Britt-Marie

20 januari 2016 22:50

Man måste inte altid vara glad, man måste få deppa och gråta. Tycker att du kämpar fantastiskt med din sjukdom och hoppas du får en lugn tid nu.önskar jaghade samma tålamod som du, men jag gnäller över mitt ryggskott som jag fick på nyårsafton och som först nu börjar att avta lite. Skäms över hur jag gnällt inför min familj hur ont jag har när jag läser hur du kämpar. Många varm kramar

Helena Lundbäck

21 januari 2016 07:50

Å tack! Men du måste få "gnälla" över ryggskottet. Det är alltid jobbigt att ha ont! Det är ändå tur att man inte är ledsen hela tiden. För visst pendlar det med känslorna. Kram!

Dominique

20 januari 2016 23:02

Hej Helena,
Jag förstår att det är en jättejobbig situation för dig och du har all rätt att vara ledsen och känna som du gör. Det skulle vem som helst göra. Helt normalt. Förstår att du inte kan vara glad jämt. Ovisshet är ju bland det värsta som finns. Jag beundrar dig jättemycket för din förmåga att ändå väldigt ofta plocka fram det positiva i eländet och jag förstår så väl att det inte alltid är lätt att göra det men du har verkligen den förmågan. På vissa kort av dig här så strålar du verkligen. Jag ser dig som en mycket stark person som också måste få vara ledsen och less på allt ibland. Det är inte fel att tappa modet emellanåt. Jag tror också att det är alldeles nödvändigt. Det är klart att det är jobbigt med alla behandlingar och ständiga återbesök och undersökningar som du sedan dessutom måste vänta på besked om fortsatt behandling eller inte. Det måste vara hemskt. Jag tycker att du är fantastisk och jag håller mina tummar för att det går bra för dig i morgon.
Kram

Helena Lundbäck

21 januari 2016 07:51

Tack snälla fina! Ja, det pendlar mellan hopp och uppgivenhet. Och ändå, jag kan ju inte ge upp. Jag har ju ett fint liv! Kram!

Marie

20 januari 2016 23:39

Håll ut, Helena, forskningen går ju rasande fort fram nu. Minns vad de visade upp på Nej till cancer på Cirkus nyligen. Tänker särskilt på den där småbarnspappan med spridd lungcancer som verkar ha gått tillbaka med medicin han fått i en studie. Jag håller alla tummar för att du ska få samma möjlighet snart.
Men nog kan jag förstå hur tufft du måste ha det, även om det är omöjligt att helt kunna sätta sig in i när man själv inte gått igenom någon liknande resa.
Jag önskar dig allt gott och hoppas att du snart repar nytt mod, liksom att läkaren har några upplyftande besked att ge dig utöver det du redan känner till.

Helena Lundbäck

21 januari 2016 07:58

Tack Marie! Ja jag tror att jag kommer att repa nytt mod alldeles snart. (Det finns ju inget annat att göra.) vissa dagar ramlar jag ner i deppa men de allra flesta dagarna är jag ändå ganska glad och nöjd och tacksam. Jag får ju sån fantastisk hjälp med alla behandlingar. De gör att jag får leva! Och visst önskar jag att forskningen hann få fram lösningen på min cancergåta, ... Det vänder snart, mitt humör!