tursomentokig

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Helena Lundbäck - 16 december 2016 09:15

 

Nu är det bara en vecka till "dan före dan", då våra julgäster börjar komma. Innan dess har vi en helg med 4:e advent då min bror och svägerska hälsar på oss. Det har gått så fort!


Här hemma har vi två rum som vi använder på dagarna och ett av de rummen har sett ut som en verkstad ett bra tag nu. Julklappar och papper, garn och stickor, apelsiner med nejlikor som ska tryckas in, ljus och ljusstakar överallt, böcker, datorn och material till ett nytt skrivprojekt. Och allt detta har trängts bland alla de blommor som jag ställt invid de små fönstren och så det vanliga - frukosttidningen, post som ska sparas och all reklam. I köket står kolan, och pepparkaksburkarna på den lilla bänken där vi också har diverse prylar. I det andra rummet ligger flera filtar och kuddar i soffan där jag brukar vila stora delar av dagen. Därinne har jag också suttit och skrivit julkort och ofta är det också platsen för Valle när han vilar. Han trivs bra där, medan katten Amber håller till en trappa upp, utanför sovrummen. Vårt lilla hus är överbelamrat. Men det är mysigt också.


Ute är det fortfarande vitt och kallt. Och halt! Häromdagen skulle jag ta mig till närmaste samhälle, för att besöka affären där vi hämtar paket, och apoteket. Eftersom vi har (bara) en bil och den befann sig vid Peters jobb, fick jag ta bussen. Busshållplatsen ligger en och en halv kilometer från oss, så jag måste gå dit, trots ishalka och ömma fötter. Nåja, fötterna är bara ganska ömma just nu. Som tur är varierar värken och jag har varit inne i en hyfsat bra period sedan jag var på Teneriffa. Hur som helst, jag satte på mig broddarna och tog med mig Valle. Jag orkar nämligen inte gå ut med honom först och därefter gå till bussen, så han fick följa med. Två flugor i en smäll.


Ärligt talat är Valle en dragig hund. Det passar inte så bra med ishalka, så jag talade om för honom att det inte var lämpligt att dra. Han fick helt enkelt lyssna till mig när jag sa "BAKOM!". Och efter en stunds dividerande gick han verkligen bakom mig hela vägen till bussen medan jag traskade fram långsamt i vägkanten på den lilla snösträng som låg över isen. Det gick bra! Och Valle var sedan överlycklig att få hoppa in i bussen.


Orken varierar med dagarna och dagen med bussresan var en dag med ork. Annars är jag mestadels hemma och vilar mycket. Igår vilade jag mycket och kunde sedan följa med min vän och granne till en kyrka där vi lyssnade på en julkonsert med en manskör. Julkänslorna kommer så sakteliga. För några år sedan var jag iväg på det årets julkonsert med samma kör. Den gången grät jag för fullt. Antagligen för att jag tänkte att det skulle bli min sista jul. Men denna gång var jag inte lika lättrörd. Jag börjar vänja mig vid att vara kroniskt sjuk och vid att inte veta hur långt livet ska bli.


Önskar dig en fin fjärde advent och stressa inte med julförberedelserna!

Av Helena Lundbäck - 13 december 2016 23:27

 

Jag njuter av att vara hemma igen. Det är så vackert ute med all snö och inomhus eldar vi för att hålla värmen. Peter är förkyld och hemma från jobbet så därför har vi sällskap av varandra här hemma. Vi har tittat på luciaprogrammet på SVT och tagit det lugnt.

(Klicka på bilderna från morgonpromenaden, så syns de bättre!)

              
Jag mår ganska bra idag. Just nu är det bara en förkylning som ligger och lurar. Ena stunden känner jag mig riktigt förkyld med huvudvärk, snuva, heshet och tryck i bröstet. Andra stunden är jag pigg och kan gå ut med Valle. Idag har jag behövt det, då Peter legat förkyld.


Det kom ett paket med en fin present från en av mina vänner idag. Det var ett hjärta - ett vackert halsband - som plötsligt låg där bland resten av posten, i ett brev, ute i brevlådan. Vilken överraskning! Min vän som sänt mig smycket, har också cancer och vi båda vet hur snabbt allt kan ändras, rätt vad det är tar cancern nya tag, och kanske därför blir en sådan present så mycket värd. Vi vet inte hur länge vi får vara kvar och njuta av allt det vackra.

Av Helena Lundbäck - 7 december 2016 15:57


Här är så vackert och lugnt. Vi bor i lägenhet på ett hotell med pool och vi badar i den behagliga temperaturen. Det är skönt att kunna bestämma själv när vi ska laga mat och fixa kaffe, så som man kan göra när man bor i lägenhet. Vi befinner oss mitt i en fantastiskt skön sommarvärme, trots att det är vinter och adventstid hemma. Det ger extra ork och kraft och glädje. Jag har ont i olika knölar som bildats i bröstet och skelettet i bröstkorgen, men jag tycker att jag klarar smärtan bättre här, när det är så skönt att vara.


Det har gått bra att promenera lite också och här finns mycket att se. Vi har vandrat vid stranden och promenerat genom fina blomsterplanteringar och shoppat i stadskvarter. Det är ännu bara onsdag och vi har ända fram till söndag på oss, innan vi ska åka hem. Vilken tur vi har! Hoppas att ni som läser bloggen också har det bra!

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

        



Av Helena Lundbäck - 4 december 2016 06:42

Nu sitter Peter och jag på planet på väg till Teneriffa. Det ser verkligen ut som om vi kommer i väg! Och vi hoppas få vila och ta det lugnt en vecka i sommarvärme. Handväskan är full av mediciner och det känns bra inombords.

