Vi tillbringar helgen hos mina föräldrar, 26 mil hemifrån. Det blir ett lagom avstånd till vardagen med dess tankar och bekymmer. Här kan vi släppa alla krav och svåra tankar. Vi kan slappna av och njuta. Som om tiden flätas samman med minnen från förr - glädje, trivsel och tid utan sjukdom. Och det känns fint att bli glad och glädjas tillsammans. Det känns som om jag satsar på att leva istället för att vänta på att dö.

Hoppas att ni alla har en fin helg!
Kramar!

Förra veckan lyckades jag vid några olika tillfällen få till några träffar med delar av familjen. Det gör mig så glad och ger mig "påfyllning" i mitt fina liv. Ja, jag lever ett liv som verkligen är värdefullt! Jag är så tacksam för att kunna ha det så bra!

Idag var jag på sjukhuset igen, då det var dags för en avastin- och cytostatikabehandling. Den 19:e med denna mix, som visat sig motarbeta min cancersort så effektivt.

Min första behandling av detta slag ägde rum den 28/4 2014. Då hade nya metastaser upptäckts och jag fick allt som allt sju behandlingar fram till den 22/7 och kunde sedan ha en lång cytostatikapaus hela hösten och vintern fram till den 12/3 2015, då det blev dags för att återuppta behandlingarna. Behandling nr 8-13 pågick under den våren fram till t o m den 4/6 2015. Sedan kunde jag ha ytterligare en välbehövlig och lång paus över sommar och höst. Behandlingspauserna ger kroppen chans att återhämta sig lite innan det blir nödvändigt att starta nya behandlingar igen. Den 30/11 2015 satte vi igång med den behandlingsperiod jag är inne i nu och idag gavs behandling nr 19. (Det är den sjätte i perioden.) Blodprov visar att jag nu har mycket bra värden samtidigt som jag "svarar förbluffande bra" på behandlingen, som en läkare nyligen sa. Själv säger jag att jag åter har tur som en tokig!

Ja, medicinen fungerar! Cancern finns ju kvar i mig, men stoppas upp i sin framfart, vilket ger mig ett längre liv!

Tyvärr ger medicinen en del biverkningar som tröttar och stör. Just nu är jag bland annat genomsvettig och blöder näsblod varje dag och så har jag en jobbig huvudvärk och sveda på fotsulorna och i munnen. Vissa dagar kämpar jag med illamående och andra med diarréer. Om svårigheten att ta djupa andetag är en biverkning eller ett sjukdomssymtom, vet jag inte. För sjukdomen "känns" ju också. Mest som trötthet och så som smärta - i trakten av revbenen på höger sida under bröstet och i bröstbenet men även bak i bröstryggen. Jag tar därför Dolcontin tre gånger per dag och från och med ikväll höjer jag på läkares inrådan dosen i hopp om att hitta nivån där jag blir smärtfri. Det är ju ofta en dosfråga och när det behövs får man höja tills man hittar rätt nivå.

Utan smärta minskar tröttheten och ökar orken. Det vore skönt om det kunde fungera! Då skulle jag orka njuta ännu mer av det härliga livet - alla mina extradagar som jag får! (Och eftersom det ser så bra ut nu, så vågar jag tänka att det kanske kan handla om inte bara dagar eller veckor eller månader. Det kanske kan bli många extraår!)

Ont i bröstryggen. Ont i huvudet. Snuva. Näsblod. Illamående. Väldigt trött. Och ändå försöker jag hitta på något som ska förgylla dagen. Det var fantastiskt vackert i skogen idag, men jag orkade inte gå så långt.

Lite senare satte jag mig i bilen och körde till min son för att träffa honom och hans pojkar. Det var svårt att köra - halt väglag och lågt stående sol som bländade, men det var mysigt att komma fram och få fika med dem och småprata om hur de haft det. Lite vardagslyx.

