Läste något i Åsas blogg som jag kände igen och fick lite tröst av. Så här skriver hon:

Jag följer "perfekt" den utveckling de föreskriver, att det är nu efteråt man ofta blir så trött, deppig, på dåligt humör... Det finns liksom ingen buffert när något inte blir som jag tänkt mig. Det lackar jag ur direkt och kan bli så arg, ledsen, trött.  (Åsa)

Precis så är det är för mig med. Jag är nöjd och glad när allt går bra, men tappar orken och humöret direkt för minsta motgång. (Som om jag fått PMS igen, fast det var några år sedan jag var så full av hormoner.) 

Idag har min nya mobiltelefon fått något fel på ljudet. Så oerhört frustrerande när jag inte hör vad den som ringer säger till mig!

Det är ju trots allt en telefon i första hand, även om man kan blogga med den, surfa, fotografera och mycket annat ...

Såna små saker blir alldeles för stora för mig.

Lite stressad är jag allt. På dagen försöker jag hålla mig ständigt sysselsatt. Och på natten ligger jag vaken och ältar (egentligen pyttesmå) problem. Jag tror att det handlar om att bakom all glädje att leva, lurar rädslan att cancern är på gång att växa i mig igen. Så för att döva rädslan tar jag liksom i lite väl mycket. Det är klart att jag blir uttröttad av det. Och tappar humöret då och då.

Jag fick också höra i höstas före min stora operation, att det skulle ta minst ett halvår innan jag blev återhämtad efter ingreppet och cytostatikan.

Så det är ju egentligen inte alls konstigt att jag inte har alla krafter tillbaka än. Men jag är på god väg!