Hemma flyttar vår snälla granne in i huset och tar hand om hus, hund och katt! Så skönt för oss! Tänk så bra det ser ut. (Även om vi ser lite spända ut på bilden.)

Ha det så gott alla.

Av Helena Lundbäck - 25 november 2016 15:44

Så trött som jag är nu tror jag aldrig att jag har varit förr. Det är väl en kombination av novembermörker, sjukdom och långvarig behandling. Nu har jag gått på cellgifter ett helt år i sträck med endast en paus på två månader förra våren. Och tanken är att jag ska fortsätta med behandlingarna livet ut, eller så länge kroppen orkar.

Därför känns det så fantastiskt att Peter och jag har kunnat boka en resa till Teneriffa, som vi åker på i början av december. Då hoppas jag kunna tanka sol och energi och glädje så att det lättar upp tillvaron och ger mig ork att klara vintern.

Jag trodde inte att jag skulle kunna åka, men min läkare såg inga hinder, så nu passar jag på i adventstiden mellan två behandlingstillfällen. Jippie!

Idag har jag varit på stan i Uppsala och träffat en fin vän som jag lärt känna genom sjukdomen. Vi åt lunch tillsammans och pratade om livet. Och så fick jag en fin present, en ängel med en liten valp i famnen. Så söt!

Jag har träffat många som är sjuka i cancer och jag tänker att de alla är så fina och vänliga. Jag är så glad för alla dessa mina nya vänner. Vi blir ett stöd för varandra.

Innan jag åkte hem passade jag på att handla tre julklappar och nu sitter jag trött och sliten på tåget och längtar efter att få vila under en filt i min soffa.

Trevlig fredag kväll!

Av Helena Lundbäck - 14 november 2016 13:40

Det är omöjligt att hålla mig vaken. Medicinerna får mig att somna hela tiden. Jag sitter och sover på dagen och ligger och sover på natten. Och jag mår illa, men tack och lov kräks jag inte.

Men då och då håller jag mig vaken. Igår firade vi ett åttaårigt barnbarn. Det var roligt. Jag är så glad att lyckan finns där ändå.

Av Helena Lundbäck - 11 november 2016 19:56

Igår när jag var på ODA - Onkologiska dagvårdsavdelningen - sa sjuksköterskan som behandlade mig att jag är i det närmaste unik, som klarat av så många behandlingar med cyto+ Avastin. Det är så ovanligt att cancern fortfarande motas och inte tar över och att kroppen inte kroknat helt. Ja det är viktigt att se och förstå det. Jag har haft och har verkligen tur!

Nu är jag på väg hem från något som jag inte hade klarat av i somras. Jag har åkt hemifrån en stund och träffat några riktigt gamla vänner - fem klasskamrater från låg- och mellanstadiet, varav de flesta som jag inte sett sedan dess. Detta har jag klarat av fastän jag är mitt i behandlingsperioden. Jag förberedde mig genom att sova hela dagen innan jag åkte in till träffen. Och cellgiftspumpen fick följa med. Den sitter fastkopplad i min venport. Inte förrän imorgon kommer teamet hem till mig och plockar bort pumpen.

I somras hade jag i motsvarande läge mått så illa att jag måst ligga stilla med kräkspåsen beredd, men under hösten har jag klarat mig bättre vid behandlingarna. Vi har ju minskat på styrkan och dessutom glesat ut mellan tillfällena då jag får Avastin och cyto. Så nu reagerar jag inte med lika svåra biverkningar.

Jag hade med mig värktabletter, kräkspåsen, en flaska vatten och så hoppades jag att det skulle gå bra. Det gjorde det. Jag är rysligt trött och det värker i bröstkorgen. Men jag klarar att parera illamåendet. Vi hade bestämt denna kväll för längesedan och när jag fick behandling varannan vecka så hade dagens datum passat bättre. Men nu gjorde jag i alla fall ett försök, jag satt med en timme och det ångrar jag inte. Så roligt det var att träffa alla fina tjejer! Tack för att ni bjöd med mig!

Det ska bli skönt att bädda ner sig hemma snart. Och jag önskar er alla som läser detta en trevlig kväll!

Av Helena Lundbäck - 9 november 2016 22:58

Idag är en orolig dag. Många oroar sig för hur det ska gå i världen med den nyvalde presidenten i USA. Några oroar sig för om tåg och bussar ska komma fram i tid i vintervädret. Andra kör skakigt på snöiga vägar med sin egen bil med bara sommardäck ....

Många oroar sig för att döden är nära. Och jag oroar mig för om min cancer börjar ta fart nu när vi har glesat ut och minskat styrkan på behandlingarna. Ännu inga tydliga tecken på att så är fallet, men ...

Idag var jag inne på sjukhuset och pratade med min läkare. Hon tycker att det fortfarande ser ganska bra ut, då metastaser och cancermarkörer bara ökat lite, lite. Och vi resonerade kring behandlingarna och kom fram till att vi inte ska ändra något, då risken för att jag ska få svåra biverkningar, om vi ökar intensiteten, är så uppenbar. Så vi fortsätter med behandling var tredje vecka. Imorgon blir det alltså behandling igen.

Jag träffade en fin vän på onkologen idag. Hon berättade att hennes metastaser tyvärr har ökat rejält i antal och storlek på kort tid. Hon skulle starta en ny behandling idag och hon var väldigt orolig. Jag är så ledsen för hennes skull men hoppas att behandlingarna ska hjälpa henne att få hänga med länge än.

Jag hade en present med mig till min vän (- min bok som jag lovat henne länge) och hon gav mig en så söt tomte. Vi får trösta och peppa varandra vi som är sjuka i obotlig cancer.

Så länge det finns liv finns det hopp!

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards