Vad händer med min överkropp? Är det växande tumörer i skelettet? Jag har så jobbigt med tryck, obehagskänsla och värk. Det känns som om jag ska gå av. Orkar inte heller motivera mig att röra mig särskilt, utan vilar och sover mest. Har försökt med Alvedon och extra morfin. Det blir lite bättre, men det är så jobbigt. Jag har också snuva så ett tag undrade jag om det var förkylningen som gav värken och tröttheten i bröst och rygg.

Vilar vidare och hoppas att det bättre snart.

Nu har vi varit på skidsemester i några dagar på sportlovet. Resan gick till Kungsberget nära Sandviken. Med på resan var två av mina vuxna barn med deras familjer samt ett vuxet bonusbarn och så Peter och jag och hunden Valle. Det har varit plusgrader och dåligt med snö på vägar och fält, först sista dagen snöade det, men alla backarna var fina och det var ju huvudsaken att snön fanns där. Att det sedan var soligt en del av tiden, var ju bara riktigt skönt.

Fem av oss bodde i en lägenhet och övriga sex i en annan lägenhet som vi hyrde i hus nära skidbackarna. De var suveränt fina, fräscha och praktiska. Alla barnbarn och vuxna åkte slalom i de olika backarna, alla utom jag. Istället vilade jag, läste, stickade, spelade kort och Yatzy med barnbarnen, sov en hel del och jag gick också ut en stund var dag med Valle. Och en gång per dag satt jag i bastun för att värma upp mig. Jag känner mig sjuk och blir ena stunden genomsvettig och sedan frusen invändigt i omgångar under dagen, en obehaglig känsla som tillsammans med värken i bröstkorgen gör mig så vek, kraftlös och ledsen. Då är det skönt att duscha och basta sig behagligt varm och lugn. Det fick mig i balans.

- Men jag såg dig aldrig i backen, sa ett av barnbarnen till mig en kväll. - Man måste ju träna för att bli bättre. Och det är faktiskt inte jobbigt, det är mycket jobbigare att gå på promenad! 
Barnbarnet försökte verkligen argumentera för att också jag skulle åka skidor som alla övriga. Men med mitt mående, min kondition, mina svaga benmuskler och min relativt dåliga balans var det ingen bra idé. 

Jag behövde mina timmar till att vila och sova, medan de andra var ute, för att orka umgås lite när de åkt klart. Och jag är väldigt glad att jag kunde följa med på denna skidresa. Det var så mysigt att ha alla med, att kunna vara tillsammans, laga och äta middagar med alla och vara nära de man älskar. Det gör mig glad ända in i hjärtat och det räckte långt för mig, mycket längre än att åka i alla skidbackarna!

Jag fyllde år en av dagarna och blev därför firad i Kungsberget, av familjen med sång och god middag, små prylar från barnbarnen samt biocheckar. Jag hade även fått fina tulpaner av min bonusdotter innan vi åkte. Och så grattades jag väldigt av vännerna på Facebook. Dessutom fick jag en ny randig tröja av mina kära föräldrar. Den blev jag väldigt glad för!

Men jag blev även uppmärksammad när jag kom hem. Jag blev så glad för det låg ett stort kuvert i brevlådan med presenter och hälsning från min dotter i Småland och hennes familj, samt ett litet med en fin grattishälsning från min snälla faster och farbror. Det värmer. Och från mina fina svärföräldrar fick jag en ny härlig tulpanbukett. Och den blev jag också så glad för. Det är så fint med tulpaner av alla de sorter och färger! 

Jag har det bra ändå och nu ska jag vila mig en stund och hoppas återfå mina krafter.

(Klicka på bilderna nedan, så syns de tydligare!)

Tidigt åt jag frukost med Peter. Jag hade klivit upp och klätt mig. Sedan gav han mig en kram och åkte. Och jag försökte lägga några bitar i evighetspusslet, men värmen från elden gjorde mig sömnig. Därför la jag mig under den tjocka filten i soffan. Inte förrän Valle tittade på mig, intensivt, vaknade jag. Då var det redan långt efter lunchtid och jag reste mig motvilligt, för hans skull, satte på skinnmössan och vantarna, täckjacka och kängor, sedan gick vi ut.

Valle följde spåret av en annan hund, lycklig och ivrig, och jag tog av mig vantarna och stannade, lutade ryggen mot ett träd, vände ansiktet mot solen och blundade en stund, innan vi gick vidare. Den värmde. Strålarna från februarisolen är förvånande varma och de allra mest efterlängtade. Till och med hästarna i hagen tycks njuta där de står stilla och låter solen mjuka upp varenda liten fläck i sin vintertjocka päls.

Promenaden blev en timmes utomhusnjutning och Valle låg sedan kvar på bron medan jag åt min lunch. Efter några minuter krafsade han på dörren när han fått nog, det är kallare i skuggan. Och snart låg vi i varsin hög och somnade på nytt, han i sin korg och jag i soffan, trots att jag tänkt sitta och skriva denna eftermiddag. Nästa gång blev jag väckt av telefonen. Då var det redan mörkt och jag undrade varför Peter inte kommit hem ännu. Han kom senare och vi åt och såg på tv en stund. Det var den dagen.

Igår däremot höll jag mig vaken nästan hela dagen. Jag somnade en stund vid frukostbordet och senare en stund i badrummet, men mest var jag vaken och höll i gång tills tröttheten övermannade mig.

Idag är det fredag. Klockan 12 vaknade jag åter i soffan efter att ha sovit hela förmiddagen.

På eftermiddagen har jag kämpat med att hålla mig vaken. Jag har bakat! Det luktar så gott och får mig på bra humör.

