"Det går att leva med cancer. Det går att bjuda motstånd. Ingenting är nånsin för sent. Allt är på sitt sätt fortfarande möjligt" skriver Henning Mankell som behandlats för sin cancersjukdom och levt vidare i vardagen och ovissheten. Det har gått åtta månader nu, sedan hans cancer upptäcktes.
Jag tänker att det på sätt och vis handlar om att antingen kämpa mot cancern eller att bara leva med den.
Under de tre år som gått sedan jag fick veta att jag har cancer, har min inställning till sjukdomen ändrats. Jag känner att det nu blir för jobbigt att "kämpa" och att det är bättre att stilla acceptera och se att det ändå finns liv kvar. För vad har man för val? När cancern är obotlig så är den. Då är det bättre att fokusera på livet än på cancern.
Henning Mankell skriver också att han varje dag upprepar en annan författares - Per Olof Enquists - ord: "en dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva".
Det är bra. Jag försöker leva på och göra det så bra det går, så länge det går.
Maggan
26 september 2014 16:02
Kära Helena...jag tror också på att man acceptera sin situation när man är i det läget, det tjänar inget till att sopa det under mattan och låtsas att allt är bra. Däremot accepterar jag inte att jag inget kan göra själv, mitt hopp och framtidstro eller att läkarna måste ha rätt .Det finns många jag känner med både ett och två återfall som ändå lyckats att få det att stanna upp med behandling och leva ett bra liv. Idag kan många med "kronisk" cancer leva ett fullgott liv om man lyckas mota bort de svåra tankarna. Henning Mankell tycker jag är en förebild liksom Katarina Hulting var för mig. Hon sa att hon såg behandlingen som ett "jobb" och att hon var en mycket bra patient som tog till sig allt. Jag försöker skaffa mig bra förebilder hela tiden, det är en hjälp för mig och hela tiden går forskningen framåt, kanske det kan komma något nytt, revolutionerande. OM jag skulle få ett återfall så hoppas jag behåller denna livssyn. Hoppas mina ord kan vara till lite hjälp och tröst. Varm Kram från Maggan
Helena Lundbäck
27 september 2014 18:26
Maggan, du ger mig hopp! Jag blir glad för det du skriver! Tack. Och varmaste kramarna till dig
Lisa
27 september 2014 22:14
Hej kära Helena. Har läst din blogg en längre tid och även lämnat tidigare kommentar. Men känner bara för att upprepa mig i det jag skrev. Du är otroligt stark och att få möjlighet att läsa om din kamp mot denna dumma dumma sjukdom är hedrade och SÅ viktigt för många. Du skulle bara veta hur många gånger jag återvänder hit till din hemsida och mitt i allt det hemska med denna sjukdom så sprider du sån glädje. Du har iallafall fått mig att inse att uppskatta livet samt att inte ta någonting för givet. Jag är 19 år med klassiska tonårsproblem, men tack vare dig bland annat har jag insett hur obetydliga dessa egentligen är. Livet är härligt och man ska passa på att njuta så länge man får vara en del av det. Tusen tack för att jag får möjlighet att lära mig av en så underbart klok och vis människa som dig. Fortsätt kämpa, du inspirerar många!
Stor kram till dig från lilla mig!
Helena Lundbäck
27 september 2014 22:42
Tack snälla Lisa för dina fina ord. Ja det är bra om man kan hitta det goda i livet och inse att själva livet är en gåva. För det är det ju. Och var och en har sitt eget liv att leva - kort eller långt - men väl sitt eget. Jag hoppas att du har och ger dig själv möjligheter att njuta av ditt liv! Tack igen! Och kram!