Fortfarande ingen lösning på det efterfrågade samarbetet mellan Akademiska sjukhuset i Uppsala och Uppsala Cancer Clinic. Mediartiklar, debattinlägg etc i ämnet, kan du hitta här på bloggen under kategorin "Uppsala Cancer Clinic" .

Hoppas att det sker något riktigt positivt kring samarbetet snart! Så att vi cancersjuka kan garanteras den bästa vården.

Kritiken och debatten om neddragningarna på Akkis fortsätter däremot i UNT. Här är ett utdrag ur den senaste debattartikeln:

"Jag har jobbat i vården sedan mitten av sjuttiotalet och på Akademiska sedan 1985 och det ständiga mantrat har varit spara och dra ner. Nya sjukhusdirektörer, som lovar att fixa ekonomin, tillsätts, men avgår efter några år utan att ha kunnat lösa den ekonomiska ekvationen, men med höga avgångsvederlag. Avgående landstingspolitiker får generösa pensioner utan krav på att söka arbete. Samtidigt skall hundratals sjukvårdsrelaterade tjänster på Akademiska dras in. Jag har svårt att se logiken."

Läs hela artikeln här: Vi måste vara beredda på det värsta, av överläkare Björn Tjernström.

Och insändarna om Akkis fortsätter att skrivas. Här en från idag: Sjukhuspersonalen får stå för sparandet.

Ju mer jag har att göra desto mer hinner jag ... Ja, så verkar det vara. Men bara till en viss gräns. Sedan blir det stopp.

Om teknik eller praktiska saker hakar upp sig, har jag dåligt med tålamod. Jag vill att livet ska vara lätt att leva för att jag ska kunna hänga med. Det är väl så när man har begränsat med ork. Det kan vara svårt att veta var gränsen går i förväg, men när den är nådd blir den påtagligt kännbar. Som förvirring att skratta eller gråta åt, eller som utmattning och en stor trötthet. Men det jag vet är att det går över. Rätt vad det är, efter några lugnande andetag, en liten promenad och kanske en kopp kaffe till, så går allt som det ska igen.

När jag nu jobbar igen, mår jag bättre om jag kan skratta åt min trötthet istället för att banna mig själv för allt jag inte hinner eller klarar. Och som tur är har jag ett så trevligt jobb där det finns plats för skratt. Det märkliga är att arbetskamraterna säger att jag ser så pigg ut. Så då går det ju framåt, fast jag själv tycker att jag är så trött. (Det kanske är vanlig vintertrötthet.)

Det är mycket som ska till för att vardagen ska fungera. Min gamla mobil har krånglat, så nu har jag bytt telefon och abonnemang. Men det har varit några turer med den nya telefonen också innan allt fungerat. I eftermiddag, efter kontakt med kundtjänsten, är både telefoni och internet igång igen och jag blev väldigt nöjd med mig själv när jag orkat fixa lösningar. (Och bilen rullar och livet leker. Härligt!)

Min första arbetsvecka är över och jag är jättenöjd! Jag har lyckats gå upp halv sex på mornarna och dessutom fått massor gjort på jobbet. Inte illa. Nu är jag ledig i tre dagar och kan njuta av livet hemma - med vackra tulpaner som jag fått av en vän - och vila så att nästa vecka blir ännu bättre!