Jag har tidigare funderat mycket över hur mina barnbarn tar detta med att mormor/ farmor är sjuk i cancer. Och jag har tänkt att det är så skönt att vi kan prata om det på ett naturligt sätt och jag har tänkt att det är tur att de små är mina barnbarn och inte mina barn. För visst skulle det vara mer förfärligt om det var barnens mamma som var sjuk och kanske skulle dö. Nu är det "bara" mormor / farmor.

Men så har jag sakta förstått att så enkelt var det inte alls. Ett av mina barnbarn (kanske fler fast jag inte vet) har just nu mycket ångest över döden. Hen vill inte prata om cancern och döden, men har ändå sagt till en av sina lärare att "tänk om hon dör utan att jag hinner vara med!".  Och visst förstår jag att tankarna spinner kring detta med ovissheten. Ingen vet när mormor / farmor blir så sjuk att döden kommer. Och om det kan vara så ovisst med mormor / farmor, då kan det ju vara lika ovisst med mamma. Och hur ska hen då orka leva?

Barnbarnet med all ångest kring döden är i sexårsåldern och jag har förstått att det kan vara vanligt i den åldern med många tankar kring döden. Det gör mig så ont att jag "orsakar" all denna ångest. Så tråkigt och besvärligt och sorgligt för barnbarnet och barnbarnets familj. Vi försöker vara naturliga och "som vanligt" kring allt detta, men ingenting är ju som vanligt när någon lever med en sjukdom som kan (kommer att) leda till döden. Vi har blivit erbjudna att barnbarnet ska få följa med till sjukhuset och ställa frågor om cancer och döden, men det vill inte barnbarnet.

Men ett annat äldre barnbarn, som verkligen vill prata om det, vågar ändå inte, av hänsyn till mig. "Jag vill inte att mormor ska bli ledsen ..."

Och om de bara visste! Jag skulle ju göra allt för att få prata med dem, försöka lugna dem, säga att jag inte ska dö idag och inte imorgon. Ni kommer att märka när det är dags! Jag kommer att bli så mycket sjukare först ... Och kanske får vi leva många år tillsammans först. Vi har ju redan fått en massa extra tid och ska ta tillvara på tiden och ha det fint tillsammans länge än!

Jag vill så gärna ha det bra med er mina små! Jag vill inte att ni ska vara så rädda! Om jag ändå kunde trösta er!