Jag fick en vänlig hälsning från en kvinna som också fått recidiv (återfall med metastaser) till sin cancer. Hon skrev att hon blev så sorgsen av allt jag gått igenom, och jag tänker att jag förstår att det verkar otäckt och hemskt och sorgligt med alla mina bekymmer med cancern, men sorgsen behöver ingen bli. För allt jag har gått igenom är ju faktiskt bakom mig nu. Det lider jag inte av. Jag tänker snarare att det är att tack vare den behandling jag fått, som jag lever. Det är ju bra.

Min tur - att jag fick mer tid att leva på. Ny tid. Extralivet som pågår just nu! Och jag är ofta nöjd och befinner mig mycket mer i nuet än i gårdagen. Så på så sätt är det bra. Gårdagen tänker jag sällan på. Den har jag lämnat.

Värre är det med framtiden. Den oroar jag mig för, trots att den ännu ej är här. Jag fick prata med en sköterska i telefonen idag. Hon jobbar i min kommun i det team som hjälper sjuka människor när de bor hemma och behöver hjälp med att ställa in medicin, få dropp eller injektioner. Eller annat. Hon berättade också lite om hur det kan fungera med att man kan få en plats på sjukhuset också ibland om det behövs.

Det var bra att prata lite. Hon lät vänlig och jag känner mig trygg i att veta att så där kan det kanske bli. Fast inte nu, men ....

Jag lämnade blodprover idag. Såg i journalen att tumörmarkören SCA-125 stigit till 86,2 kE/L. (Ska vara under 35.) Det gjorde mig ledsen. Imorgon träffar jag läkaren och stämmer av.