helena Lundbäck

22 september 2014 05:41

Tack Göran!

 
Ingen bild

Maggan

22 september 2014 10:18

Hej Helena.....din blogg är så ärlig och du beskriver precis hur det kan kännas. Jag tycker mycket om just din ärlighet. Nu när hösten kommer med dimman och det blir mörkare kanske också vårt sinne blir mörkare. På sommaren händer så mycket och allt är så ljust. Kanske vi ska unna oss extra om hösten för att mota bort de jobbiga tankarna som lätt biter sig fast. En skön massage kan göra under och frigöra känslor, besöka badhuset och basta, lite healing. Kort sagt sköta om vårt psyke lite extra. Om det inte hjälper så behöver man få prata med någon. Min läkare sa att får man något i huvudet, ex att alltid vänta på återfall så kan det fastna där. Då behöver man hjälp att komma ur det. Må så gott du kan och Kram från Maggan

Helena Lundbäck

22 september 2014 14:06

Tack Maggan!
Ja jag börjar fundera på om jag ska gå och prata med någon. Vad det gäller just återfall för min del, så har jag ju ett pågående återfall som inte kan botas. Så jag vet ju att jag går mot döden. (Fast det gör vi ju alla). Det jobbiga är att att det är så det är och att jag inte riktigt kan förhålla mig till det.
Mycket klokt att planera in bra saker som gör gott. En resa i höst har vi bokat, det känns fint, men jag ska tänka till om massage eller nåt liknande också. Hoppas du mår bra! Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Helena Lundbäck - 10 december 2017 11:04


Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

Av Helena Lundbäck - 6 december 2017 10:46


    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Av Helena Lundbäck - 21 november 2017 18:31

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Av Helena Lundbäck - 17 november 2017 14:59

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

Av Helena Lundbäck - 12 november 2017 23:04


På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards