Så trött som jag är nu tror jag aldrig att jag har varit förr. Det är väl en kombination av novembermörker, sjukdom och långvarig behandling. Nu har jag gått på cellgifter ett helt år i sträck med endast en paus på två månader förra våren. Och tanken är att jag ska fortsätta med behandlingarna livet ut, eller så länge kroppen orkar.

Därför känns det så fantastiskt att Peter och jag har kunnat boka en resa till Teneriffa, som vi åker på i början av december. Då hoppas jag kunna tanka sol och energi och glädje så att det lättar upp tillvaron och ger mig ork att klara vintern.

Jag trodde inte att jag skulle kunna åka, men min läkare såg inga hinder, så nu passar jag på i adventstiden mellan två behandlingstillfällen. Jippie!

Idag har jag varit på stan i Uppsala och träffat en fin vän som jag lärt känna genom sjukdomen. Vi åt lunch tillsammans och pratade om livet. Och så fick jag en fin present, en ängel med en liten valp i famnen. Så söt!

Jag har träffat många som är sjuka i cancer och jag tänker att de alla är så fina och vänliga. Jag är så glad för alla dessa mina nya vänner. Vi blir ett stöd för varandra.

Innan jag åkte hem passade jag på att handla tre julklappar och nu sitter jag trött och sliten på tåget och längtar efter att få vila under en filt i min soffa.

Trevlig fredag kväll!