tursomentokig

Direktlänk till inlägg 25 november 2015

13 läkare i år

Av Helena Lundbäck - 25 november 2015 19:23

Jag har ibland skrivit att jag önskar att sjukvården skulle organiseras på ett annat sätt, för att förbättra främst för patienter men också för personal. Jag ska försöka förklara hur jag menar med hjälp av ett exempel. Mitt exempel rör sjukvården på Onkologiska dagvården på Akademiska sjukhuset, där jag behandlas för obotlig cancer.
Där verkar det som om all personal vårdar samtliga patienter. Jag skulle vilja att det blev en fördelning så att varje patient har en ansvarig läkare och en kontaktsköterska som patienten kan vända sig till med frågor och funderingar. De skulle också vara en länk mellan behandlande personal och patient. I första hand skulle de också vara de behandlare som patienten möter. På så vis skulle patienten inte behöva möta så många olika personer hela tiden och dessutom vara säker på att vården blev så bra som det går. Men det kanske är svårt att lägga schemat så?

Visst är jag tacksam för att jag får bra vård. Men jag tänker att det skulle kunna fungera på ett bättre sätt. Jag vet att ni som jobbar på sjukhuset har så många patienter att vårda och hjälpa och att det blir stressigt och svårt att hålla reda på alla. Ni är ändå föredömligt vänliga, det känns bra.

Själv har jag nu i fyra år, så länge som vi vetat att jag har cancer, röntgats, fått lämna prover, undersökts, opererats, strålats och behandlats med cytostatika. På så vis har jag fått extra tid att leva på, vilket är fint. Men en dag kommer slutet och jag lever ständigt med oron för att döden närmar sig.

Jag vill att ni som arbetar inom sjukvården och framför allt ni som beslutar om sjukvården, ska förstå en sak, nämligen hur det känns för mig att gå på läkarbesök och på behandling med den oron. Hur det blir för oss patienter när vi ska möta alla er, när ni är så många! Jag träffar en ny läkare nästan varje gång. Och olika behandlingssköterskor. Hur ska jag då komma ihåg att berätta allt för var och en av er varje gång, så att ni blir uppdaterade?

Skattepengarna ger mig så mycket! Tack! Men varje gång som jag ska träffa läkare och sjuksköterskor tar jag sats för att försöka komma ihåg alla frågor jag vill ställa, allt jag måste förklara och berätta om hur jag mått förut och hur det är nu, komma ihåg saker som är felskrivna i journal och på intyg - be er att rätta till texten, och jag kämpar för att vara trevlig och samlad och tydlig och tacksam.

Jag har under mina fyra år som cancersjuk mött otaliga läkare: bland andra många akutläkare, några gynekologer, läkare på strålning, flera kirurger och röntgenläkare. Och så dessutom alla ni läkare på onkologen. Och jag roade mig med att räkna just bara Onkologerna som behandlar mig och är ansvariga för min vård:

2011 under hösten mötte jag 4 onkologer,
2012 behandlades jag av 8 onkologläkare,
2013 var jag symtomfri och träffade ingen onkolog,
2014 var det 8 onkologer och
2015 är ni 13 stycken som träffat mig än så länge. På en och samma avdelning, på ett och samma sjukhus!

Ni är duktiga och vänliga och vill väl. Några av er är fantastiska och verkligen professionella. Andra har kanske lite svårt med empatin men gör jobbet bra ändå. Ibland är läkare och sköterskor så stressade för att ni har så många att hålla reda på och ni kommer inte alltid ihåg hur det nu var med just mig, fastän ni har träffat mig förut. Sist träffade jag en läkare som inte visste att hen träffat mig förut, trots att så var fallet. Och många är helt nya och har aldrig träffat mig tidigare trots att jag varit patient i fyra år här. Vet ni, jag orkar snart inte berätta min historia längre. Jag känner mig som om det är jag som själv måste kolla allt och måste hjälpa er, samtidigt har jag känslan av att vara en produkt på löpande bandet. Och jag förstår - för er är jag en i mängden, men för mig är cancern en livskris. Jag vill inte möta fler nya och gamla ansikten som inte hunnit läsa min journal och sätta sig in i min historia. (Jag vet att ni försöker hinna.)

Och jag vill inte behöva ringa och påminna alla sköterskor om att ni inte ska glömma att ordna tider, skicka iväg remisser och se till att jag får vård i rätt ordning. För det mesta planerar ni ju bra, men tyvärr till olika läkare och behandlande sköterskor varje gång. Jag vet aldrig vem jag får. Och ibland har ni glömt skriva in att jag ska lämna urinprov på provtagningen och då får jag inte lämna ifrån mig det på labbet, fastän jag har med mig röret.

