Cancern är hemsk. Jag samlar alla mina snurrande tankar efter att jag tittat på Cancergalan och lyssnat på alla människor som mött och drabbats av cancern.

Alla reagerar vi när vi drabbas av cancer. På olika sätt, varje individ på sitt sätt. Kanske går vi också igenom olika faser av chock, bortträngning, kraftansamling, lugn, rädsla, sorg, kamplust ... och förhoppningsvis, om cancern går att bota, eufori, tacksamhet, lättnad och glädje.

Men även känslor som skuld, tomhet och uppgivenhet kan komma. Både under sjukdomstiden och efter. Det är tungt att "ställa till det" för omgivningen och sig själv. Tungt att behöva "ta sådan plats" med sin cancer och "orsaka obehag" på så många sätt. Och ändå vet vi ju att det är ingens fel. Det är cancern som bara är sådär obarmhärtig.

Själv får jag ibland skuldkänslor för att jag inte alltid är lättad, glad och tacksam. Jag kan istället fastna i besvikelse över att jag inte lyckas vara bara nöjd och befriad, nu när cancern är bortopererad. Och så tänker jag på orken. Hur ska jag klara att hantera alla intryck och det jag uppfattar som krav? (Jag är ju så trött!) Kanske måste jag lära mig att andas mer och djupare för att slippa stresspåslagen med muskelvärken som följer? Kanske handlar det bara om att ha tålamod och låta tiden gå.

Jag vill komma till en punkt då jag kan känna mig samlad och avspänd, då jag slutar oroa mig och slutar nedvärdera mig för att jag känner mig skör.

Ja, jag skulle vilja kunna lita på att allt faktiskt är bra nu. Att jag mår bra och bara kan gå vidare och släppa allt som varit och slappna av. Jag skulle vilja acceptera mig själv precis som jag är och inte ge mig själv så mycket oro. Och så vill jag le och skratta mer!

Men inget är rätt och inget är fel. Känslor är bara känslor och tankar kommer och går. Så måste det få vara.

Livet pågår och så länge det finns liv så finns det hopp. Kärleken och glädjen är i alla fall mycket starkare än sorgen och oron. Jag har en fantastisk tur som fortfarande får vara med! Tack och lov!