Efter gråmulna sorgedagar med gråt och sömn, diarré och sår i näsan, och gråt och sömn .... vaknade jag idag i soffan kl 12 av att solen sken. När jag tog ut Valle var det minusgrader och riktigt kallt, det blåste, men det var vackert. Jag klädde mig i varma byxor och tjock jacka, lindade in mig i halsduk och tog på skinnmössan och över den täckjackshuvan med pälskrage.

Valle var glad att jag orkade gå en bit, så jag släppte honom lös. Han sprang så nöjd och luktade på allt spännande. När vi kom ner till dammen bakvägen, ville han springa ut på bryggan och titta som han brukar. Men ack! Han genade i vassen och gick rakt igenom isen och plurrade. Som han frös. Han kunde inte ta sig upp själv på bryggan, så jag fick stega ut och hjälpa honom komma på fötter. Som tur var hade jag hans halsband att ta tag i.
Fastän han skakade på sig, satt det istappar kvar i pälsen och han såg riktigt ut som en raggig hund.

När vi kom hem kom nästa överraskning. Jag fick inte upp låset. Dörren gick inte att öppna hur jag än försökte. Jag ringde till slut Peter, som var på jobbet och hade massor att göra. Han fick komma hem och försöka hjälpa mig, men inte heller han lyckades öppna dörren. Så han fick i sin tur ringa en låssmed och jag gick in till min underbart snälla granne som gav mig en handduk att torka Valle med och så värmde vi oss i hennes spisvärme. Efter att jag fått en varm kopp te och en bulle, dök sedan låssmeden upp. Och när han jobbat en stund hade han lyckats byta ut den trasiga delen i låset. Hurra!

Frid och fröjd. Nu somnade jag inte om utan höll mig vaken efter alla äventyr. Jag bestämde mig för att baka semlor som en tröst och till glädje för kvällen. Sött är säkert riktigt dåligt för min trassliga mage, men jag struntade nu i det. Om det kan få mig att bli lite gladare så är det ändå bra.

Hoppas att du som läser har det bra!