Om jag fick önska så att det skulle kännas lugnt för mig som patient, så skulle jag vilja ha en (1) ansvarig läkare och en (1) kontaktsköterska. Och jag vill att de ska minnas mig från gång till gång, lära känna mig, veta vad som gjorts och hur jag mått. Komma ihåg vad jag behöver och vem jag är och vad jag vill. Det skulle kännas tryggt för mig (så här i livets slut). Det handlar om att skapa bra relationer. Dela upp patienterna på läkarna istället för att alla ska möta alla. Jag vill gärna kunna lita på att den vård jag får är den rätta och jag vill känna omsorg och kunna le och gråta och skratta omvartannat med er. Det vore skönt att lära känna läkare och sköterska såpass att jag kunde slappna av och lita på att allt går bra. Känna att ni är de professionella specialister och goda medmänniskor som jag vet att ni är och vill vara.

Jag har cancer som inte går att bota och jag behöver trygghet under den känsliga tid som jag lever i fram till min död. (Om det handlar om ett halvår, ett år eller några år vet ingen.) För att bli trygg behöver jag information och delaktighet i planeringen. Jag skulle vilja att ni informerade mig och mina närstående om vad som gäller för sjukresor med buss och taxi, hur vi ska få samtalshjälp, regler för närståendepenning, jag vill bli informerad om gången - själva planeringen: Vad ska hända när det inte går att behandla med cytostatika längre? Vilka arbetar i det palliativa teamet? Får jag träffa dem redan nu och etablera kontakt? Vad finns det för olika smärtlindring? Hur kan man planera den sista tiden hemma eller på Hospice? Allt detta är som ett stort frågetecken nu och jag känner mig ensam i min sjukdom och ärligt talat lite rädd.

Jag tycker att organisationen av vården ska ändras så att vi patienter känner oss trygga. Och så att ni som arbetar inom vården får en rimligare arbetssituation. Win-win!

 
 
Ingen bild

Berit Andersson

25 november 2015 21:14

Håller med helt. Hör också till Uppsala. Jag tycker det fungerat bättre under 2013 och 2014. Nu när man är på ODA (onkologiska dagavd) så är det som du säger olika läkare och sköterskor hela tiden.
MVh Berit

Helena Lundbäck

25 november 2015 22:29

Intressant att höra att fler har samma upplevelse.

 
Ingen bild

Anneli

25 november 2015 22:02

Finns det möjligen nån landstingspolitiker som vågar läsa detta? Jag skulle önska att detta blev en debattartikel eller insändare i unt. Så bra skrivet och så angeläget!

Helena Lundbäck

25 november 2015 22:28

Tack! Jag ska se om jag kan skicka den vidare!

 
Ingen bild

Annika

25 november 2015 23:30

Hej! Följer din blogg lite då och då. Detta inlägg är så bra skrivet och det beskriver på ett så bra sätt känslan jag får av hur vården fungerar idag. Har lite personlig erfarenhet + under min mammas sjukdomsperiod innan hon gick bort i våras. Jag känner mig faktiskt orolig. Har delat detta inlägg på FB och G+ för det är så bra skrivet.

Helena Lundbäck

27 november 2015 07:57

Tack!

 
Ingen bild

Nilla

26 november 2015 00:16

Håller helt med Anneli, det är angeläget att detta publiceras. Det är ju så, som du beskriver, det ska vara inom sjukvården.

Helena Lundbäck

27 november 2015 07:57

Tack!

 
Ingen bild

Maggan

26 november 2015 12:04

Hej Helena....jag hade tänkt skriva precis som Anneli. Detta inlägg skulle vara oerhört viktigt för sjukvården att läsa, för det är patienterna som har den bästa kunskapen för att förbättra mottagandet av en cancerpatient. Hoppas du hittar något forum att skicka in till. Så bra skrivet,men jag vet ju att du har skrivandets gåva. Det skrivna ordet är viktigt.
Kram från Maggan

Helena Lundbäck

27 november 2015 07:57

Tack

 
Ingen bild

minna

26 november 2015 14:53

Hej! Tack för din fina och kloka blogg. Jag jobbar själv inom sjukvården och det du så tydligt beskriver är "mitt i prick". Så här ser tyvärr sjukvården ut i Sverige 2015. Sjukvårdsledningen och politiker sitter i en verklighet och vi som möter patienterna i en annan. Jag skulle verkligen önska att ditt inlägg publiceras i UNT. Viktigt att problemen lyfts fram speciellt ur patientens perspektiv

Helena Lundbäck

27 november 2015 07:58

Tack

 
Ingen bild

en som tänker på dig/Gunnel

27 november 2015 01:12

Hej igen Helena
detta var verkligen både angeläget och viktigt - ett riktigt brandtal som lyser ödmjukhet. Jag skulle önska att någon med ditt godkännande kunde vara ditt "språkrör" och skicka detta till klinikchefen på onkologen och för kännedom på landstingets kansli och deras politiker - samtliga politiker!Att någon som känner dig (någon som läser denna blogg?) kunde få uttala sig och nämna att denne känner dig och har läst din blogg om hur du beskrivit hur det fungerar i sjukvården trots att hon är så tacksam. Även nämna att vi är många bloggläsare som reagerat.Likaså skicka in som insändare i UNT för kännedom och nämner att den är inskickad med ditt godkännande och att vi är många som känner med dig! Att det skulle bli både mera effektivt, värdigt och patientsäkert med en organisation och planering som du beskriver kan ju vem som helst räkna ut med tårna...Att det var så illa numera som du beskriver är ju fasansfullt upprörande. Jag trodde man återkommande arbetade för att få förbättringar - inte att det skulle försämras. Det antal läkare du träffat detta år vittnar om att man inte kan skylla på läkarbrist i alla fall, men uppenbarligen är det som på de flesta sjukhus - dålig ledningsfunktion och organisation. Önskar verkligen att du nu får hjälp med din smärta, och därefter får dina blygsamma och självklara önskemål inom vården tillgodosedda - på VARENDA punkt du angivit!