Jag fick häromdagen en jättefin och bra present från en av mina käraste vänner. Hon har skickat en s.k "Book Seat", en läskudde som man kan placera sin bok uppslagen på och samtidigt ha händerna fria. Ibland kommer ett brev, en present eller en hälsning just precis när man behöver den. Och de sista dagarna har jag känt mig extra skör. Jag blev också verkligen jätteglad för presenten och omtanken som den innebär. Med presenten hade min vän också skickat dessa mycket tänkvärda rader:

"Allt är Nu. Låt oss göra nuet stort!"

(Klicka på bilden så syns den tydligare.)

Det är en konst att försöka skapa mening, innehåll och glädje i alla ögonblick. Som frisk fanns det på något sätt utrymme för att slarva, skjuta upp, lämna. Som sjuk känns det istället som om jag måste koncentrera mig, samla mig, vara närvarvarande och använda alla de ögonblick jag får. Jag är så medveten om att ögonblicken kommer att ta slut.

Senaste röntgen gav ju mig i och för sig en ganska positiv bild av hur det ser ut med sjukdomen, men jag kan ändå inte vila i det. Särskilt som jag har fått en ny typ av smärta på en specifik punkt bak i ryggen. En smärta kombinerad med en ihållande klåda. Det påminner mig ständigt om cancern. Den känns också alltid, även som svag smärta på andra ställen i skelettet. Min rädsla består inte av att jag fruktar att cancern ska komma tillbaka, eftersom den redan är tillbaka och aldrig kommer att lämna mig. Min rädsla handlar mer om att jag ska dö, att livet måste sluta i förtid och att jag ska bli så sjuk att det blir olidligt med smärtorna. Kanske är det inte rädsla, utan snarare ångest och oro. Jag vill inte vara i den här mardrömmen.

På tv-programmet "Malou efter tio" i TV4 imorse, pratade de om hur det blir för cancerpatienter som är färdigbehandlade och ska klara sig själva. Cancerrehabfondens ambassadörer Katarina Hulting och "Vimmelmamman" Lotta Gray berättade om sina upplevelser av att ha cancer och tankar kring detta. De förklarade mycket bra hur man aldrig blir fri rädslan. Titta på  Katarina och Lotta i ett inslag från programmet här!

En psykolog, Anette Pavlovic, förklarade också vidare hur det brukar vara för kvinnor som har den upplevelsen. Vilket stort behov som finns av att få prata och prata färdigt. Det verkar också vara viktigt för alla cancersjuka att deras vänner och andra inte formulerar ord som: "men nu är du ju frisk" eller "du mår ju bra nu". För så känns det inte för den som under lång tid levt under dödshot eller t o m fortfarande lever under dödshot, förklarade psykologen.

Tack för att ni berättar och förklarar!

Klicka här för att se och höra psykologens förklaring i programmet.

Visst har tanken på en "bucket list" (lista över saker att göra innan jag dör) dykt upp i tanken ibland. Och på den listan stod i så fall att se ett riktigt vackert norrsken. Ett tag tänkte jag att jag skulle boka en resa till Norrland någonstans, för att få uppleva norrsken. Men nu behöver jag inte det.

Igår kväll när jag borstat tänderna och just skulle till att lägga mig, precis när jag satt på mig nattlinnet, smort in mina fötter och tagit min Fragminspruta, så ropade Peter på mig. Jag gick ner för trappan för att höra vad han ville och då bad han mig att följa honom med ut. Jag fick låna hans stora varma jacka och klev i mina varma stövlar. Så gick vi ut i vinternatten tillsammans. Vi traskade ut på vår lilla äng och där, mitt framför oss på den svarta himlen svepte gröna stråk över himlavalvet. Så underbart vackert! Ett fantastiskt norrsken som dansade och böljade i flammor. Vilken lyckokänsla att få vara med om detta magiska! (Tidigare har jag bara sett mjölkvitt norrsken, men detta var lysande grönt.)

Jag tror att vi behöver ett visst mått av magi och förtrollning, för att klara av det ibland så hårda liv vi lever.

God natt kära bloggläsare!