Men det är ett märkligt liv jag lever, med all sömn, kanske likt en hunds, men i så fall en mycket gammal hund som mist den unga hundens många stunder av explosiva energikickar. Jag har uppenbarligen tappat farten, en fart som jag alltid haft, även för att peppa mig själv i svåra stunder. Nu glimtar den bara till i vissa stunder. Oftast visar den sig inte alls.

Det blir helg och vi får besök av mina två fina bonusbarn. När vi blir fler här hemma är det lite lättare att känna glädje och kanske att få energin att växa.

Trevlig helg!

Någon som jag känner (jag minns nu inte vem), har berättat att dennes farmor alltid gick omkring och sa "Det kommer jag aldrig att överleva, då är jag borta för längesen" ..... Men det blev inte som hon trott. Hon levde länge och blev jättegammal. Så synd att hon hela livet var rädd och att hon levde i tron att hon inte skulle få vara med.

Jag börjar bli som hon, i alla fall i tanken. Jag tror nämligen inte att jag någonsin blir gammal. Jag tror att det snart är dags för mig att dö. Men jag hoppas att jag inte med hörbara ord sprider mina tankar till vänner, barn och barnbarn. Jag vill ju inte dela ut sorg nu, när vi kan vara här i glädje tillsammans all den tid som blir. Jag vill leva i kärlek och glädje även om jag sörjer i tanken.

Ibland tänker jag, att jag med mina sorgliga tankar skrämmer bort många vänner. De hör nämligen inte av sig så ofta längre.

I förra veckan var vi i alla fall på bio med middag efteråt hos en av vännerna. Det var skönt! Jag behöver komma från min vardagliga värld hemma och mycket riktigt, jag glömde min sjukdom för några timmar och njöt för fullt, med glädje och tårar, av att finnas vid fyren mellan haven, tillsammans med Michael Fassbender och den lysande stjärnan Alicia Vikander. Tack för det!

Jag mår så oändligt mycket bättre när jag får träffa mina barn och barnbarn. Då är det som om bitarna faller på plats igen och jag fylls av självklar glädje och lycka. 

Idag fick vi lyckan att titta på judo, när äldsta barnbarnet tävlade. Det har jag aldrig gjort förut och det var riktigt roligt. Han var så duktig och det var en fin stämning i lokalen, bland alla tävlande barn och vuxna i publiken. Det är en bra sport där alla beter sig så respektfullt mot varandra, det tycker jag är fint. (Klicka på bilderna så syns de tydligare)

Efter tävlingen åkte vi hem til oss och åt pannkakor och spelade kort en stund. Så mysigt med en söndag tillsammans. Tack för det!

När man har en kronisk sjukdom som med största sannolikhet leder till döden, kan det vara svårt att hitta mening med livet och framtidstro. Det är olika. Jag vet unga mammor som tänker precis tvärtom, de har sitt livs mening framför ögonen - barnen - och de kämpar och gör allt för att finnas där för sina barn så länge de bara kan.

Jag går mest ensam hela dagarna och när jag mår illa eller har ont är det svårt att peppa sig själv till glädje. Jag har också haft svårt att kunna planera vad som ska hända framöver - jag vet ju inte hur jag ska må då och om jag ska orka ...

Idag beskar jag mina pelargoner och stoppade några små skott i krukor. Jag försöker skärpa mig lite - ta vara på nuet och samtidigt tro lite på framtiden.

Efter gråmulna sorgedagar med gråt och sömn, diarré och sår i näsan, och gråt och sömn .... vaknade jag idag i soffan kl 12 av att solen sken. När jag tog ut Valle var det minusgrader och riktigt kallt, det blåste, men det var vackert. Jag klädde mig i varma byxor och tjock jacka, lindade in mig i halsduk och tog på skinnmössan och över den täckjackshuvan med pälskrage.

Valle var glad att jag orkade gå en bit, så jag släppte honom lös. Han sprang så nöjd och luktade på allt spännande. När vi kom ner till dammen bakvägen, ville han springa ut på bryggan och titta som han brukar. Men ack! Han genade i vassen och gick rakt igenom isen och plurrade. Som han frös. Han kunde inte ta sig upp själv på bryggan, så jag fick stega ut och hjälpa honom komma på fötter. Som tur var hade jag hans halsband att ta tag i.
Fastän han skakade på sig, satt det istappar kvar i pälsen och han såg riktigt ut som en raggig hund.

När vi kom hem kom nästa överraskning. Jag fick inte upp låset. Dörren gick inte att öppna hur jag än försökte. Jag ringde till slut Peter, som var på jobbet och hade massor att göra. Han fick komma hem och försöka hjälpa mig, men inte heller han lyckades öppna dörren. Så han fick i sin tur ringa en låssmed och jag gick in till min underbart snälla granne som gav mig en handduk att torka Valle med och så värmde vi oss i hennes spisvärme. Efter att jag fått en varm kopp te och en bulle, dök sedan låssmeden upp. Och när han jobbat en stund hade han lyckats byta ut den trasiga delen i låset. Hurra!

Frid och fröjd. Nu somnade jag inte om utan höll mig vaken efter alla äventyr. Jag bestämde mig för att baka semlor som en tröst och till glädje för kvällen. Sött är säkert riktigt dåligt för min trassliga mage, men jag struntade nu i det. Om det kan få mig att bli lite gladare så är det ändå bra.

Hoppas att du som läser har det bra!

Behandlingarna tar på orken. Det går upp och ner med krafterna. Idag har jag nästan bara sovit, trots att en av de bästa vännerna varit på besök och lunchat med oss. Jag masade mig upp och gjorde en äppelpaj samt gick en kort promenad med hunden, men inget annat orkade jag. Sedan har jag somnat om gång på gång, även när vännen var på besök. Tur att jag har en man som kan laga mat och diska och ta hunden på långpromenader.

Hur ska jag hitta ny energi?