Det blev en fin midsommar. Några band blomsterkransar och åkte lövad skrinda till midsommarfirandet och några av oss firade lite med sång och dans och tävlingar vid festplatsen. Jag var hemma och vilade. Alla åt gott sedan och njöt ute. Några lekte Burken, andra diskade. Några spelade sällskapsspel inomhus och alla njöt av jordgubbar och meloner till kvällsfika.

Hoppas att ni haft en lika fin midsommar!

(Klicka på bilderna så syns de bättre!)

Det har varit en vecka med värk och krångligheter när vi ställer om medicinerna. Men imorgon är det midsommar och från att tro vi skulle vara ensamma här hemma och ta det lugnt för en gångs skull, till att inse att vi blir nio personer - vuxna och barn - det har gått så bra. Nu känns det hoppfullt. Det ska bli så roligt.

Vi har bett dem som ska komma att ta med sig lite, så blir det ett trevligt knytkalas. Det passar bra på midsommar. Jag kommer förmodligen behöva vila och sova då och då, men det får bli så. Alla klarar sig och allt ordnar sig.

Trädgården är så fin nu och jag är glad att jag kan vara med. Glad midsommar alla!

(Klicka på bilderna så syns de bättre!)

Jag är trött, jag sover mest hela tiden så det är därför jag inte orkat skriva här på bloggen. Vi har haft besök av olika familjemedlemmar och vänner och mellan sovstunderna pratar jag med dem tills jag somnar igen.

Det doftar liljekonvaljer och syrener i huset. Vi har plockat var och varannan dag. Man får passa på, snart är det slut med den doftande tiden.

Peter åkte bort ett dygn i helgen, för att ha kul med några gamla vänner och jag fick samtidigt besök av en kompis som lagade mat, diskade, gick ut med Valle, tog med mig och Valle i sin lilla röda bil, på en utflykt till Karlholm och så roade hon mig i största allmänhet genom att prata och skratta. Jag slapp göra något och jag slapp allt ansvar. Så skönt det var. Men ändå blev jag jättetrött efteråt och sov och sov.

Och sedan kom mina snälla svärföräldrar som är i nittioårsåldern på besök. Peter lagade all mat och grejade med allt, men de gamla var också med och gick på promenader (i och för sig långsamma) och diskade och fixade. Och jag försöter också göra något, bakade en kaka, men sedan kom tårarna. Jag orkade ju inte.

Det är bara att inse att jag är tröttare än de två gamla. Jag har ont och är astrött. Ligger på min säng med varma vetekuddar intill mig och med den vackra yllefilten över mig. Så är det. Tufft. Det känns bara så märkligt allting. Hur det har blivit ...

När det är solsken blir jag lite piggare. Mellan sömnstunderna. Jag kan inte sitta särskilt länge i vanliga stolar, för jag blir så trött i ryggen. Förmodligen har jag blivit förfärligt otränad också. Vad som är vad i min värk vet jag inte. Vad är det som gör ont? Trötthet i ryggen? Metastaser i skelettet med tryck från tarmen? Tarmproblem? Muskelspänningar? Muskelsträckningar? Är det metastaserna i lungsäcken som smärtar? Eller metastaserna i levern?
Jag försöker att leva med det. Det går ju inte att öka morfindosen i det oändliga. Eller?

Jag somnar och somnar. Är så förfärligt trött.

Igår var en vän här och fikade med mig och imorgon ska barnbarnen ha skolavslutning.

Valles "regnkappa" hänger på tork. Solen värmer genom tunna vita moln, det blåser en svag vind som för med sig en ren doft av sommar och kanske hav. Som ett minne från barndomen. Fåglarna har konsert för mig och jag sitter i min vilstol med en kopp kaffe. Valle ligger i gräset, i solen vid mina fötter. Han ger ifrån sig små bullriga ljud av förnöjsamhet. När det blir för varmt byter han plats och lägger sig i skuggan.
Jag tänker att det är gott att leva.

Många ger mig kommentarer om att jag är så stark och att jag verkar vara en så fin människa. Jag får veta att mina inlägg tröstar och att jag är så klok och ärlig och så vidare.

Det jag skriver, det som sker och slutligen hur det känns inuti är ju inte alltid exakt samma sak. Det handlar om tolkningar av allt. Hur jag lyckas betrakta, förstå och förmedla. Och om jag är stark eller svag tror jag inte går att svara på. Jag är en människa med brister och förtjänster. En människa med olika sidor, som sätts på prov i olika stunder.

Igår var en dag då jag fullkomligt bubblade över i tårar. Och dessutom flera gånger. Inför min granne/ vän, och med en annan vän i telefonen, med min mamma i ett annat telefonsamtal, med en sköterska på kvällsbesök, med min dotter som var här och åt middag med mig, med min man som kom hem senare på kvällen ...

Jag har sedan sovit hela natten och nu känner jag mig lugnare och ögonen är torra.

