Igår när jag var på ODA - Onkologiska dagvårdsavdelningen - sa sjuksköterskan som behandlade mig att jag är i det närmaste unik, som klarat av så många behandlingar med cyto+ Avastin. Det är så ovanligt att cancern fortfarande motas och inte tar över och att kroppen inte kroknat helt. Ja det är viktigt att se och förstå det. Jag har haft och har verkligen tur!

Nu är jag på väg hem från något som jag inte hade klarat av i somras. Jag har åkt hemifrån en stund och träffat några riktigt gamla vänner - fem klasskamrater från låg- och mellanstadiet, varav de flesta som jag inte sett sedan dess. Detta har jag klarat av fastän jag är mitt i behandlingsperioden. Jag förberedde mig genom att sova hela dagen innan jag åkte in till träffen. Och cellgiftspumpen fick följa med. Den sitter fastkopplad i min venport. Inte förrän imorgon kommer teamet hem till mig och plockar bort pumpen.

I somras hade jag i motsvarande läge mått så illa att jag måst ligga stilla med kräkspåsen beredd, men under hösten har jag klarat mig bättre vid behandlingarna. Vi har ju minskat på styrkan och dessutom glesat ut mellan tillfällena då jag får Avastin och cyto. Så nu reagerar jag inte med lika svåra biverkningar.

Jag hade med mig värktabletter, kräkspåsen, en flaska vatten och så hoppades jag att det skulle gå bra. Det gjorde det. Jag är rysligt trött och det värker i bröstkorgen. Men jag klarar att parera illamåendet. Vi hade bestämt denna kväll för längesedan och när jag fick behandling varannan vecka så hade dagens datum passat bättre. Men nu gjorde jag i alla fall ett försök, jag satt med en timme och det ångrar jag inte. Så roligt det var att träffa alla fina tjejer! Tack för att ni bjöd med mig!

Det ska bli skönt att bädda ner sig hemma snart. Och jag önskar er alla som läser detta en trevlig kväll!