Cancern är hemsk. Jag samlar alla mina snurrande tankar efter att jag tittat på Cancergalan och lyssnat på alla människor som mött och drabbats av cancern.

Alla reagerar vi när vi drabbas av cancer. På olika sätt, varje individ på sitt sätt. Kanske går vi också igenom olika faser av chock, bortträngning, kraftansamling, lugn, rädsla, sorg, kamplust ... och förhoppningsvis, om cancern går att bota, eufori, tacksamhet, lättnad och glädje.

Men även känslor som skuld, tomhet och uppgivenhet kan komma. Både under sjukdomstiden och efter. Det är tungt att "ställa till det" för omgivningen och sig själv. Tungt att behöva "ta sådan plats" med sin cancer och "orsaka obehag" på så många sätt. Och ändå vet vi ju att det är ingens fel. Det är cancern som bara är sådär obarmhärtig.

Själv får jag ibland skuldkänslor för att jag inte alltid är lättad, glad och tacksam. Jag kan istället fastna i besvikelse över att jag inte lyckas vara bara nöjd och befriad, nu när cancern är bortopererad. Och så tänker jag på orken. Hur ska jag klara att hantera alla intryck och det jag uppfattar som krav? (Jag är ju så trött!) Kanske måste jag lära mig att andas mer och djupare för att slippa stresspåslagen med muskelvärken som följer? Kanske handlar det bara om att ha tålamod och låta tiden gå.

Jag vill komma till en punkt då jag kan känna mig samlad och avspänd, då jag slutar oroa mig och slutar nedvärdera mig för att jag känner mig skör.

Ja, jag skulle vilja kunna lita på att allt faktiskt är bra nu. Att jag mår bra och bara kan gå vidare och släppa allt som varit och slappna av. Jag skulle vilja acceptera mig själv precis som jag är och inte ge mig själv så mycket oro. Och så vill jag le och skratta mer!

Men inget är rätt och inget är fel. Känslor är bara känslor och tankar kommer och går. Så måste det få vara.

Livet pågår och så länge det finns liv så finns det hopp. Kärleken och glädjen är i alla fall mycket starkare än sorgen och oron. Jag har en fantastisk tur som fortfarande får vara med! Tack och lov!

 

Malin

30 oktober 2013 23:51

Vad bra du beskriver! Känner verkligen igen mig. Trots att det egentligen inte är jag utan cancern som ovälkomnat invaderat mig känns det som att det är mitt fel att jag "förstör" för mina anhöriga, gör dem ledsna och oroliga. Och det dåliga samvetet för att jag inte orkar. Inte ens vissa bra dagar. Då känner jag skuld för att jag inte klistrar på mig ett artificiellt leende och hänger med på någon aktivitet jag egentligen inte har lust med. För jag "borde" ju ta vara på alla bra dagar...

Vänligen,
Malin

http://inteytterliggareenbloggomcancer.wordpress.c

Helena Lundbäck

31 oktober 2013 08:10

Hej Malin!
Skuldkänslor är jobbiga. Tänk om vi kunde lägga dem åt sidan bara. Och att vi kunde tillåta oss vara som vi är. Det är ju svårt för anhöriga att gissa hur vi egentligen mår och känner när vi "håller skenet uppe och biter ihop".

Jag ska försöka att gå undan mer och ta mina pauser oftare, så att jag orkar bättre. Utan skuldkänslor för att jag inte deltar i allt. Jag tror att mina närmaste förstår mig bättre då än om jag försöker vara med på allt fast jag inte orkar.

Tack för din kommentar Malin! Den gav mig lite ledtrådar .. Allt gott och hoppas att du får må bättre snart och att dina anhöriga förstår din situation bättre! Kram!

 

Malin

31 oktober 2013 11:53

Hej igen!

Det är inte det att mina anhöriga inte förstår, absolut inte. Tvärtom så är det de säger "det är inte du som är anledningen till att vi är ledsna eller oroliga, det är cancern, och den har du inte valt" när jag är ledsen och tycker att jag/mitt mående hämmar dem. Jag förstår ju också att det inte är mitt fel att jag är sjuk men precis som du uttryckte det så känns det som att man ställer till det för omgivningen, tar plats med sin jäkla sjukdom och orsakar obehag. Du sade det så "mitt i prick".

Jag har följt dig en tid men inte kommenterat förr. Även lyssnat på något radioprogram där du medverkade. Var det Verkligheten i P3 tro? Tycker att du gör ett fantastiskt bra jobb som belyser och sätter fokus på problemen med UCC. Att orka det mitt uppe i din egen cancerkarusell är stort. Jag tror att det gör skillnad, både på kort och lång sikt.

Jag håller tummarna för att allt ska gå bra för dig!

Kram,
Malin

http://inteytterliggareenbloggomcancer.wordpress.c

Helena Lundbäck

31 oktober 2013 14:53

Tack för alla vänliga ord Malin! Ja, jag var med i Verkligheten i P3 förra året. Jag håller tummarna för dig med! Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...