Jag tänker att det var ett övertryck som uppenbarligen behövde komma ut ur sin instängdhet och det räckte inte med att gråta en liten skvätt och i samtal med en person, utan tydligen var behovet jättestort och snudd på oändligt. Hela långa vinterns kyla som jag försökt mota med kamin- och kakelugnsvärme, stora koppar te, filtar och uppvärmda vetekuddar, löstes upp i sommarvärmen, som plötsligt bara fanns här överallt omkring mig. Sommarbris med sommardoft och en fantastisk konsert av fågelsång. Lätthet efter vinterhalvårets stentuffa tillvaro. I ett enda slag hände det, vände det ... Allt fick nya perspektiv. Som om jag stod på huvudet. Eller hjulade på gräset likt mitt barnbarn som var här på besök med sin mamma (min dotter). "Halleuja!" ropade han och snurrade över gräset som just bytt färg från gulbrunt till grönt. Och hunden käkar de nya friska gröna stråna. "Han tror att han är en ko!"

Och nu skriver jag om allt detta här på bloggen. Så kan ni läsare bilda er en uppfattning om vad som händer hos mig och i mitt liv och med mitt mående.

Nå, jag ska försöka sammanfatta. Jag sörjer. Jag sörjer att jag lever med min smärtpump och alla mediciner och jag sörjer för att sjukdomen bara pågår och pågår och för att jag aldrig blir befriad från den. Och jag sörjer för att jag inte orkar jobba, inte orkar resa och göra saker på de sätt som jag så gärna skulle vilja. Jag sörjer att jag inte orkar! Jag sörjer för att jag inte längre kan!

Och jag vet att jag kan vända på allt i tanken och säga "Vilken tur ändå att jag lever" eller "tänk att jag fått vara med så länge och fortfarande kan jag äta och gå .." men det fungerar inte alltid att vända sorg till glädje. Sorgen och saknaden måste också få finnas. Och tårarna måste också få rinna. Jag saknar livet som det en gång var när det var självklart och utan rädsla.

Men nu ska jag göra ett försök att gå ut i sommaren och jag får se om det blir en dag med eller utan tårar.

I natt låg jag lite vaken. Antagligen kortisonet. Och Idag har vi haft besök av två vänner. Jag orkade inte göra så mycket, men Peter handlade. hämtade vid tåget, lagade lunch, bryggde kaffe, diskade, gick en promenad med en av dem och plockade gullvivor, skjutsade sedan dem tillbaka till tåget. Och jag låg på min säng, i stort sett hela dagen. Men sent på eftermiddagen klev jag upp, snörade på mig mina nya skor och tog en kort promenad.

Det hade regnat och värmen började komma tillbaka. Fåglarna sjöng och det luktade som en frisk vårdag. Jag blev glad och lite stärkt. Jag gjorde därefter en sallad till middag och vilade sedan igen framför teven.

Vi fick förresten presenter av gästerna - en lotion till mig och en fin kryddväxt till oss båda. Tack! Det kändes också bra att kunna ge dem några små och stora plantor av det jag sått och drivit upp här hemma. Hoppas att de ska växa bra på annan ort!

Nu är det sent igen, men vi ska snart se ett avsnitt av en tv-serie innan vi ska sova. Jag hoppas på bra nattsömn sedan. Ha det fint!

Jag har fått en smärtpump. Vi håller på att ställa in den och försöker hitta rätt nivå. Än så länge verkar den inte räcka. Jag måste då komplettera med Abstraltabletter och Instanylspray vid smärtgenombrott. Men snart hoppas jag att jag ska kunna slippa smärtan.

Idag har jag också fått en Tens-apparat. Den fungerar så att jag sätter små "lappar" på huden och så kommer det små drillande impulser genom sladdarna från apparaten, som ska distrahera mig från smärtan. Spännande! Det fungerar på huden på ryggen men huden på magen och under bröstet var alldeles för känslig när jag provade. Sjukgymnasten förklarade att jag gått så länge med smärta nu så att hela området blivit känsligt. Jag upplever smärta bara jag petar på huden.

Jag ska också skriva dagbok över smärtan. Ett smärtprotokoll, så jag kan se timme för timme hur stark smärtan varit och när den är som värst.

Tårarna rinner när det gör ont, men kanske kommer det att bli bättre ....

Igår på påskdagen, hade vi besök av min dotter Stella. Hon åt lunch med oss och vi pratade om allt möjligt och hade det mysigt tillsammans. Peter fixade allt och jag kunde vila. Men jag gick också en promenad med Valle innan jag la mig och vilade i min säng igen.

På kvällen kom några vänner och Peter fixade middag åt oss. De hade med sig efterrätt, sedan satt de i soffan intill min sjukhussäng hela kvällen och pratade. Jag tog mycket smärtstillande hela dagen och kvällen och klarade därför av att vara tillsammans med de andra ovanligt länge. Så kul och mysigt! Men idag är jag trött förstås. Glad ändå!

Nu vilar vi båda, Peter och jag och tittar på film.

Ha en skön annandag påsk!