Helena Lundbäck

27 november 2015 08:00

Tack

 
Ingen bild

Eva

27 november 2015 02:17

Hej Helena!
Du verkar bara en fantastisk människa på många sätt. Varm, klok och en underbar mamma, mormor/farmor, maka o matte!!! Som F.d sjuksköterska (en gång sjuksköterska, alltid ssk) önskar jag också att du får din text publicerad i UNT alt DN/SvD! Vården ska inte vara så här! Allt fungerar mkt bättre för alla, både patienter och personal om man får följa "sina" patienter/personal så långt det är möjligt! Det blir mycket större möjlighet att ge en patientsäker vård, mer trygghet för alla, trevligare arbetsmiljö och bättre kvalitet på utförd vård vilket ger bättre livskvalitet får både patient o vårdpersonal! Så skicka in din mkt välformulerade och "mitt i prick" text så kanske du kan göra skillnad... En stor varm bamsekram till dig från mig. ❤️
Eva

Helena Lundbäck

27 november 2015 08:01

Tack

 
Ingen bild

Agneta

27 november 2015 11:23

Hej Helena!

Jag har läst din blogg de senaste två åren. Lider av samma sjukdom som du, men haft hittills kommit lindrigare undan. Har dock genomgått en första operation när det först upptäcktes för fyra år sedan, och därefter en HIPEC-operation. Har haft cytostatikabehandlingar mer eller mindre kontinuerligt, med undantag för några månader vid ett par tillfällen.

Som sagt, jag har kommit mycket lindrigare undan, men vet trots detta vad du talar om. Det som, förutom allt det du tar upp, oroar mig är att man verkligen måste vara påläst om det mesta. Hur olika mediciner verkar, eller motverkar varandra, att t ex Avastin kan ge hål i tarmarna och att det kanske inte är lämpligt att man får det när man samtidigt behandlas för magsår. Man måste kunna framföra sina tvivel och frågor och bli lyssnad på. Vad händer med dem som inte är så lyckligt lottade att de har den förmågan, pga olika anledningar. Kanske ovana att surfa sig fram på nätet, bristande språkförmåga etc. Vad händer med dem?

Som de tidigare insändarna tycker jag det är väldigt viktigt att det du skrivit publiceras vidare.

Tänker på dig,

Agneta

Helena Lundbäck

27 november 2015 11:49

Hej Agneta! Tack för brev. Ja, jag har nu skickat in detta inlägg till sjukhusdirektör och till verksamhetschef på onkologen. Hoppas att det kan hjälpa till att förbättra organisationen av vården.

 
Ingen bild

Anna

27 november 2015 13:49

Tycker du beskriver det klockrent. Och i vården pratas det hela tiden om att det är viktigt med kontinuitet och personcentrerad vård (att utgå från patienten). Mycket ser bra ut på pappret, men i teorin?! Sverige behöver en vårdrevolution! Mycket är knas. Ur vårdpersonal-synpunkt är det också mycket roligare att arbeta när man lär känna en patient, än om det blir löpande band-principen. Alla dina frågor som du skriver om i slutet tycker jag också att det är anmärkningsvärt att du inte kan få svar på!! Hälsningar från sjuksköterskan!

Helena Lundbäck

27 november 2015 16:34

Tack Anna! Jag ska fråga vidare.

 
Ingen bild

nilla

31 maj 2016 15:05

Fantastiskt bra skrivet - och så sant. Sjukvården bör skärpa till sig. Mycket ändrades 2006 till det sämre, men ännu fungerar det inte, så landstingen måste ta tag i det. Hoppas du skickar ditt välskrivna mail vidare till de som har ansvaret, särskilt på Akademiska i Uppsala, som jag hört har en del problem, och där du är patient. Den offentliga sjukvården borde ha ett gott omdöme och vinstföretag inom sjukvården borde förekomma i mycket mindre utsträckning.

Helena Lundbäck

31 maj 2016 17:37

Tack Nilla!
Det var längesedan jag skrev detta - i november 2015. Jag skickade också då texten vidare till sjukhuschefen och han svarade mig. Så jag försökte dra mitt strå till stacken. Resultatet för mig blev också att jag numera har en (1) läkare och slipper bollas mellan flera. Det skulle alla långtidssjuka behöva ha, anser jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Helena Lundbäck - 10 december 2017 11:04


Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

Av Helena Lundbäck - 6 december 2017 10:46


    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Av Helena Lundbäck - 21 november 2017 18:31

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Av Helena Lundbäck - 17 november 2017 14:59

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

Av Helena Lundbäck - 12 november 2017 23:04


På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards